Det liberala kvartsseklet mellan Sovjetunionens upplösning och valet av Donald Trump innebar inte bara en total dominans för marknadsliberala dogmer om välfärden och den ekonomiska politiken. Det var också en tid då liberalismens individualistiska människosyn urartade i den nyliberala idén om den enskilda människan som entreprenör, genom sina livsval ansvarig för sin egen lycka i samhället och på arbetsmarknaden. Denna människosyn har också tagit sig uttryck i så kallad identitetspolitik, som utifrån individers erfarenheter av förtryck baserat på kön, hudfärg eller sexuell läggning riktar in sig på att peka ut de skyldiga för det egna lidandets uppkomst. Både identitetspolitiken och det entreprenöriella innebär, på olika sätt, liberal avpolitisering fjärran från arbetarrörelsens strävan.
En övergiven generation
En stor grupp väljare, vanligt folk om man så vill, tilltalas inte av den politiska elitens liberala konsensus.
Kort efter finanskrisen 2008 började intellektuella kring socialdemokratin föra fram alternativ till den liberala människosynen. I Storbritannien, där Tony Blairs New Labour hade satt tonen för den europeiska socialdemokratin men nu nått vägs ände, talades det om Blue Labour och om ”postliberalism”. Med det sistnämnda pekade David Goodhart på att en stor grupp väljare, vanligt folk om man så vill, inte tilltalas av den dåvarande politiska elitens liberala konsensus. Denna elit, från Clinton och Blair till Sahlin och Reinfeldt, tillhör en generation gynnad av efterkrigstidens politiska projekt för högre standard och ökad social rörlighet i hela västvärlden. Denna elit har glömt föregående generationers kamp för demokrati och en anständig tillvaro, och tagit alla sina möjligheter för givna. För generationerna efter dem, födda in i en tid av växande ojämlikhet, är inte möjligheterna längre så självklara. Man ser sig om efter annat.
Med Blue Labour formulerades ett svar på denna postliberala efterfrågan. En grupp omkring Maurice Glasman, sedermera adlad, började föra fram en förståelse av socialdemokratin som vilade på observationen att arbetarväljare – de som New Labour hade övergivit – jämfört med väljare från medelklassen generellt är mer konservativa i värderingsfrågor (invandring, kriminalitet, minoriteters rättigheter) och står längre till vänster i socioekonomiska frågor (trygghet på arbetsmarknaden, löneskillnader, fördelningspolitik). Blue Labour förespråkar traditionella gemenskaper som familjen och kyrkan framför välfärdsstaten, men vill också bland annat reglera finansmarknaden för att värna demokratin. Man stod på Brexitsidan i Storbritanniens folk omröstning. Snart femton år efter lanseringen av Blue Labour har idéerna funnit förespråkare i Sverige. Utanför socialdemokratin finns teologen Joel Halldorf, medan hans namne Joel Stade, tidigare sakkunnig hos Stefan Löfven, är en flitig debattör i publikationer närstående arbetarrörelsen.
Övertygelse eller ansvar?
Sahlinismen favoriserade medelklassen och föraktade arbetare. Blue Labour gör upp med detta, gott så, men även här förväxlas orsak och verkan mellan värderingar och materiell verklighet.
En artikel i webbtidningen Rörelsen blev droppen för några vänsterliberalt sinnade i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, att döma av deras motivering till att gå ur partiet. I en annan artikel, publicerad i anrika Tiden, framhåller Stade att den socialdemokratiska politikerrollen präglas av ansvarsetik i kontrast till den övertygelseetik som är stark bland annat i Miljöpartiet. Han konstaterar också att näringslivseliten idag är totalt samhällsfrånvänd, till skillnad från forna tiders Chalmers, Dickson och Ekman, liksom en mer sentida Pehr G. Gyllenhammar (samtliga göteborgare förstås), som alla tog ett stort samhällsansvar. Jämför bara Leif Östling.
Stade och Blue Labour ligger i tiden, men bortsett från några goda poänger leder de vilse. Deras vurm för frivilliga initiativ i välfärden känns igen från 1980-tales Sverige, och då bäddade den för de så kallade valfrihetsreformer som gett oss marknadsskola och vårdkapitalister. Varför skulle det bli bättre med en större andel religiösa aktörer? Sahlinismen favoriserade medelklassen och föraktade arbetare. Blue Labour gör upp med detta, gott så, men även här förväxlas orsak och verkan mellan värderingar och materiell verklighet. Den sistnämnda formar de förra, inte tvärtom. Det är när vi tappar sikte på intressegemenskapen i det arbetande folket som vi lockas in i kulturkriget.
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
