Den 22-24 mars är det partikongress i Örebro. Det kommer inte ske någon motionsbehandling men däremot kommer två programexter att antas, dels “Kunskap inför framtiden” som behandlar hur partiet ska möta kunskapssamhällets utmaningar och dels “Organisatoriskt reformprogram” som handlar om hur partiorganisationen ska förnyas. Förslag på texter (som ni kan läsa här) har skickats ut på remiss. Vår s-förening har haft medlemsmöte om remissen och har skrivit ett remissvar som skickats in till partidistriktet. Bland annat lägger vi fram några konkreta förslag på reformer: Mer inflytande för de vanliga medlemmarna, t.ex. genom fler rådgivande medlemsomröstningar på lokal nivå, krav på arbetslivserfarenhet för uppdrag som förtroendevalda och partianställda och en överföring av resurser från interna lönekostnader till satsningar på ideellt partiarbete. Utgångspunkten måste vara att partiet ska bli mer av en bred folkrörelse på ideell grund, där avståndet mellan gräsrötter och etablerade företrädare minskas. Här följer vårt remissvar i sin helhet:
A – Kunskap för framtiden
En del formuleringar låter som att de försvarar den gångna mandatperiodens politik. Programformuleringar bör snarare vara framtidsinriktade. Ett tydligt exempel är fjärde stycket på s. 2. Där tycks oss dessutom vissa av påståendena om brutna trender vara empiriskt tveksamma.
I det första avsnittet står rubriken ”Akademisk kunskap tillgänglig för alla” ut som avvikande från programmets inriktning i övrigt. Där programmet i övrigt präglas av ett arbetsmarknadsperspektiv på utbildning diskuteras här snarare allmänna demokrativärden. Man borde tänka igenom om detta är en arbetsmarknadsåtgärd, eller en demokratiåtgärd. Om det förra, så borde man också säga något om vilka arbetsmarknadsmål man tror sig kunna uppnå med detta och hur dessa ska säkras. Om det senare, är frågan om inte stycket borde utgå i detta sammanhang.
När det gäller stycket ”Omställning till ett nytt land” vill föreningen framföra att vi anser att förslaget överlag är bra formulerat. Om man möjligen skulle framföra någon synpunkt är det att även om förslaget om språkplikt är rimligt, så torde problemen i SFI-undervisningen ligga mer i avsaknad av resurser – framförallt behöriga lärare – än i ointresse från de invandrades sida. Därför vore det bra med några ord om hur vi ska säkerställa bättre tillgång till behöriga lärare inom SFI. De åtgärder som föreslås för SFI handlar bara om systemet som sådant. Vi tror man behöver beakta rekryteringsfrågan mer.
Givetvis kan inte ett dokument av detta slag vara särskilt utförligt i vad som föreslås. Vissa stycken om högskolans roll (s. 12) är dock så elliptiska att det är svårt att förstå ens vad förslagen har för inriktning. Det efterfrågas t.ex. ett nytt system för resurstilldelning utan att det ens antyds vad det ska innehålla. Ett annat exempel gäller förslaget att ”villkoren för unga forskare ska fortsätta att förbättras”. Innebär detta att folk ska ges möjlighet att forska mer, eller att möjligheterna att kombinera forskarkarriär och familjeliv ska förbättras?
Förslaget om skolplikt för gymnasiet har funnits i partiets repertoar ett tag nu, men det är fortfarande inte preciserat så att det går att ta ställning till om det är en bra idé eller inte. Förmodligen springer förslaget ur iakttagelsen att arbetslösheten är avsevärt högre i gruppen som saknar gymnasieexamen än bland de som har det. Föreningen ställer sig dock undrade till hur man tänker sig att förslaget ska fungera. Frågan är om inte detta förslag inriktar sig på symptom snarare än orsaker, eller åtminstone att den intervention som föreslås kommer alldeles för sent i ungdomarnas liv. På senare år har andelen som överhuvudtaget har behörighet till gymnasiet minskat betänkligt. Frågan är om inte de resurser som detta förslag ska ta, hade kunnat användas bättre till att lösa grundskolans problem. Detta rör sig om ett tillskott av elever till gymnasieskolan som är långt ifrån trivialt, och det torde dessutom vara elever som är mer resurskrävande än genomsnittligt. Givet att man ändå ska införa skolplikt för gymnasiet, föreslår vi att man funderar på att göra den flexibel. Vår tanke är att avhoppen från gymnasiet i viss mån beror på avsaknad av motivation, som kan återfinnas lite senare i livet. Istället för att vara tvungen att gå direkt till gymnasiet efter grundskolan, kan plikten ligga i att påbörja gymnasiestudier innan 20 års ålder, eller liknande.
