Ernst Wigforss (1881-1977) socialdemokratisk politiker var finansminister 1925–1926, 1932–1936 och 1936–1949.
I ett anförande på Göteborgsbörsen 1938 konstaterade Ernst Wigforss, legendarisk finansminister och en av socialdemokratins mest retoriskt sinnade ideologer, att det inte är någon svårighet med samverkan, bara man vet vad man vill åstadkomma med den. I denna enkla mening ryms nog den största invändningen mot januariöverenskommelsen: Vet vi socialdemokrater verkligen vad vi vill åstadkomma med denna samverkan?
För precis ett år sedan varnade Lotsen för att Socialdemokraterna, genom sina idoga försök att samregera med den svenska liberalismen, skulle ”dränka sig i samverkansvattnet.” Redan i december 2018 stod det klart att de liberala mittenpartierna, som dessa nyliberala extremister fortfarande kallas av en massmedial kår som tillhör januariavtalets vinnare, skulle kräva att få kirurgiskt identifiera varenda för arbetareklassen skadlig reform och tvinga Socialdemokraterna att, som en privat aktör i ett LOV-system, utföra dem under idoga hot om kvalitetskontroll och standardiserad uppföljning. Januariavtalet blev, som bekant, ännu värre än någon först trodde: Marknadshyror, försämrad anställningstrygghet, skattesänkningar för de rika, fri import av arbetskraft till företagen, tredubblade RUT-avdrag och en S-märkt sköld för välfärdsoligarkernas vinstjakt. För detta dråpslag mot partiets grundläggande värderingar fick vi ministerposter, politiska sekreterare – och en familjeweekend. Bara en femtedel av de 73 punkterna tillföll det överlägset största partiet.
Man vänder arbetarrörelsen ryggen. Kvar står de urholkade ministertaburetterna, ständigt utsatta för misstroendeförklaringar, och politiskt sakkunniga utan politik.
Lotsen var ändå, i likhet med partiets medlemskår, villiga att ge samarbetet en chans. Femtedelssocialismen, som man skulle kunna kalla de socialdemokratiska inslagen i januariöverenskommelsen, kunde kanske ändå leda till att mota det högerreaktionära monstret i grind. Det blev precis tvärtom; LO-väljarna flockas till SD samtidigt som regeringen tvingas sänka värnskatter, höja pensionsåldrar och urholka den svenska modellen. Folkets gensvar är tydligt: Man vänder arbetarrörelsen ryggen. Kvar står de urholkade ministertaburetterna, ständigt utsatta för misstroendeförklaringar, och politiskt sakkunniga utan politik. Socialdemokratin måste därför införa en nygammal princip. Under det förra 10-talets ständiga stridigheter om ”ministersocialismen”, ett tämligen akademiskt begrepp för att styra landet tillsammans med icke-socialistiska partier, skrev den unge Per Albin Hansson att varje regeringssamverkan måste prövas mot om den utgör ”ett verkligt steg mot det stora målet eller… ett av dessa små framsteg som blir medel att försvåra och försena det fortsatta framåtskridandet.”
Lotsen uppmanar partiledningen att anamma samma princip framöver. Sveriges löntagare förtjänar bättre än det idélösa samarbetets avtal. Först när vi verkligen vet vad vi vill med en regeringssamverkan, först när vi kan besvara frågan om huruvida den moderna ministersocialismen innebär ett verkligt steg mot det stora målet eller ej, kan ett fullt dugligt januariavtal – med
kompromisser åt båda håll – förhandlas fram och vinna folkligt stöd.
Femtedelssocialismen räcker inte.
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
