Foto: Piret Ilver / Unsplash.
Somliga skulle säga att socialdemokratins essens är jämlikhet eller möjligen frihet. Andra skulle säga pragmatism, klasskamp, det goda samhället eller att det är ett intresseparti för vanligt folk. Definitionerna är många, till dels spretiga, men fångar alla någon aspekt av det socialdemokratiska projektet. Till den här digra listan skulle jag vilja foga ett begrepp som jag tror än bättre kondenserar socialdemokratins idé — åtminstone i dess bästa stunder. Det är ett begrepp som trots sin abstrakta karaktär blivit verklighet och konkretiserats i många olika politiska kamper under partiets långa historia. Begreppet jag syftar på är maktbalans. Maktbalans mellan arbete och kapital, individ och kollektiv, rättigheter och skyldigheter, demokrati och marknad. Maktbalans som garant för att allas röster ska bli hörda men också för att makt ska åtföljas av ansvar. Min tes är också att ett fokus på maktbalans skulle möjliggöra ett samarbete med goda krafter inom borgerligheten utan att göra avkall på socialdemokratins kärnvärden, något som såklart står högt på agendan i dessa tider. Vänster/höger-konflikten, vill jag mena, är till dels en konflikt mellan medel snarare än mellan mål.
Frihet är ofta någon annans ofrihet, jämlikheten kan utgå från utfall eller möjligheter och blir därmed lätt att avfärda.
Franska revolutionens kampord har dominerat den politiska sfärens tankevärld under hela moderniteten. Problemet med dem är att de till viss del står emot varandra som mål och att de går att tänja på till oigenkännlighet när syftet så kräver. Frihet är ofta någon annans ofrihet, jämlikheten kan utgå från utfall eller möjligheter och blir därmed lätt att avfärda. Risken med inkompatibla begrepp är att våra motsättningar blir språkliga snarare än reella och eftersom samtiden bjuder annat motstånd än för 200 år sedan, kan det vara på sin plats att se över sina maximer.
Fördelen med maktbalans som begrepp över exempelvis frihet, är att vi inte kan få för mycket. Själva konflikten mellan olika värden är inbyggt i begreppet och det gemensammas uppgift är att hantera den här konflikten. Uppdraget är tvåfaldigt: utjämning av maktförhållanden och skapandet av arenor för förhandling mellan olika värden. Vi ska förhandla tills vi är så överens vi kan bli, för att sedan rösta med makt i proportion till hur mycket vi påverkas. Denna tvehågsenhet inför verkligheten betyder dock inte att begreppet är tandlöst. Maktbalans har en udd riktad både mot ojämlikhet och stelnad kollektivism. När marknadsliberaler hävdar ägandets ovillkorliga okränkbarhet accepterar de samtidigt en potentiell obalans som ytterst gör att vissa människors välstånd går före andras. Den rikes makt över den fattige med mössan i hand. Rättvisa som procedur snarare än utfall. Å andra sidan landar en stelnad vänster i andra problem när byråkrater fattar beslut över människors huvuden. Ett alltför starkt samhälle riskerar att punktera initiativ och alienera individer med sitt fokus på system snarare än individers och gemenskapers lösningar.
Konkreta exempel: Klimatet, arbetsmarknaden, skolan
Många av samtidens mest brännande problem kan tolkas utifrån en liknande maktanalys. Klimatkrisen som en brist på effektiva globala maktmekanismer för att samordna en utfasning av fossila bränslen. Koncentrationen av makt i några fåtal miljardärers händer och parlamentariska låsningar som ger oproportionerligt mycket inflytande till marginalväljare. Genom att använda maktbalans som analysverktyg kan vi förstå vilken typ av lösningar vi bör eftersträva.
Lagens uppgift är inte att reglera hur arbetet ska gå till utan att garantera att maktbalansen och den goda förhandlingen infinner sig.
En modell som på ett bra sätt konkretiserar maktbalansens företräden är den svenska arbetsmarknadsmodellen. Parter som på grund av organisering och flexibel lagstiftning har ungefär lika mycket att vinna och förlora, förhandlar så nära verksamheterna som möjligt. Ett parlament med fyra år mellan valen behöver inte ta ställning i detaljfrågor, utan kan istället arbeta för en arena där dessa samtal kan föras och där för- och nackdelar med olika lösningar kan vägas. Lagens uppgift är i och med detta inte att reglera hur arbetet ska gå till utan att garantera att maktbalansen och den goda förhandlingen infinner sig.
