En tidigare bankdirektör vill förändra hur svensk kultur finansieras. När Karin Forseke, med lång bakgrund i finansvärlden, den 18 maj överlämnade sitt betänkande Ett investeringsprogram för kultur (SOU 2026:31) var budskapet tydligt: mer privat kapital ska in i kulturen. Med en statlig miljard som hävstång ska donationer från företag, stiftelser och förmögna individer växa till mångdubbelt mer och skapa en ny finansieringsmodell för kulturlivet.
Modellen är i grunden enkel: staten matchar privata gåvor och gör dem större. Därtill föreslås skattelättnader för den som vill bidra till kulturen, i likhet med system som sedan länge finns i många europeiska länder. Ambitionen är hög. Mer pengar, fler finansiärer, ett kulturliv som inte ensidigt vilar på offentliga anslag. Men frågan gäller inte i första hand hur mycket pengar som finns i systemet. Den handlar om något mer grundläggande: vem som faktiskt styr kulturen.
Ska besluten följa det privata kapitalet…
Erfarenheter från länder som USA, Storbritannien och Nederländerna där liknande system länge varit etablerade – pekar i samma riktning. Utvärderingar och forskning är samstämmiga: när offentlig finansiering kompletteras eller delvis ersätts av privat kapital förändras beslutsmakten. Den delas inte längre främst genom demokratiska processer, utan i ökande grad genom ekonomiska.
Vi vet att deltagandet i kulturen redan i dag är socialt skiktat. När finansieringen i högre grad knyts till privata medel förstärks denna logik.
I praktiken innebär sådana system att den som går in med pengar först också sätter riktningen. Det offentliga följer efter och förstärker redan gjorda prioriteringar. Detta är inte en marginell justering, utan en principiell förskjutning. Från att kulturpolitiken formas genom gemensamma beslut till att den i större utsträckning påverkas av betalningsvilja. Konsekvenserna gäller inte minst jämlikheten.
Kulturpolitiken i Sverige – starkt präglad av socialdemokratins prioriteringar – har historiskt haft ett tydligt syfte: att motverka snedfördelning och göra kultur tillgänglig oavsett inkomst, utbildning och geografi. Samtidigt vet vi att deltagandet redan i dag är socialt skiktat. När finansieringen i högre grad knyts till privata medel förstärks denna logik. Privata donationer tenderar att koncentreras till etablerade institutioner och starka miljöer, ofta i storstäderna. Projekt som riktar sig till kapitalstarka grupper har lättare att attrahera finansiering, medan mindre kommersiellt gångbar kultur får svårare att hävda sig. Resultatet blir att utbudet i ökande grad följer pengarna – och därmed de grupper som har störst möjlighet att mobilisera dem. Det handlar också om hur medborgarrollen förändras.
…eller skattebetalarnas behov och intressen?
I en offentligt finansierad modell utövar människor inflytande som väljare. Kulturpolitiken är en del av demokratin. I en modell med ökad privat finansiering utövas inflytandet i stället delvis som givare. Skillnaden är betydande. Resurser och inflytande tenderar att koncentreras till en mindre grupp med höga inkomster. Det innebär att vissa får större genomslag än andra i vad som faktiskt finansieras – inte nödvändigtvis genom direkta krav, men genom vilka projekt som uppfattas som finansierbara. Det betyder inte att privat kapital i sig är ett problem. Donationer och sponsring har länge varit en del av kulturlivet. Men när staten bygger system där offentliga medel görs beroende av privata prioriteringar förändras utgångspunkten.
Kulturpolitiken är en del av demokratin. I en modell med ökad privat finansiering utövas inflytandet i stället delvis som givare.
Förespråkare beskriver utvecklingen som ett komplement. Erfarenheterna pekar snarare på en förskjutning. Offentliga medel tenderar på sikt att minska när privata alternativ växer fram. Finansieringen blir mer projektbaserad och mindre långsiktig. Kulturpolitiken blir mindre sammanhållen. Och viktigast: styrningen flyttas. Den avgörande frågan är därför enkel. Vem ska ytterst bestämma över den kultur som också finansieras med skattemedel? Är det medborgarna– via demokratiska beslut? Eller är det de grupper som har möjlighet att sätta agendan genom sina pengar?
JIMMY SAND
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