Statistiken för antagning till högskolan visar en enorm skillnad mellan män och kvinnor i hur ofta man studerar vidare (ca 35 respektive 50 procent i varje kohort). Partiet bör även fundera vidare över vilka särskilda ansträngningar man kan göra för att utbildningssystemen ska fånga upp männen bättre.
B – Organisatoriskt reformprogram
När det gäller organisationsförändringarna så tycker föreningen att underlaget innehåller många intressanta och relevanta upplysningar, och instämmer i det övergripande perspektivet. Möjligen med tillägget att förutom de unga, så kan det finnas skäl att fundera särskilt på hur man ska nå den yngre arbetarklassen (eller, om man så föredrar, de yngre medlemmarna av de breda löntagarskikten).
Vi skulle vilja komma med två ytterligare förslag av mer praktisk karaktär:
1. Mer inflytande för medlemmarna, i form av medlemsomröstningar.
Detta har hittills i första hand diskuterats på nationell nivå, kring partiledarval. Vi föreställer oss att det skulle vara mer nytta med sådana omröstningar på lokal nivå. Detta görs redan idag när det gäller kongressombud (det finns alltså en infrastruktur för det), vilket relativt enkelt borde kunna utvidgas till partidistriktsordförande, KSO-kandidater, kommunalråd, gruppledare i KF, med mera.
Dessa omröstningar behöver enligt vår mening inte nödvändigtvis vara beslutande. Vi tror att bara etablerandet av processer där det förväntas av våra ledare att gå ut och söka legitimitet bland medlemmarna vore väldigt sunt för kulturen i partiet. Att sådana omröstningar förekommer relativt ofta ger också den vanlige medlemmen ett tydligare inflytande och mer anledning till engagemang. Det torde även skapa många goda drivkrafter i partiets ledningar för att hålla igång de lokala gräsrotsföreningarna.
2. Krav på arbetslivserfarenhet
Professionaliseringen av politiken är en generell trend i hela västvärlden. Den saknar inte helt fördelar, men för ett parti som har anspråk på att företräda vanligt folk är det ett stort problem att många av dess företrädare inte har haft kontakt med något annat arbetsliv än den politiska världen. Det finns forskningsresultat som pekar mot att avsaknaden av vanliga löntagare bland våra politiker är en del i socialdemokratiska partiers problem att nå nya väljare. Vi tror att det vore sunt med någon form av krav på att ha arbetat utanför politiken för att få inneha uppdrag och anställningar i partiet. Åtminstone på lokal och regional nivå, och för personer som blivit 25 år. Den exakta utformningen av dessa regelverk kan dock behöva anpassas lokalt.
Slutligen ber underlaget om svar på frågan om vilken verksamhet som ska prioriteras. Det är vår uppfattning att partiet som helhet skulle tjäna på en överföring av resurser (framförallt partistödet) till föreningarna. Idag har många partidistrikt ganska stora kostnader för personal, som vi tror på sikt kan frigöras genom att man går tillbaka till löner som är mer marknadsmässiga. Det system vi har idag ger visserligen en viss stadga till organisationen, men skapar också inlåsningseffekter genom att anställda får svårt att gå över till motsvarande anställningar på den reguljära arbetsmarknaden utan att drabbas av ekonomiskt avbräck. Vi tror att en lönesättning som ligger under eller i linje med den övriga arbetsmarknaden kan befrämja en ökad rörlighet i partiorganisationen, vilket skulle ha ett flertal positiva effekter.
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
