Photo by Jonathan Farber on Unsplash
I november 2018 publicerade Lotsen en granskning av den så kallade ”Bernmardoktrinen”, den politiska strategi som Vänsterpartiet i Göteborg driver under ledning av sitt kommunalråd Daniel Bernmar. Strategin, att metodiskt angripa och underminera Socialdemokraterna för att ta över våra väljare och medlemmar, hade tidigare avslöjats av tidningen Flamman i en text av den förre distriktsordföranden Thaher Pelaseyed. Att det fanns en sådan medveten strategi var knappast överraskande för någon som följt den göteborgska lokalpolitiken och Bernmars återkommande aggressiva utfall mot socialdemokratin.
Som GT:s ledarskribent Csaba Perlenberg konstaterade i en ledare 2018: ”Vänsterns kommunalråd Daniel Bernmar har bitvis varit en större kritiker av sitt eget samarbetsparti Socialdemokraterna än vad något enskilt alliansparti varit.” Samme Perlenberg blev dock intressant nog mycket upprörd över Lotsens granskning av Bernmar och gick till angrepp mot socialdemokratins ”självbild” i en lika ofrivilligt underhållande som förvirrad ledartext. Det är därför en historiens ironi att även Perlenberg själv nu ett år senare har börjat använda termen ”Bernmardoktrinen” i sina ledare för att beskriva Vänsterpartiets dubbelspel. Varför blev då en borgerlig ledarskribent så arg över att Vänsterpartiets politiska strategi avslöjades? Det finns en enkel förklaring.
Det nya med Bernmardoktrinen är att attackerna nu är rent destruktiva och att det överordnade målet istället är att skada och destabilisera socialdemokratin, inte främst att driva politiken åt vänster.
Bernmardoktrinen är nämligen själva grundförutsättningen för det nuvarande högerstyret i Göteborg. Att Vänsterpartiet kritiserar Socialdemokraterna från vänster är förstås inget nytt. Men tidigare har syftet varit att driva Socialdemokraterna åt vänster. Det nya med Bernmardoktrinen är att attackerna nu är rent destruktiva och att det överordnade målet istället är att skada och destabilisera socialdemokratin, inte främst att driva politiken åt vänster. Vänsterpartiet under Bernmars ledning är till och med beredda att skriva ett hemligt samarbetsavtal med borgarna och släppa fram en borgerlig budget med enorma nedskärningar och utförsäljningar, så länge det hindrar Socialdemokraterna från att få inflytande.
Bernmar högerstyrets bästa medhjälpare
Listan på frågor där Daniel Bernmar agerat stödhjul och aktivt hjälpt högerstyret att vinna blir bara längre och längre. Det kan gälla allt från omorganisationen av stadsdelsnämnderna till byggandet av en ny arena. Det kontinuerliga stödet till högerstyret i avgörande frågor kamoufleras nödtorftigt bakom en yvig och bombastisk vänsterretorik gentemot väljare och medlemmar. Det är ett dubbelspel som blivit allt svårare att upprätthålla och sprickorna i den offentliga fasaden vidgas alltmer. Fler och fler, även inom Vänsterpartiet, börjar inse att det för Bernmar inte spelar någon roll om borgarna vinner, så länge Socialdemokraterna förlorar. Därför är det inte heller så konstigt med Perlenbergs och Bernmars ömma bromance på sociala medier, något som fått en och annan att höja på ögonbrynen. Den bakomliggande logiken är enkel: Min fiendes fiende är min vän. Genom strategin att till varje pris ge sig på socialdemokratin har Bernmar blivit borgarnas beredvillige betjänt och han får generöst med dricks för besväret.
Lotsens text avslutades med en utblick framåt:
Huruvida Bernmardoktrinens långsiktiga strategi kommer att lyckas eller inte återstår att se. I slutänden är det vi socialdemokrater själva som avgör om vi kommer att låta oss bli nedbrutna och marginaliserade eller om vi kommer att freda oss. Efter ett långt rödgrönt samarbete där man skapat personliga band över partigränserna är det psykologiskt svårt för många socialdemokrater att stå emot polemiken från vänster. Vi lever i en tid av konflikt och polarisering som passar socialdemokratins pragmatiska, konsensusinriktade och lågmälda kynne dåligt. Men evolutionen är obarmhärtig. Den som inte förmår anpassa sig till den omgivande miljön går under.
Det är hög tid att som socialdemokrat vakna upp och ta konsekvenserna av hur det politiska landskapet förändrats. Innan det är försent.