Ett sämre exempel på detta är vår nuvarande utformning av skolval. Från många håll argumenterades det på 90-talet i rosenskimrande ordalag om byaskolor som skulle räddas ur klåfingriga kommunbyråkraters händer. Alternativa pedagogiker och personalkooperativ skulle kunna växa på bekostnad av stora känslokalla institutioner. Makten skulle föras tillbaka till de som påverkades — åtminstone var det argumentationen. På vissa sätt var tanken att skapa den maktbalans som tidigare brustit god. Men problemen var tyvärr många och dessa kan på ett tydligt sätt formuleras i termer av just brist på maktbalans. När individen väljer skola följer skolpengen med och när man inte konsumerar med egna pengar försvinner den maktbalans som en kommersiell relation bör präglas av. Dessutom påverkas de kommunala skolorna på flera sätt utan motsvarande möjlighet att påverka, och lokalsamhällena där skolor väljs bort drabbas av problem med segregation.
Förutom att föra över makt från de folkvalda till juridiken, riskerar lagstiftning att förhindra dialog som skulle behövas för att lösa upp knutar.
Den dagen vi reviderar de regler som styr skolan bör målet dock inte vara att bara föra tillbaka kontrollen till kommunala förvaltningen. Makten ska utövas i proportion till påverkan. Hos elever, lärare och föräldrar, men såklart även hos samhället som helhet. Hur det ska gå till är en svår fråga, men lösningen är inte nödvändigtvis att bara gå till motpolen med helt centraliserat beslutsfattande – målet bör hela tiden vara maktbalans mellan parter och skapandet av arenor för förhandlingar mellan dessa. Ett problem som socialdemokratin ibland lider av, är tron på politikens möjlighet att lösa komplexa problem med detaljerad lagstiftning. Tanken är ofta att man genom att föra makten till en demokratisk institution får en mer jämlik maktsituation. Så är ofta fallet, men det finns ingen garanti för att detta leder till maktbalans. Tvärtom kan det i vissa fall leda till att människor som påverkas får mindre att säga till om. Förutom att föra över makt från de folkvalda till juridiken, riskerar lagstiftning att förhindra dialog som skulle behövas för att lösa upp knutar. Som arena för förhandlingar är domstolar tämligen primitiva, men rätt utformade ger lagar individer lagom mycket makt över det gemensamma och över varandra.
En modell för att underlätta förhandlingar
Om vi riktar blicken på socialdemokraternas nuvarande samarbetsparti Centerpartiet, så finns det hos vissa centerpartister en djup misstro mot allt vad socialdemokrati heter. I många fall handlar det helt säkert om reella politiska konflikter. Jag vill dock mena att skiljelinjerna i viss mån är en artefakt av den falska dikotomin mellan jämlikhet och centraliserat beslutsfattande. Om centraliserad statlig kontroll är socialdemokratins enda verktyg för ökad jämlikhet och ett gott samhälle, så finns en berättigad oro för att beslut hamnar för långt bort från individerna.
Demokratisk kontroll och centralt beslutsfattande bör ses som medel och inte som mål.
En person med liberala böjelser ser detta bortförande av av makt som ett större problem än den ojämlikhet som ses som alternativet. Socialdemokratin har ofta valt att prioritera jämlikheten, vilket för oss framstår som det riktiga valet. Men om den här konflikten egentligen inte är nödvändig så borde ett gemensamt politiskt projekt vara möjligt. Demokratisk kontroll och centralt beslutsfattande bör ses som medel och inte som mål. Om vi formulerar om modellerna för samordning och styrning kan vi kanske uppnå den jämlikhet vi eftersträvar, men samtidigt flytta makt närmare individerna. När målet istället är maktbalans blir jämlikhet och decentralisering av beslutsfattande en naturlig konsekvens.
Den här argumentationen ska inte ses som positionerad på en traditionell höger/vänster-skala. En stark a-kassa och ett mål om full sysselsättning är ett typexempel där makt kan flyttas till arbetare utan att fördenskull behöva centralisera makt. Det är heller ingen centristposition i meningen att den verkar för status quo. Idén är i grunden radikal — skapa ett samhälle där makt utövas av de som påverkas, där vi kan se varandra i ögonen och där vi har möjlighet att diskutera oss fram till de bästa gemensamma lösningarna.
Arvid Kästel
Socialdemokrat
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
