I en ledartext i Lotsen med titeln Myten om keynesianismen (nr 6/2021) får läsarna veta att kopplingen mellan socialdemokrati och keynesianism är överdriven, mytisk och helst borde glömmas bort. Ordagrant står det att läsa följande: ”Men myten om en keynesiansk, expansiv finanspolitik kan vi helst överge. Den har inte särskilt mycket med socialdemokratiska framgångar att göra”. Det är hur resurser skapas, inte hur de fördelas som antas vara det centrala för en socialdemokratisk ekonomiska politik. Keynesianism skulle i det perspektivet enbart vara en fördelningsteori.
Om keynesianismen varit mer närvarande under 1980-talet hade kanske inte den ekonomiska politiken behövt leda fram till nittiotalskrisen, menar författaren. På bilden är Kjell-Olof Feldt och Olof Palme.
Som argument för detta påstående anges Ernst Wigforss krisprogram från 1933 och rekordåren under Gunnar Strängs innehav av finansministerposten. Det första skulle ha haft liten betydelse för att svensk ekonomi återhämtade sig efter den djupa krisen i kölvattnet av börskraschen 1929. Att Sverige gick ur dåtidens valutasamarbete, guldmyntfoten, förbättrad demografi med fler i arbetsför ålder och ökad efterfrågan i Tyskland på grund av upprustning antas ha haft större betydelse än Wigforss krisuppgörelse. Om tillväxt är måttet kommer Wigforss krishantering i sig till korta. Men frågan är om inte politikens verktyg är det intressanta här. På samma sätt får Strängs period som finansminister symboliseras av den utbudsorienterade Rehn-Meidnermodellen och stram finanspolitik för att hålla tillbaka inflationen. Enda gången som keynesiansk underbalansering antas ha gjort något intåg i den ekonomiska politiken var under överbryggningspolitiken i mitten av 1970-talet. Då motades oljechockens negativa konsekvenser bort av aktiv finanspolitik, men med så negativa resultat i termer av inflation att receptet aldrig prövades igen.
Om det är något keynesiansk teori går ut på är det att få fördelningen av sparande och investeringar att tillsammans bidra till att uppnå ekonomins fulla potential av produktion och sysselsättning. Allt annat är att hålla samhället i en evigt negativ spiral av förlorade möjligheter.
Kan man verkligen skriva ut keynesianismen ur socialdemokratins historia på det här sättet? Det är i så fall att glömma bort full sysselsättning som ett prioriterat mål för den ekonomiska politiken. Det är också att mörka hur nära fördelning och produktion står varandra. För om det är något keynesiansk teori går ut på är det att få fördelningen av sparande och investeringar att tillsammans bidra till att uppnå ekonomins fulla potential av produktion och sysselsättning. Allt annat är att hålla samhället i en evigt negativ spiral av förlorade möjligheter. Det insåg de brittiska liberalerna redan 1928 när de publicerade ”Britain’s Industrial Future” och i sin tur inspirerade dessa tankar Wigforss. Historieskrivningen i artikeln liknar beskrivningar som ekonomihistorikern Lennart Schön och nationalekonomen Lars Jonung har gjort. Schön har fört fram hypoteserna om demografin och överbryggningspolitiken, men utan att dra några detaljerade slutsatser, såsom artikelförfattaren gör.
Konjunkturpolitik var en grundförutsättning
Gynnsam demografi är dessutom svårt att dra nytta av utan en politik som aktivt bekämpar arbetslöshet, vilket var hela poängen med krisuppgörelsen 1933. Jonung har argumenterat för att kronkursen var den viktigaste faktorn för den ekonomiska återhämtningen på 1930-talet. Men även Jonung erkänner att den keynesianska synen på finanspolitik, som slog igenom vid samma tid, hade stor påverkan på vad som ansågs politiskt möjligt att åstadkomma med politiska verktyg. Ska man ge artikelförfattaren rätt på några punkter gäller det främst Gunnar Strängs tid. Det är mycket riktigt att Rehn-Meidnermodellen var utbudsorienterad. Men den innehöll också grundförutsättningen att den ekonomiska politiken aktivt utjämnade konjunkturer – både hög- och lågkonjunktur. Annars skulle resursutnyttjandet bli för ojämnt och i längden göra full sysselsättning omöjligt att uppnå. Sträng som administrerade en lång period av expansion (som även den inte bara hände, utan drevs på av en aktiv investeringspolitik) var i första hand inriktad på att hålla tillbaka efterfrågan. Det ledde honom så småningom fel. 1973 inträffade den första oljechocken, vilket fick den industrialiserade världen att stanna upp ett slag. Men innan dess hade Sverige haft en alldeles egen kris. 1969–1970 hade högkonjunkturen närmast nått överhettning.
