Foto: Sveriges riksdag
Under cirka 40 år har kontrollen över en rad samhällskritiska funktioner, som länge ansetts vara folkvalda politikers ansvar, gradvis överlåtits till en anonym marknad och teknokratiska institutioner utan demokratiskt mandat. Allt från förskolläraren och undersköterskan till lokföraren, apotekaren och snart även den lokala arbetsförmedlaren jobbar på uppdrag av privata bolag upphandlade av anonyma byråkrater, reglerade utanför Sveriges gränser. Riksbanken har gjorts oberoende. Genom EU och andra internationella samarbeten har våra lagstiftare lämnat ifrån sig kontrollen i för väljarna stora frågor som rör bland annat arbetsrätt och invandring. Till och med grundläggande nattväktarstatsfunktioner har börjat outsourcas till privata väktarbolag.
Det råder idag mer eller mindre konsensus över hela västvärlden om att någon form av välfärdsstat kombinerad med en reglerad marknadsekonomi är att föredra framför alla andra system.
Detta är bara några exempel. I Sverige genomfördes mycket av detta skifte under flagg av krisåtgärder i samband med nittiotalskrisen, men i bakgrunden har det – över hela västvärlden och nästan hela det politiska spektret – funnits en stark ideologisk övertygelse om att mindre politisk kontroll och mer marknad ska ge större frihet till den enskilda medborgaren, effektivisera välfärden och modernisera samhället. Den politiska vänsterns kritik mot denna utveckling har bland annat handlat om att den utlovade effektiviseringen uteblivit och lett till mer administration, att medborgarens valfrihet snarare blivit en rätt för vinstmaximerande företag att välja bort besvärliga fall samt att vinstintresset i vård och skola undergräver välfärdens finansiering. All denna kritik är relevant och rättmätig, men problemet handlar om något mer än den eviga konflikten mellan offentligt och privat ägande, mellan statlig styrning och fri marknad. Den striden är redan vunnen. Det råder idag mer eller mindre konsensus över hela västvärlden om att någon form av välfärdsstat kombinerad med en reglerad marknadsekonomi är att föredra framför alla andra system.
Det handlar om vår kultur och identitet som medborgare. Det handlar om vad som binder oss samman i en vilja att betala de cirka 2000 miljarder kronor som välfärdsstaten kostar varje år, inte om hur dessa 2000 miljarder kan spenderas lite mer effektivt. Våra lärare, poliser, brandmän, undersköterskor, busschaufförer, lokalvårdare och annan välfärdspersonal är inte enbart utförare av välfärden. De är stommar i samhällsgemenskapen.
Under lång tid bands de lokalsamhällen som finansierade denna service och arbetarna som utförde den samman av en stolthet, grundad i den gemensamma upplevelsen av att vara bärare av medborgerliga plikter och rättigheter. Ett starkt föreningsliv, inte minst fackföreningar, förstärkte ytterligare denna gemenskap och skapade ännu fler vägar till demokratiskt inflytande. I marknadsstyrningens tidevarv har dessa samhällsbärande jobb reducerats till anonyma genomförare av en transaktion. Vi får samma relation till vår hemtjänst som till ett Foodora-bud. Men samhällskontraktet kan aldrig ersättas med en app.
Det rådande gynnar den välbeställda och röststarka storstadsbon som aktivt valt en mer anonym tillvaro, där man kan välja och vraka mellan varor och tjänster såväl som mänskliga relationer.
Konsekvenserna av detta är både materiella och kulturella. Det gynnar den välbeställda och röststarka storstadsbon som aktivt valt en mer anonym tillvaro, där man kan välja och vraka mellan varor och tjänster såväl som mänskliga relationer. För resten av oss leder det till allt tunnare samhällsservice, men också en högst verklig känsla av att vara isolerad, ensam och maktlös. Som grädde på moset är det oklart var man ska placera skulden och utkräva ansvar när allt fler beslut tas av bolagsledningar och över- eller mellanstatliga institutioner, utanför Sveriges gränser.
Det är nu hög tid för den gemensamma sektorn och dess folkvalda politiker att åter flytta fram sina positioner som en kraft för förändring, på marknaden och teknokratiska institutioners bekostnad. Var inte ängsliga. Ta tillbaka kontrollen. Först då kan vi bygga ett starkare samhälle.
Ruben Malmström
Socialdemokrat
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
