För många göteborgare var det nog en stor överraskning när Alliansen den 7 november presenterade sitt förslag för ett nytt borgerligt minoritetsstyre av Göteborg. Alliansen var ju valets stora förlorare som precis hade tappat över 12 procentenheter i väljarstöd och minskat med 6 mandat. Genom en valteknisk samverkan med V, MP och Fi hoppades man nu stänga ute såväl Socialdemokraterna som Demokraterna från inflytande och bereda vägen för ett borgerligt styre av Göteborg. Både det största och det näst största partiet skulle alltså ställas av och ett styre med mindre än 30 procent bakom sig skulle ta över. Ännu mer förvånade blev nog göteborgarna när de insåg att arkitekten och initiativtagaren till denna novemberöverenskommelse var Daniel Bernmar, gruppledare för Vänsterpartiet. Hur hade han hamnat i den här röran?
För att förstå det måste man gå tillbaka till hösten 2014. Vänsterpartiet hade precis gjort ett mycket bra val med gruppledaren Mats Pilhem i spetsen och gått fram mer än 2 procentenheter. Pilhem hade tidigare arbetat 24 år som maskinoperatör på SKF och hade lång och gedigen facklig bakgrund inom IF Metall. En lugn, samarbetsinriktad pragmatiker ur den fackliga skolan. Kanske var det därför som det rödgröna samarbetet hade fungerat så bra under mandatperioden. 2007 hade V med buller och bång hoppat av det rödgröna samarbetet men efter att Pilhem tog över 2010 så svetsade den gamla metallarbetaren långsamt samman partierna igen. Hösten 2014 var det rödgröna samarbetet starkare än någonsin. Men Pilhems epok var snabbt på väg att ta slut. En ny generation vänsterpartister, yngre och argare, stod beredda i kulisserna.
På Vänsterpartiets årsmöte i september 2014 ersattes den gamle maskinoperatören och samarbetspolitikern överraskande med en ung, radikal doktorand från Förvaltningshögskolan. Det var dags för Daniel Bernmar att göra entré. Kontrasterna mellan de båda kunde inte vara större. Den lugne och lågmälde arbetaren mot den hetsige, högröstade akademikern, vars enda arbetslivserfarenhet var sommarjobb på Liseberg. Pilhem, som hade hunnit vara ordförande i det lokala ungdomsförbundet långt innan Bernmar ens var född, gjorde inget för att dölja sin förvåning och besvikelse över schavotteringen. Till GP sa han strax efteråt: ”Jag vet inte varför jag inte får fortsätta som kommunalråd, säger Pilhem. Jag har frågat men får inga svar.” GP:s Gunilla Grahn-Hinnfors försökte själv ge ett svar i en analys: ”Jag kan tänka mig att partiet efter sina valframgångar lokalt vill vässa profilen. Då kan Mats Pilhem uppfattas som alltför samarbetsvillig i förhållande till Socialdemokraterna.”
Konflikt prioriterades framför konsensus. Tonläget höjdes steg för steg. Utspelen och attackerna mot Socialdemokraterna blev allt fränare och frekventa allteftersom mandatperioden led.
Svaret som Pilhem sökte skulle låta vänta på sig några år till. Men tendensen blev tydlig så fort Pilhem avsatts. Konflikt prioriterades framför konsensus. Tonläget höjdes steg för steg. Utspelen och attackerna mot Socialdemokraterna blev allt fränare och frekventa allteftersom mandatperioden led. Går man igenom pressläggen i efterhand framträder systematiken tydligt. På sociala medier och genom personliga kontakter riktade man sig alltmer direkt mot socialdemokraternas medlemmar och sympatisörer och försökte sätta bilden av att S ”gått högerut”.
Socialdemokraterna hade svårt att svara på angreppen inifrån det rödgröna samarbetet eftersom man ville hålla den yttre försvarslinjen mot borgarna. Bernmardoktrinens taktik betalade sig. Opinionssiffrorna såg otroligt bra ut. Medlemsantalet ökade. Allt gick åt rätt håll. Bernmars framgångar började väcka uppmärksamhet även nationellt. I februari 2018 gjorde tidningen Fokus ett idolporträtt med rubriken ”Feel the Bern” och pryder omslaget med Bernmar. Den 10 mars 2018 inledde Bernmar triumfatoriskt partiets årsmöte med ett tal där han beskriver ”en socialdemokrati som helt tappat kursen” och att ”socialdemokratin befinner sig strandsatt av vågskvalpet av en allt hårdare högerretorik”. Lyckligtvis har V bildat ”en gemensam rörelse mot socialdemokratins svek”.
