Foto: Shari Weinsheimer (Public Domain)
Pandemikrisen innebär en oöverträffad tyngd på det svenska folkhemmets väggar. Varje morgon vaknar vi till mobilflasharna om fler döda, fler smittade och fler panikåtgärder. Riskgrupper, epidemiologernas ord för samhällets sjuka och äldre, hålls inlåsta på obestämd tid. Gymnasieskolorna har skickat hem sina elever. Sjukskrivningstalen går i taket. Flygplanen står och rostar igen. Varslen under mars 2020 motsvarar de i november 1992 och 2008, själva definitionen av svenska kriser, kombinerade.Det svenska folkhemmets väggar har börjat ruttna. Den urholkade skattepolitiken och hålet på 240 miljarder kronor efter de senaste decenniernas ohämmade skattesänkningar, har amputerat bort den offentliga maktens räckvidd från stora delar av landet. Det senaste årtiondets kulturkrigsdebatt – en härlig hajk bort från de materiella intressenas välbekanta stig – tar sin grund i det offentligas förtvinande. Covid-19 avslöjar det bortkastade 2010-talet.
Det samlade näringslivet kräver statsstöd efter två veckors kris, och minns plötsligt att det är arbetarna som producerar värdet.
Titta bara på nödropen. De fria kulturutövarna ber om ofrihet – armlängds avstånd gäller inte för skattepengar. Det samlade näringslivet kräver statsstöd efter två veckors kris, och minns plötsligt att det är arbetarna som producerar värdet. Ekonomiskt dopade bostadsrättsspekulanter skriker gällt över sjunkande bostadspriser, lågskattekommuner gråter ymnigt över sina bristfälliga välfärdstjänster och borgerliga opinionsbildare är förundrade över mängden otryggt anställda ungdomar och invandrare. Än mer chockerade tycks den twittrande klassen bli när det går upp för dem att folkhemsväggarna har försummats medvetet: Var det verkligen klokt att låta näringslivet flytta essentiell produktion utomlands? Kan det verkligen stämma att ockerläkarna på internet dränerar sjukvården på tusentals skattekronor per virtuell förkylning? Ledde verkligen borgerlighetens hundraåriga krig mot organiserad arbetarklass till att färre är medlemmar i fack och A-kassa? Kan inte de hundratals sjukhuskommunikatörerna hantera respiratorer – menar ni allvar?
För hundra år sedan drabbades västvärlden av sin första i sanning globala kris; det första världskriget och den eskalerande industrialiseringen rev sönder en flerhundraårig samhällsväv. Den gången tog de demokratiska socialisterna krisen i akt för att förändra samhället från botten och upp. Socialdemokratin använde den stora krisen till en större omdaning, och inom loppet av några år slungades samhällsutvecklingen decennier framåt: Rösträtt, socialförsäkringssystem, facklig organisering, ekonomisk demokrati och folkbildning.När viruset är besegrat står vi inför en omdaning till. Kvartalskapitalismen, välfärdsoligarkin, tvångsglobaliseringen och skattebyråkratin har avslöjats. Alternativet är, nu som då, demokratisk socialism för det stora flertalet – inte fler frejdiga kulturdebatter med Belinda Olsson. Socialdemokratins jobb blir att återta kontrollen över varje vital samhällsfunktion, sätta välfärden först, demokratisera ekonomin och ena ett splittrat Sverige. Med Göteborgsprogrammet i fören står Lotsen redo att visa vägen.
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
