Samtidigt som denna text skrivs är Sverige i färd med att få en liberalkonservativ regering med stöd av nyfascister. En mörk milstolpe i ett land som under 1900-talets andra hälft hade helt socialistiska majoriteter i de flesta direkta val till landets högsta församling. Det var under denna tid som de största delarna av det socialdemokratiska välfärdssamhället förverkligades. Trots alla landvinningar fick arbetarrörelsen se ett svagare parlamentariskt stöd – under detta sekel har det aldrig blivit några socialistiska majoriteter. Det finns garanterat flera orsaker till att så är fallet. Utrymmet för denna text tillåter oss naturligtvis inte att gå igenom alla aspekter av denna viktiga fråga, utan vi ska uppehålla oss vid något som undertecknad menar inte får förringas.
Lönearbetet avgörande för klasstillhörighet
Socialistiska rörelser tar som bekant sin utgångspunkt i arbetarklassen och dess förhållanden. Men vem är arbetare? Vilka syftar vi på i vårt partinamn? Enligt den klassiska socialistiska definition handlar det om dem som (endast) tjänar sitt uppehälle genom att sälja sitt lönearbete. Mot denna definition står vanligen en ideologiskt tveksam (och snarare romantisk) idé om att den som har ett manuellt arbete och/eller saknar viss typ av utbildning är arbetare.
När arbetarklassen i slutet av 1800-talet organiserade sig fackligt och politiskt var det ingen tvekan om att en överväldigande majoritet hade manuella arbetsuppgifter. De lönearbetare som avstod från att ansluta sig till den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen LO tillhörde utan tvekan privilegierade arbetargrupper där borgerliga ideologer hade ett genomslag. Detta hade ingen avgörande betydelse i den fackliga och politiska kamp som bedrevs genom början av 1900-talet, eftersom dessa grupper endast utgjorde en mycket liten del av arbetarklassen. Vad det däremot gjorde var att det byggde in en fundamental begränsning i den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen som långt senare skulle få sin konsekvens.
Strukturella orsaker bakom förändrad organisering
Det som sedan dess har skett är att andelen lönearbetare som kan organisera sig i LO har sjunkit markant. Orsaken är den teknologiska utvecklingen och globaliseringen av världsekonomin. Processen har under de senaste decennierna accelererat och idag utgör LO – de socialdemokratiska fackförbunden – långt under hälften av alla organiserade lönearbetare. Den mest uppenbara konsekvensen har förstås varit att styrkan i den socialdemokratiska fackligt-politiska samverkan har försvagats. Men har inte denna fackliga splittring av lönearbetarna – arbetarklassen – också fått efterverkningar på klassolidariteten och de socialistiska partiernas parlamentariska stöd? Min uppfattning är att det definitivt inte kan uteslutas.
Vi kan återuppfinna den socialdemokratiska berättelsen om en överväldigade majoritet som har gemensamma intressen i förhållande till en liten besutten elit.
Det finns därför flera skäl att återerövra begreppet arbetare och inte acceptera den uppdelning som har skett. Genom att vidhålla att arbetarklassen omfattar alla lönearbetare kan vi återuppfinna den socialdemokratiska berättelsen om en överväldigade majoritet som har gemensamma intressen i förhållande till en liten besutten elit. Ett återuppstått folkhem om ni så vill. Alternativet skulle vara att beskåda hur dagens stympade ”arbetarklass” blir mindre och mindre tills den bara blir ett ytterligt särintresse.
Så vad krävs av vårt handlande? Vi måste sträva efter att ena så många fackföreningar som möjligt i en och samma övergripande organisation istället för den uppdelning som idag råder. Vi måste förkasta romantiska idéer om att en arbetare är någon med specifika arbetsuppgifter och inte någon som försörjer sig genom lönearbete. Genom detta kan vi förhoppningsvis förstärka klassolidariteten mellan arbetare och skapa förutsättningar för ett nytt långvarigt stort parlamentariskt stöd så att vi kan skapa verklig förändring i socialdemokratisk riktning.
Amin El-Sabini
Socialdemokrat
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
