SSU Göteborg demonstrerar på 8 mars.
Efter tre år som ordförande för SSU Göteborg ska jag om några veckor avgå och lämna över till nästa generation. Det har varit det ett ärofullt uppdrag att ha; lärorikt, intensivt, nervöst, roligt och fantastiskt. Men den senaste tiden ganska jobbigt. Inte för att SSU-distriktet haft det tufft rent personligen, utan för att partiet i Göteborg inte kunnat vara en förebild för sin ungdomsorganisation. De har istället varit fullt upptagna med interna stridigheter.
Jag tror på den politik jag och många andra unga är med och formar, och den demokratiska rörelsen vi representerar. Vi står upp för orättvisor, alla människors lika värde och jämställdhet.
Jag vill inte på något sätt med denna text bli missförstådd som hatisk eller framstå som en ”cynisk” person. Det är verkligen inte sån jag är. Tvärtom älskar jag verkligen att vara aktiv i Socialdemokraterna. Jag tror på den politik jag och många andra unga är med och formar, och den demokratiska rörelsen vi representerar. Vi står upp för orättvisor, alla människors lika värde och jämställdhet. Medlemmar som är aktiva tar varje dag snacket om vilken skillnad vi som rörelse kan åstadkomma bara vi organiserar oss på arbetsplatsen, i skolan eller i stadsdelen. Däremot blir jag frustrerad när reaktionen på att vi förlorat makten för första gången på tjugofyra år är bråk och gräl.
Ojämlikheten vår största utmaning
Göteborg är en av Europas mest segregerade städer. Skillnaden i medellivslängd skiljer sig nio år med elvans linje- från Saltholmen till Bergsjön. Skolresultaten lika så. Föräldrarnas utbildningsbakgrund är enormt avgörande för om du klarar av skolan eller inte. På Påvelundsskolan blir 97 procent av barnen behöriga till gymnasiet medan bara en tredjedel på Bergsjöskolan får samma chans.
Den sociala och ekonomiska ojämlikheten är ett hot mot alla göteborgare. Även om den rent praktiskt drabbar vissa och inte andra gör den hela vår stad en enorm otjänst.
Bostadssegregationen är också ett faktum. I vissa delar av staden subventioneras mångmiljonsrenoveringar av villorna. I andra delar av staden tvingas flytta för att hyran efter stambytesrenoveringen blivit för hög. I vissa delar av staden går båda föräldrarna till jobbet varje dag. De skickar barnen på diverse fritidsaktiviteter efter skolan och lyxar till det med hämtmat på vardagen. I andra delar av staden har endast en av föräldrarna arbete, och jobbar dubbelt. Mammorna och kvinnorna, framförallt de med utländsk bakgrund, står särskilt långt ifrån arbetsmarknaden. Den sociala och ekonomiska ojämlikheten är ett hot mot alla göteborgare. Även om den rent praktiskt drabbar vissa och inte andra gör den hela vår stad en enorm otjänst. Om inte alla invånare i vår stad har möjligheten att nå sin fulla potential – då kan ingen heller vara nöjd.
“Jämlikt Göteborg” är en fras, ett uttryck, som använts av såväl tjänstemän som företrädare för socialdemokraterna de senaste åren. Begreppet syftar till att kapsla in ett arbete med hur vi når den jämlika staden. I teorin är det bra. Vackert och något som jag gärna ställer mig bakom. Men för att nå ett ”jämlikt Göteborg” måste vi på allvar ta tag i ojämlikheten. Vi behöver gå från att tala om begrepp till att lösa problem. Då måste vi bryta såväl bostads- som skolsegregationen och se till att alla göteborgare hamnar i utbildning eller arbete. Resurser och fokus måste ligga på de skolor där majoriteten av eleverna inte får godkända betyg. Billiga hyresrätter måste byggas – annars kommer ingen varken kunna flytta hemifrån eller till ett nytt läge. Språkundervisningen för de som inte kan svenska måste förbättras – så att det inte blir ett hinder när du söker jobb.
Socialdemokratin inför ett vägskäl
Göteborg är landets andra största stad, men medlemsmässigt ligger vi inte ens på topp-tionde plats inom partiet. Vi riskerar att inte bara göra oss irrelevanta för göteborgare – också för partiet nationellt.
Allt detta behöver vara socialdemokratin i Göteborgs största fokus. Inte att bråka internt. De senaste tolv åren har partiet i Göteborg tappat såväl i väljarstöd som i medlemsantal. Vi är inte längre längre ett parti med egen majoritet och vi ska inte drömma oss tillbaka dit. Även om vissa gärna vill det. Göteborg är landets andra största stad, men medlemsmässigt ligger vi inte ens på topp-tionde plats inom partiet. Vi riskerar att inte bara göra oss irrelevanta för göteborgare – också för partiet nationellt. Vi måste våga och lägga kraft på att anpassa partiets organisation till de behov och utmaningar vi står inför idag. Vi måste som parti våga testa nya idéer för hur vi rekryterar nya medlemmar, engagerar och får fler att bedriva lokalpolitik. Vi måste främja nytänkande ledarskap – inte fastna i gamla mönster och dåliga strukturer.