Det byggdes upp en enorm finansiell likviditet som inte hade någonstans att ta vägen. Denna likviditet exploderade så småningom i kreditbubblan som sprack i början av 1990-talet. Med lite keynesianskt teoretiserande hade Socialdemokraterna kunnat se instabiliteten i de finansiella marknaderna tidigare.
Rädslan från Strängs sida var att tvingas devalvera den fasta kronkursen. Något som Storbritannien hade tvingats till 1967. Det ledde till att finanspolitiken stramades åt rejält, som i sin tur bidrog till den första riktigt kännbara lågkonjunkturen Sverige hade haft sedan 1949. Sträng fick så mycket kritik för detta att när oljekrisen slog till drev flera av hans regeringskollegor, däribland statsminister Olof Palme, att det måste bli ett stimulanspaket. Därav överbryggningspolitiken. Sverige hade kunnat hamna i ännu en lågkonjunktur med ökande arbetslöshet utan denna manöver. Nu blev det inte så. Inflationen som följde kom inte primärt av överbryggningen utan av de devalveringar som de borgerliga regeringarna började genomföra med start 1976 och som avslutades med Kjell-Olof Feldts superdevalvering 1982. Tillsammans med stramare finanspolitik innebar devalveringarna att det byggdes upp en enorm finansiell likviditet som inte hade någonstans att ta vägen. Obalansen doldes bakom en fast växelkurs. Denna likviditet exploderade så småningom i kreditbubblan som sprack i början av 1990-talet. Med lite keynesianskt teoretiserande hade Socialdemokraterna kunnat se instabiliteten i de finansiella marknaderna tidigare. Men det är förstås lätt att vara efterklok.
Full sysselsättning måste vara prioriterat
Låt mig till sist säga att det finns skäl att ifrågasätta att det mellan 1933 och 1991 alltid fanns en nära koppling mellan keynesianism och socialdemokrati. Det har artikelförfattaren rätt i. Keynesianism är trots allt en liberal teoribildning som strävar efter att belysa marknaders instabilitet och det ineffektiva i att låta resurser som hade kunnat användas gå förlorade. Det var från början ingen socialdemokratisk tankefigur. Innan den slog igenom hade socialdemokratin en marxistisk syn på ekonomisk politik som mest ett nödvändigt ont i väntan på socialismen. Efter 1945 utvecklades en närmast merkantilistisk syn där export och import var de mest intressanta mätpunkterna för allt internationellt, ekonomiskt utbyte. Men målen för den ekonomiska politiken hemmavid ändrades inte. Full sysselsättning var prioriterat över andra mål fram till 1991. Utan keynesiansk teori hade det varit betydligt svårare att tro att detta kunde uppnås här och nu av en socialdemokratisk regering. Bristen på denna typ av tilltro är kännbar idag.
Elisabeth Lindberg
Doktorand i ekonomisk historia vid Uppsala universitet
Svar direkt:
Vi välkomnar Elisabeth Lindbergs initierade debattinlägg och konstaterar att vi i allt väsentligt har samsyn. Här vill vi ta tillfället i akt att förtydliga några viktiga poänger. Att marknaden inte inom en mänsklig tidshorisont kan reglera sig själv är vi eniga med Keynes om. Staten har en viktig roll i ekonomin, vilket arbetarrörelsen med analytisk kompetens, pragmatiskt förhållningssätt och politisk duglighet har visat.
Vi menar att kopplingen mellan keynesianism och socialdemokrati har överdrivits i historieskrivningen. Det betyder inte att efterfrågestimulanser varit obetydliga, men om vi idag vill utveckla en socialdemokratisk ekonomisk politik bör vi rikta in oss på att stärka lönepolitiken, olika automatiska stabilisatorer (t.ex. a-kassan) och statsbudgetens fördelningsprofil (omfördela resurser från spekulationsbenägna höginkomsttagare till konsumtionsbenägna låg- och medelinkomsttagare), hellre än att satsa alla kort på lånefinansierad offentlig konsumtion.
Som exemplet med demografin visar är det nödvändigt att analysera samhällsekonomin med hjälp av flera olika faktorer – valutaregim, teknikutveckling, inkomstfördelning, humankapital, osv. – och det gäller att lyfta blicken från konjunkturcykler för att se också strukturella förändringar. I det är nog Schumpeter en viktigare inspirationskälla än Keynes, och Rehn och Meidner bättre förebilder än Wigforss.
Varje kris är en ny utmaning, och vår tid skiljer sig från 1990-talet precis som 1970-talet skiljde sig från 1930-talet. Gamla ekonomer bör inte avfärdas bara för sakens skull, men keynesianismen är ingen mirakelmedicin.
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