Vissa dagar har Bernmar dragit lans till försvar för rådande läge – andra dagar har han låtit stridsropen skalla och lett krypskyttet mot Ann-Sofie Hermansson med större entusiasm än när Donald Trump säger upp internationella avtal.
Bernmar blev naturligtvis omvald. Partiet hade all anledning att vara nöjda med den nya, mer aggressiva och hårdföra linjen. Den 10 maj 2018 sammanfattade GT:s ledare Bernmars insatser: ”Vänsterns kommunalråd Daniel Bernmar har bitvis varit en större kritiker av sitt eget samarbetsparti Socialdemokraterna än vad något enskilt alliansparti varit. Underhållningsvärdet har varit ovärderligt. På så vis har Bernmar också kunnat sitta på två halva stolar med en kakbit i ena handen och resten av bakverket på partikansliet. Vissa dagar har Bernmar dragit lans till försvar för rådande läge – andra dagar har han låtit stridsropen skalla och lett krypskyttet mot Ann-Sofie Hermansson med större entusiasm än när Donald Trump säger upp internationella avtal. Att vara styrande oppositionspolitiker är onekligen en unik parlamentarisk sits som Daniel Bernmar utfört med bravur.”
Vid det här laget hade dock tuppkammarna vuxit sig farligt höga och man började göra misstag. Det allvarligaste skedde i den partitrogna tidningen Flamman den 25 maj 2018. Thaher Pelaseyed, tidigare partiordförande för V i Göteborg, skrev en hyllningstext om succén för det nya, unga och radikala Vänsterpartiet. Men i sin iver glömde han sig och skrev rakt ut att det handlar om en medveten, långsiktig och ytterst genomtänkt strategi för att krossa Socialdemokraterna i Göteborg:
”Två mandatperioder. Enligt källor i Stadshuset, är det vad Vänsterpartiet behöver för att bli det största eller rentav det enda vänsterpartiet i Göteborg. Den nya strategin går ut på att långsamt bryta ner Socialdemokraternas organisation. Socialdemokraterna tappade närmare var femte väljare i valet 2014. Om den nedåtgående trenden står sig på valdagen 9 september, står Ann-Sofie Hermansson (S) inte bara inför ett historiskt nederlag utan också en tuff mandatperiod med färre kommunalråd, en kraftigt bantad stab och minskat politiskt inflytande. Maktvakuumet kan då fyllas av V som hittills påverkat kommunpolitiken inifrån samtidigt som man agerat vänsteropposition gentemot S.” Så kom till slut svaret som Mats Pilhem hade väntat på.
Det gällde att hitta en lösning där V, och inte S, blev det dominerande oppositionspartiet samtidigt som man fick ett svagt men ideologiskt tydligt styre att opponera mot. Sett ur det perspektivet var Bernmars novemberöverenskommelse genial.
I valet gick det sedan förvisso mycket bra för V lokalt, som ökade med 3 procentenheter. Men den förväntade storskrällen uteblev. Socialdemokraterna var fortfarande, och med god marginal, största parti. Missnöjespartiet Demokraterna knep andraplatsen. Moderaterna gjorde ett katastrofval men blev ändå tredje största parti. Valresultatet omöjliggjorde i praktiken ett rent rödgrönt styre och för Bernmars nya, unga och radikala V var det förstås varken möjligt eller önskvärt att ingå i ett blocköverskridande styre. Det gällde därför att hitta en lösning där V, och inte S, blev det dominerande oppositionspartiet samtidigt som man fick ett svagt men ideologiskt tydligt styre att opponera mot. Sett ur det perspektivet var Bernmars novemberöverenskommelse genial. Den gav också möjlighet att lägga skulden för det borgerliga maktövertagande man bäddat för på S istället för V. Att resultatet skulle innebära politiskt kaos och enorma försämringar för vanliga göteborgare var inget som verkade störa de partitaktiska övervägandena. Man måste ju knäcka några ägg för att göra en omelett, som ett känt citat lyder.
Huruvida Bernmardoktrinens långsiktiga strategi kommer att lyckas eller inte återstår att se. I slutänden är det vi socialdemokrater själva som avgör om vi kommer att låta oss bli nedbrutna och marginaliserade eller om vi kommer att freda oss. Efter ett långt rödgrönt samarbete där man skapat personliga band över partigränserna är det psykologiskt svårt för många socialdemokrater att stå emot polemiken från vänster. Vi lever i en tid av konflikt och polarisering som passar socialdemokratins pragmatiska, konsensusinriktade och lågmälda kynne dåligt. Men evolutionen är obarmhärtig. Den som inte förmår anpassa sig till den omgivande miljön går under. Det är hög tid att som socialdemokrat vakna upp och ta konsekvenserna av hur det politiska landskapet förändrats. Innan det är försent.
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