Socialdemokratin i Göteborg står nu inför ett vägval. Vi kan välja att rannsaka oss själva, vår politik, organisation och struktur. Bygga upp vår självkänsla tillsammans. På så sätt kan vi också vinna tillbaka göteborganas förtroende och vinna valet 2022. Eller köra på. Tro att gammalt groll förvinner så snart årskonferenser är avslutade. I min roll som ordförande för SSU har jag den senaste tiden haft tre saker främst för ögonen. Att inte blanda in SSU i någon konflikt, att lägga den bästa möjliga grunden för nästa gäng SSU:are som tar över samt att SSU ska vara en nytänkande part i det hela.
Många har den senaste tiden ägnat mycket vaken tid i att fundera, kanske också bäva, inför extrakongressen som ska ta ställning till gruppledarens förtroende den tredje mars. Samtidigt som detta sker är nomineringsprocessen till val av ny distriktsordförande för partidistriktet i full gång – även om tiden är knapp. Partidistriktets styrelse och partidistriktets ordförande är de som ska leda organisationen mellan våra årskongresser. Därför blir jag mörkrädd när processen nu har stressats fram med endast två veckors nomineringstid.
Vi måste titta oss omkring, rannsaka och ställa krav på vilka ledaregenskaper nästa ordförande bör ha. Vilka politiska prioriteringar som ska stå högts upp på agendan och hur denne vill utveckla vår organisation.
Förra veckan (förrförra veckan /reds. anm.) publicerade SSU Göteborg en text på vår Facebook där vi uppmanade föreningar och medlemmar att se faran i att gå in i en process med val av ny ordförande när partiet är som mest skakigt. Vi måste titta oss omkring, rannsaka och ställa krav på vilka ledaregenskaper nästa ordförande bör ha. Vilka politiska prioriteringar som ska stå högts upp på agendan och hur denne vill utveckla vår organisation. Jag och många andra i SSUs distriktsstyrelse har får fått många hejarop och en hel del föreningar har ställt sig bakom vår idé. Frågorna jag däremot fått flertalet gånger om dagen efteråt har varit; ”Det är en bra idé- men hur tänker ni att detta ska funka rent praktiskt?” Det ärliga svaret är att jag inte vet. Eller i alla fall, jag har ingen mall eller hemlig plan.
Ordförandevalet måste få ta tid
Jag har aldrig varit med och valt en partidistriktsordförande. Jag var tretton år när den förra valdes. Däremot har jag en stark känsla och idé. Min känsla säger mig att om vi inte låter detta ske på ett lugnt, öppet och demokratiskt sätt så kommer en ordförande väljas på svaga mandat. Alla medlemmar måste få ta ställning, höra vilka kandidater som finns och bilda sig en uppfattning. Då kräva det mer än två veckor. Vi behöver lägga tid och energi på att samtala på ett strukturerat sett om vad som krävs av framtida ledning. Idéen är att vi bordlägger valet av partidistriktsordförande på partikongressen den fjärde april. Att vi istället ägnar april åt att låta medlemmar diskutera, ställa krav och komma med idéer för hur framtidens organisation ska byggas. Att vi diskuterar vilka ledaregenskaper nästa ordförande ska ha. Kanske är det så att endast de kandidater som blivit nominerade i dagsläget är de som står till förfogande senare. Men då har vi i alla fall öppnat upp och låtit medlemmarna vara med på riktigt. Och vi har haft en ordentlig process.
Efter april fokuserar vi på EU-valet, låter valberedningen jobba på och i juni kan vi välja en ny ordförande.
Som politiskt parti på 2000-talet borde det rimligtvis vara standard. Efter april fokuserar vi på EU-valet, låter valberedningen jobba på och i juni kan vi välja en ny ordförande. Om du som läser den här texten är inskolad i gamla mönster – oavsett om de är i partiet Socialdemokraterna eller några andra mönster – kan jag förstå att förslaget kan låta skrämmande. Men jag tror verkligen detta hade varit nyttigt. Både för att bryta dåliga interndemokratiska rutiner, utmana oss själva och visa göteborgarna att vi på allvar menar att vi vill arbeta för att vinna tillbaka deras förtroende.
Förtvina eller förnya. Valet är ditt.
Amalia Rud Pedersen
Socialdemokrat
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
