Stefan Stern lämnar Socialdemokraterna efter två decennier. I en debattartikel beskriver den tidigare partistrategen hur partiet har förändrats – hur det har rört sig bort från en linje han själv varit med att forma. Kritiken är tydlig. Och på en avgörande punkt har han rätt.
Socialdemokraterna har förändrats. Men där Stern ser ett problem finns ett nödvändigt uppvaknande. Under 2000-talet växte föreställningen fram om att socialdemokratins framtid låg i ett välbärgat skikt i storstäderna. Politiken kom att förena en ekonomisk linje som tilltalade övre medelklassen med en position på GAL/TAN-skalan som signalerade progressiva värderingar.
I takt med tiden – eller…?
Mona Sahlins parti blev skickligt på att formulera en modern självbild – men mindre framgångsrikt i att tala till den breda väljarkår som bar upp rörelsen. Samtidigt skedde något i Sverige. Väljare förändrade sina prioriteringar. Frågor om arbete, trygghet, brottslighet och välfärd återtog en central plats i LO-grupper och i mindre kommuner växte en frustration över ett politiskt samtal som upplevdes fjärmat från vardagen. Det handlade inte om abstrakta värden, utan om konkreta erfarenheter av ett samhälle som inte längre fungerade. Socialdemokratin svarade till slut på detta.
Ett parti byggt på löntagarnas erfarenheter kan inte prioritera symbolfrågor när tryggheten sviktar.
Den politik som i dag förs – stramare migration, större fokus på lag och ordning, ökad skepsis mot marknadsexperiment i välfärden – är inte ett avsteg från rörelsens kärna utan ett återvändande. Ett parti byggt på löntagarnas erfarenheter kan inte prioritera symbolfrågor när tryggheten sviktar. Det kan inte försvara system som gynnar kapital framför kvalitet i skola och omsorg, eller ignorera en väljarbas som gång på gång signalerar vad som är viktigast. Det är denna förändring Stefan Stern reagerar på. Hans bana tillhör en tid då socialdemokratin sökte sin legitimitet i ett snävt medelklassideal, där politik och värderingssignaler riktades mot ett relativt välbeställt skikt.
Det var en strategi som aldrig bar och som bidrog till att undergräva partiets förankring. Det är därför inte förvånande att Stern nu lämnar. När partiet åter riktar blicken mot vanligt folk blir avståndet till dem som byggt sin analys på en annan verklighet tydligt.
Vilka är mittenväljarna?
Men bilden av vilka “mittenväljarna” är förtjänar att problematiseras. Mitten är inte synonymt med en välbärgad medelklass. Den utgörs av människor som arbetar, betalar skatt och förväntar sig fungerande samhällsfunktioner. Deras prioriteringar handlar sällan om ideologiska markörer, desto oftare om trygghet, stabilitet och rättvisa villkor. När socialdemokratin åter sätter dessa frågor i centrum är det inte ett steg bort från mitten, utan ett försök att återerövra den. Stefan Stern sätter fingret på att Socialdemokraterna har bytt kurs. Där har han rätt. Men han har fel i att det är ett problem. Ett parti som inte förmår förändras i takt med sina väljares erfarenheter riskerar att förlora sin relevans. Att vissa då väljer att lämna är kanske inte ett tecken på kris, utan på klarhet.
Så tack för beskedet, Stefan Stern. Det gör konturerna av den nya – och på många sätt gamla – socialdemokratin tydligare.
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
