Höstens val och den efterföljande parlamentariska turbulensen har skapat en väldigt komplicerad politisk situation i Göteborg. Det hela förvärras av ett infekterat samtalsklimat där tonläget är högt och grälsjukt. Åsikterna om vad som hänt och varför går starkt isär. Det gör det svårt för många att få en klar bild av läget. Men som tur är så finns det några saker som vi vet säkert.
Vi vet att valresultatet inte gav något av blocken majoritet och att ett stabilt styre därför kommer kräva någon form av blocköverskridande samverkan. Vi vet att Vänsterpartiet sannolikt inte skulle inkluderas i en sådan samverkan och därför har ett uppenbart intresse av att cementera blockpolitiken. Och även om vissa debattörer gärna försöker skylla allt på elaka sossar så vet vi att det var Daniel Bernmar (V) som tog initiativ till att bilda ett block utan S och ingå en valteknisk samverkan med borgarna, vilket ju var det som möjliggjorde det borgerliga minoritetsstyret. Vi vet också att den rödgrönrosa alternativbudgeten, med en skattehöjning på runt 400 miljoner, offentliggjordes bara två dygn före själva omröstningen och först efter det att S hade meddelat att man skulle rösta på sin egen budget. Vi vet dessutom att de rödgrönrosa partierna röstade fram S-budgeten i juni men trots det valde att lägga ned sina röster och släppa fram borgarnas budget i november.
Rimligen bör vårt fokus vara att få så stort långsiktigt genomslag för vår egen socialdemokratiska politik som möjligt.
Begrundar man alla dessa fakta framstår de beslut som vår partiledning och fullmäktigegrupp tagit under hösten som fullt rationella och välavvägda. Vissa debattörer hävdar ändå att S borde ha som vägledande princip att i varje läge – och till varje pris – förhindra en borgerlig budget. Det är en besynnerligt reaktiv inställning. Rimligen bör vårt fokus istället vara att få så stort långsiktigt genomslag för vår egen socialdemokratiska politik som möjligt. Att vänstersidan är splittrad och att borgarna därför, med hjälp av de rödgrönrosa, lyckades vinna en budgetomröstning, är naturligtvis väldigt olyckligt. Men det är faktiskt inte huvudproblemet här.
Det grundläggande problemet är ett annat och handlar helt enkelt om storlek. Betraktar man valresultatens utveckling i Göteborg sedan 2006 så är trenden tydlig. S, V, MP och Fi har minskat sin gemensamma röstandel från 51 till 42 procent. Det stora tappet beror på att S har minskat oerhört kraftigt, med nära 16 procentenheter, från 36 till 20 procent. Slutsatsen är uppenbar: Socialdemokraterna måste öka sin röstandel ordentligt. Det är inte bara förutsättningen för att vi ska få mer genomslag för vår egen politik. Det är även det enda som i praktiken kan möjliggöra ett långsiktigt och livskraftigt rödgrönt styre av staden. Tyvärr har den insikten inte ännu nått de rödgrönrosa partiledningarna, som istället excellerat i attacker mot S.
Det ständiga krypskyttet från vänster riskerar bara att ytterligare försvaga S, vilket i sin tur kan bädda för ett långvarigt borgerligt styre. Något som borde stämma till eftertanke bland rödgrönrosa partistrateger.
En avgörande vändpunkt kom med valet 2014, då maktbalansen inom det rödgröna samarbetet ändrades radikalt. Tidigare var S dubbelt så stora som de rödgrönrosa partierna tillsammans. Efter 2014 blev de rödgrönrosa lika stora som S, vilket förändrade den interna dynamiken mellan partierna på ett ödesdigert sätt. Bernmardoktrinens vision om att ersätta S som det stora samlande partiet till vänster är ett resultat av det. Att V skulle kunna axla den rollen är såklart helt orealistiskt. Det ständiga krypskyttet från vänster riskerar istället bara att ytterligare försvaga S, vilket i sin tur kan bädda för ett långvarigt borgerligt styre. Något som borde stämma till eftertanke bland rödgrönrosa partistrateger.
Men även vi socialdemokrater måste göra situationen klar för oss. Vi är inte ett rödgrönt parti vars syfte är att driva rödgrön politik. Vi är ett socialdemokratiskt parti och vårt syfte är att driva socialdemokratisk politik. Det är det primära. Varken på lokal eller nationell nivå är det ett egenvärde att till varje pris vinna en enstaka budgetomröstning. Vi behöver tänka längre än så. Vi behöver göra vår partiorganisation stark och effektiv igen, vinna tillbaka de väljare vi förlorat och driva igenom socialdemokratisk politik. Det kommer ingen att hjälpa oss med, det måste vi klara av själva.
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
