Redaktionen/ juni 9, 2026/ Opinion

LEDARE

Ett statsmannaskap prövas inte i lugna tider. Det prövas när besluten är svåra, när lojaliteter kolliderar med principer, och när landet behöver en ledare som kan sätta det gemensamma intresset framför det personliga. Gång på gång har Ulf Kristersson mött just dessa prov. Gång på gång har han fallit till föga.

Kontroverser kring hans omdöme och etik är inte nya. Redan tidigare i karriären kritiserades Kristersson för lägenhetsaffärer kopplade till aktörer med direkta intressen i den kommun han verkade i, liksom för utförsäljningar av offentlig verksamhet till priser som väckte allvarliga frågor. Det var tidiga varningssignaler om ett ledarskap där gränsen mellan det privata och det offentliga tenderar att bli otydlig. De signalerna borde ha tagits på större allvar.

Negligerade jävsbedömningar

De har inte försvunnit med åren. Ta tillsättningen av nationell säkerhetsrådgivare – en av de känsligaste posterna i hela statsförvaltningen. Kristersson utsåg sin barndomsvän Henrik Landerholm utan öppen rekryteringsprocess, utan utlysning och enligt uppgifter utan ens ett CV att pröva mot. Han genomförde sedan jävsbedömningen på egen hand och förklarade sig opartisk. Det är inte bara ett processfel. Det är ett omdömesfel. En statsminister som inte förstår att vänskapen i sig skapar ett trovärdighetsunderskott oavsett kandidatens kompetens – har inte förstått vad legitimiteten hos statliga institutioner faktiskt vilar på.

När viktiga positioner ska besättas vänder sig Kristersson mot sitt personliga nätverk snarare än mot öppna och transparenta processer.

Det handlar inte om illvilja. Det handlar om ett inlärt reflexmässigt beteende: när viktiga positioner ska besättas vänder sig Kristersson mot sitt personliga nätverk snarare än mot öppna och transparenta processer. Det som följde bekräftade bilden. Posten som säkerhetsrådgivare har präglats av en rad skandaler och avhopp, varav en efterträdare avgick efter tolv timmar. Oppositionen talar om ett haveri. Det är svårt att invända.

Under Natoprocessen – en av de mest historiska säkerhetspolitiska satsningarna i modern svensk historia – fick vi ytterligare en glimt av ett ledarskap som vacklat just när fasthet krävdes som mest. Rapporter om att Kristersson uttryckt oro över att Finland gick före Sverige, och sedan kände sig tillrättavisad av Finlands president, bidrar till en bild av defensiv osäkerhet snarare än strategisk tydlighet.

Bortförklarade löften

Internt inom Moderaterna talas det om auktoritetsproblem. Kommentatorer noterar att Kristersson sällan “sätter ner foten” i interna konflikter – han samordnar, men styr inte. Det är en avgörande skillnad. Sverige har inte råd med en statsminister som fungerar som mäklare i sin egen regering. Och så finns beroendet av Sverigedemokraterna. Det är ingen hemlighet att regeringens parlamentariska situation ger SD ett inflytande som sträcker sig långt utöver vad partiets väljarstöd motiverar. Men det är något annat som skaver: löftet. Ulf Kristersson uppfattades av många – inte minst av Förintelsens överlevande Hédi Fried – ha utlovat att aldrig samarbeta med SD. Sedan kom regeringsbildningen. Hans efterhandskonstruktion – att han aldrig gett ett absolut sådant löfte – är kanske tekniskt försvarbar. Men politik handlar inte om ordval. Den handlar om vad människor hade skäl att tro.

Det samlade intrycket är en statsminister som skulle klara sig utmärkt som sin egen försvarsadvokat. Ingenting är vad det ser ut att vara, inga löften var faktiskt löften, inga vänskaper faktiskt jäv. Med tillräckligt många nyanseringar och tillräckligt finstilta reservationer kan vad som helst göras ofarligt. Det är en imponerande teknik. Det är bara det att ett land inte styrs med teknikaliteter – det styrs med förtroende. Och det förtroendet har Kristersson systematiskt slösat bort.

Sverige befinner sig i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Vi är en ny Natomedlem i en omvärld som förändras snabbt. Det är just nu vi behöver ett ledarskap som är tydligt, trovärdigt och kompetent. Det är just nu Ulf Kristersson visar att han inte är den ledaren.

Det här är en artikel ur medlemsbladet Lotsen nr 2 2026 (pdf).

Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?

Share this Post