Redaktionen/ december 11, 2018/ Opinion

Svartvitt foto på tre män i rockar, hattar och med promenadkäppar.

Arvid Lindman, Nils Edén, Ernst Trygger och Hjalmar Branting 1917. Foto: Public Domain.

ANALYS

Hjalmar Branting var under mycket lång tid enda socialdemokratiska partiordförande att göra blocköverskridande samarbete till en central del av sin politiska inriktning. Många gånger, och mot generationer av motståndare, fick Branting försvara sin långsiktiga strategi om regeringssamverkan med det Liberala samlingspartiet. I slutet av 1910-talet lyckades han. Hjalmar Branting blev (om än mycket kortvarig) finansminister i en liberal-socialdemokratisk regering. Man lyckades isolera den konservativa högern. Den progressiva axeln var sluten. En samarbetets era hade inletts.

Det hela höll i cirka 29 månader. Socialdemokraterna har inte regerat med ett liberalt mittenparti sedan dess. Den liberala mitten höll inte. Den progressiva axeln bröt samman. Efter att ha infört allmän och lika rösträtt var samsynen slut. En tornado av regeringskriser följde: Ämbetsmannaregeringar, enpartiregeringar, koalitionsregeringar, högerregeringar, Branting och Sandler, Trygger och Lindman, de frisinnade folkpartisternas tid! Notera att det var liberaler som – allt som oftast – utgjorde tungan på vågen i den tidiga demokratins Sverige. De liberala riksdagsledamöterna (av varierande och föränderlig partibeteckning) hade möjligheten att välja mellan den djupt konservativa högern och den framväxande arbetarrörelsen.

För de liberala blev socialdemokratin, inte den konservativa högern, ständig huvudmotståndare. Klassintresset har talat sanning i hundra år.

Klassamhället, den historiska materialismen, knackade på dörren – precis som vanligt. Liberaler och socialdemokrater hamnade på olika sidor i synen på fördelningspolitik och rättvisa för de lägre klasserna. Det liberala Sverige satte sitt ekonomiska klassintresse först. Den politiska liberalismen stred mot arbetarrörelsen om fackföreningarnas inflytande (minska!), skatterna (sänk!) och) arbetarnas pensioner (jävla Ture Königson!). För de liberala blev socialdemokratin, inte den konservativa högern, ständig huvudmotståndare. Ett par mer eller mindre ambitiösa försök till förbrödring har inletts – i Tessinska palatset, i Rosenbad och på någon ledarredaktion – men slutat med besvikelse, ilska och en enstaka underbar natt. Istället cementerade sig den märkliga liberalkonservatismen som naturlig motpol till socialdemokratin, medan den ekonomiska liberalismen åt sig in i det gamla Bondeförbundets rester. Klassintresset har talat sanning i hundra år.

Stefan Löfven har tagit vid där Hjalmar Branting misslyckades. Ända sedan Löfven valdes till partiordförande har han haft handen utsträckt över blockgränsen. Entusiasmen inför samarbete kan inte heller avfärdas som ett maktspel. Även som statsminister har Löfven upprepat sina gränsöverskridande inviter med påtaglig frekvens. Socialdemokratin stoltserade med antalet blockspräckande överenskommelser under mandatperioden hela vägen in i valrörelsens slutspurt. Nu är det dags. Löfven – Lööf/Björklund, istället för Edén – Branting/Thorsson. Sett till valresultatet är det rimligt. Högern ska isoleras och den progressiva axeln slutas.

Sedan kom Lööf/ Björklunds nej. Och ett nej till. Alliansen måste hållas ihop. Och när nej väl förbyttes i ett tveksamt morrande var det till rubriker om en högerliberal kravlista, och sedan en kravlista till: Marknadshyror, statlig lönedumpning, skattesänkningar för de som redan har allt och klassisk unionbusting. Med kirurgisk precision har varje reform riktad mot Sveriges arbetarklass identifierats, förfinats och kastats upp på det förhandlingsbord som är tidningsdrakarnas debattsidor. Håll till höger, Stefan – ända ner i diket. Allianspolitiken måste hållas ihop, även utan Alliansen. Den liberala mitten håller inte; den historiska materialismen gör sig påmind. ”Det borgerliga blodet har överallt visat sig starkare än samverkansvattnet”, skrev Per Albin Hansson i tidskriften Tiden år 1920. Jag tillåter mig själv att upprepa dessa oförtjänt bortglömda ord, ett helt sekel senare, men med ett tillägg: Socialdemokraterna får inte, bör inte och ska inte dränka sig i samma samverkansvatten.

Josef Akar
Socialdemokrat

Det här är en artikel ur medlemsbladet Lotsen nr 4 2018.

Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?

Share this Post