Ett år senare är det intressant att följa hur den lokalpolitiska situationen utvecklats. Att Vänsterpartiets ledning försöker attackera och underminera Socialdemokraterna för att ta över som dominerande politiskt kraft till vänster är det numera få som förnekar. Det är mer eller mindre allmänt erkänt. Bernmardoktrinen verkar också hålla på att bli den nationella strategin för Vänsterpartiet, något som troligen kommer märkas än mer när den forna göteborgaren Nooshi Dadgostar tar över partiledarrodret. I efterhand framstår dock vintern 2018 som något av krönet på Bernmardoktrinens framgångar i Göteborg. Socialdemokratin gick inte under, trots en infekterad ledarstrid våren 2019, utan reste sig och fick förnyad kraft med en tydlig och folkligt förankrad socialdemokratisk politik. Här är skillnaderna mot hur partiet agerat på den nationella nivån påtagliga. Socialdemokratins fiender räknade kallt med att Socialdemokraterna i Göteborg skulle välja makten framför allt och gå under, antingen i någon sorts vänsterliberal rödgrönrosa röra eller som stödhjul åt högern. Istället tog partiet mod till sig och valde att gå i fristående opposition.
Frasradikalism eller politik som gör skillnad
Socialdemokraterna hittade ut ur den rödgrönrosa dimman och lade för första gången på länge fast en egen självständig, folklig socialdemokratisk linje i de viktiga frågorna för staden, oavsett om det gällde att lägga ned det havererade linbaneprojektet eller få stopp på den okontrollerade EBO-invandringen till våra utsatta områden. Detta blev särskilt tydligt i budgetbehandlingen hösten 2019. Medan de rödgrönrosa ägnade sig åt frasradikal retorik och tomt poserande såg Socialdemokraterna till att borgarnas budget återremitterades och tvingade sedan borgarna till tunga eftergifter. Tack vare Socialdemokraterna fick Göteborgs skolbarn ett ytterligare tillskott på 137 miljoner kronor och utförsäljningen av tusentals bostäder i allmännyttan stoppades. Det är så man värnar arbetarklassens och förortens materiella villkor på riktigt. Reaktionen från Vänsterpartiets ledning var förstås den förväntade: En hård och oförsonlig smutskastningskampanj riktad mot Socialdemokraterna.
Allt fler har till slut insett att så länge Vänsterpartiets ledning följer Bernmardoktrinen så finns inga reella förutsättningar för Socialdemokraterna att ta makten tillsammans med Vänsterpartiet.
För många socialdemokrater har det varit jobbigt att acceptera att Vänsterpartiets ledning, som vi tidigare hade ett nära och bra samarbete med, numera systematiskt samarbetar med högern och tar varje chans att angripa oss. Även om Bernmardoktrinens bakomliggande logik är uppenbar så har det tagit tid att anpassa sig psykologiskt till det nya läget. Trots detta så är det tydligt att våra förtroendevalda under året som gått fått mer råg i ryggen, tuffat till sig och anpassat sig till det hårdare och kargare politiska klimat som tyvärr råder. Allt fler har till slut insett att så länge Vänsterpartiets ledning följer Bernmardoktrinen så finns inga reella förutsättningar för Socialdemokraterna att ta makten tillsammans med Vänsterpartiet. Det är också något som Vänsterpartiets egna medlemmar behöver begrunda och ta ställning till. De måste bestämma sig för vad som är viktigast: Att bekämpa Socialdemokraterna tillsammans med högern eller kämpa mot högern tillsammans med Socialdemokraterna.
Det har utan tvekan varit ett tufft år för Göteborgs socialdemokrati. Men det har också varit ett nyttigt och lärorikt år och det har härdat oss för de stora och svåra uppgifter vi har framför oss. Attackerna från vänster har naturligtvis fortsatt med oförminskad styrka men de blir allt mer desperata och får allt mindre effekt. Den senaste tiden har vi anklagats för alltifrån att flörta med rasister till att vi skulle ha kommit överens med borgarna om utförsäljningar i miljardklassen, den ena lögnen mer absurd än den andra. Men brunsmetningen och smutskastningen fäster inte längre. Numera har nämligen vi socialdemokrater börjat säga ifrån och gå till motattack när Vänsterpartiets ledning sprider överdrifter och rena lögner om oss, istället för att omedelbart vika ner oss och tro på allt som påstås. Partiet har börjat få skinn på näsan. Det lovar trots allt gott inför framtiden.
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
