Redaktionen/ december 12, 2018/ Opinion

DEBATT

Det är en äldre kvinna med barsk röst som spänner blicken i en lokal politiker: Hur länge har du jobbat i kommunen, frågar hon? När mannen öppnar munnen för att svara lägger hon omedelbart till, med högre röst: Jag har jobbat i den här kommunen längre än vad du levt och du tänker hyvla min tjänstgöringsgrad. Hur fan tänker du? Fattar du inte? Jag kommer inte ha råd att leva. Hon är inte ensam. I flera kommuner i Västra Sverige och Bohuslän har jag under snart ett år sett besparingar drabba verksamheter. Resultatet blir arbetsplatser med stressade medarbetare som inte kan leverera samma kvalitet. Den verkligheten tycks många beslutsfattare ha glömt. Enligt en rapport som släpptes av Kommunal i början av året överväger var tredje person inom äldreomsorgen att sluta. Den höga arbetsbelastningen, missnöje med den lokala arbetsplatsen och bristen på stöd från lokala chefer uppges vara orsakerna. När jag begrundar samtiden förstår jag dem. I en kranskommun till Göteborg har fackföreningens lokala ordförande köpt en tårta för att hylla undersköterskor som genom lokal gräsrotsorganisering förändrat ett politiskt beslut. Hennes kollegas barnbarn har satt fyra miniatyrgubbar i form av soldater på den. Tårtan ackompanjeras av ett diplom där texten lyder: – För er fackliga seger ❤

Deras fackliga seger betyder tydligen ingenting för arbetsgivaren. Istället upplevs de som bråkmakare.

Det kanske låter som en liten symbolisk gest för den oinsatte. För oss organiserade har den en större innebörd. Välfärden och de yrkesproffs som varje dag arbetar i den, förtjänar nämligen uppskattning. Även om det bara handlar om att vi lokalt inte har möjlighet att ge mer än en tårta till nattarbetare, trots att de i månader offrat sin lediga fritid för att förändra ett politiskt beslut. Dagen efter hör arbetsgivaren av sig till fackföreningens lokala ordförande. De har konsulterat med arbetsrättsjurister på SKL och kräver en ursäkt. Motiveringen är att kommunen tolkat de små miniatyrgubbarna av som en krigsförklaring. Jag stöttar henne i att formulera en korrekt ursäkt. Den lokala ordföranden betonar att hon vill det. Hon vill bara komma överens, som hon uttrycker det. Kort efter ursäkten tar någon bort undersköterskornas diplom från arbetsplatsen. Deras fackliga seger betyder tydligen ingenting för arbetsgivaren. Istället upplevs de som bråkmakare.

I valrörelsen ringde fackföreningsrörelsen hundratusentals samtal för att prata politik på medlemmarnas villkor. De uppmanades att rösta på arbetstagarens parti, Socialdemokraterna. Det räddade med största sannolikhet partiet från ett sämre valresultat. S-styrda kommuner – som de som nämns i texten – bör därför värdera medlemmar högre. Varför går LO annars till val under parollen “För vanligt folk”? Socialdemokratin måste börja lyssna på fackföreningsrörelsen och formulera en politik som appellerar till sina rötter. Annars kommer folkhemmet plötsligt inte bara hotas av SD och den traditionella högern. Det kommer också hotas av de sossar som tycks ha tappat sin politiska kompass. – Vi som gör vår plikt kommer att kräva vår rätt. Fackföreningsrörelsen är på så sätt – även om vi kan upplevas som jobbiga – det sossigaste sen August Palm. Kom ihåg det. Inte minst ni S-styrda kommuner i Väst som inte vill betala tillbaka för medlemmarnas engagemang.

Simon Andersson
Socialdemokrat

Det här är en artikel ur medlemsbladet Lotsen nr 4 2018.

Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?

Share this Post