De tre socialdemokratiska finansministrarna Ernst Wigforss (1947), Gunnar Sträng (1961) och Magdalena Andersson (2017). Foto: Victor Malmström / Malms reportagebyrå / Frankie Fouganthin. Creative Commons 4.0.
Det är hög tid att vi lämnar det liberala kvartsseklets ekonomiska politik bakom oss. Det har varit på gång länge, från 2008 års finanskris till 2020 års Coronapandemi, och när mittendemokraten Joe Biden lanserat det mest offensiva krispaketet i USA sedan trettiotalets New Deal får inte den nordiska socialdemokratin vara sämre. Liberala tvångstankar om statens roll i ekonomin måste överges. Principen om krona för krona omöjliggör nödvändiga investeringar för att bygga samhället starkare. Marknadsstyrningen av välfärden försvagar det gemensamma åtagandet, till glädje bara för konsulter och kapitalister. Men det finns också föreställningar om arbetarrörelsens egen ekonomiska politik som behöver överges.
Den kanske mest seglivade myten handlar om inflytandet från John Maynard Keynes, och om vänsterns hemmafavorit Ernst Wigforss. Vi finner den hos debattören Daniel Suhonen och hos den framgångsrika, Stockholmsbaserade s-föreningen Reformisterna: övertygelsen att det har varit med en expansiv, lånefinansierad finanspolitik som socialdemokratin har skapat den nordiska välfärdsstaten och världens mest anständiga samhällsmodell. Anthony Giddens, professorn i sociologi som gav Tony Blairs New Labour intellektuell legitimitet, utgick i sin bok Tredje vägen (1998) från samma verklighetsbild.
Med fokus på att stimulera efterfrågan, utan att bry sig nämnvärt om utbudssidan i ekonomin, var ”gammaldags socialdemokrati” enligt honom i akut behov av förnyelse. Enligt samma bild handlar ”gammaldags” socialdemokratisk välfärdspolitik om att fördela frukterna av den ekonomiska utvecklingen, så att människors sociala rättigheter utvidgas. Hur resurserna skapas målar Giddens ut som en ickefråga. Det är bara att den här bilden av arbetarrörelsens förhållande till ekonomisk politik är felaktig.
Keynes, Wigforss och trettiotalskrisen
Ernst Wigforss hävdade att staten kan bekämpa kriser genom att ge medborgarna arbete under lågkonjunktur och föra en åtstramande politik under högkonjunktur.
Två skeden under Socialdemokraternas långa regeringsinnehav i Sverige kan tjäna som illustrerande exempel: Krispolitiken under Ernst Wigforss finansministerperiod på trettiotalet, samt den period under de så kallade rekordåren efter andra världskriget då Gunnar Sträng var finansminister. Wigforss gick emot både marxismens dogmer om kapitalismens naturbundenhet och den etablerade nationalekonomins teorier om ekonomiska kriser, när han hävdade att staten kan bekämpa kriser genom att ge medborgarna arbete under lågkonjunktur och föra en åtstramande politik under högkonjunktur. Hans skrift Har vi råd att arbeta? (1932) föregick Keynes publicering av General Theory (1936) och var influerad av Stockholmsskolan med bland andra Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin, men också av fackliga krav på beredskapsjobb till marknadsenliga löner.
Men även om den psykologiska betydelsen av att ge staten en aktiv roll i den ekonomiska politiken inte ska underskattas, så var de praktiska konsekvenserna av Wigforss idéer ganska begränsade. Det som förde Sverige ur trettiotalets kris var inte en expansiv finanspolitik – faktum är att 1933 års statsbudget var mindre expansiv än den föregående, framlagd av den frisinnade (folkpartistiska) regeringen Ekman – utan framför allt tre andra faktorer:
- Det internationella valutasamarbetet kring guldmyntfoten övergavs och den svenska kronan tappade i värde, vilket gav skjuts åt exporten,
- Ökande efterfrågan från det upprustande Tyskland gynnade exporten av svensk malm, samt
- Demografin förändrades och det fanns ett större utbud än tidigare av kvinnor och män i arbetsför ålder.
Dessa tre faktorer är väl belagda i ekonomisk-historisk forskning. Att det inte fått något större genomslag i den politiska debatten visar på upptagenheten hos opinionsbildare av idéer och diskurser framför reella, materiella förhållanden.
Sträng, Rehn-Meidnermodellen och rekordåren
Efter andra världskriget förväntade sig de flesta att ekonomin skulle gå in i en efterkrigsdepression, med tanke på erfarenheterna efter det föregående världskriget. En grupp ledd av Wigforss, och med representanter från såväl LO som partiet och dess sidoorganisationer, tog därför fram Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (1944) med krav på såväl socialisering som expansiv finanspolitik.
LO-ekonomerna Rudolf Meidner och Gösta Rehn drog ut linjerna för en ekonomisk politik för den fulla sysselsättningens samhälle.
Men med krigsslutet kom en enorm skjuts i ekonomin: Innovationerna från den så kallade andra industriella revolutionen – elektricitet, förbränningsmotorer, förädling av petroleum, telekommunikation och sanitetsinfrastruktur – fick spridning, och catch up-effekten av att de krigshärjade länderna skulle byggas upp på nytt ledde till en allmän välståndsökning av aldrig tidigare skådat slag. Detta präglade även Sverige, som hade stått utanför kriget men nu kunde exportera till Europas återuppbyggnad.
Gunnar Sträng, som till skillnad från Wigforss hade gedigen facklig bakgrund, fick som finansminister stöd i det utredningsarbete som bedrivits av Rudolf Meidner, Gösta Rehn och andra ekonomer på LO. I rapporten Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen, framlagd på LO-kongressen 1951, drog de ut linjerna för en ekonomisk politik för den fulla sysselsättningens samhälle. I motsats till det keynesianska receptet med löneåterhållsamhet i kombination med expansiv finanspolitik, stod Sträng och LO-ekonomerna för strama statsfinanser i kombination med utbudsorienterade åtgärder för arbetsmarknaden och principen om ”lika lön för lika arbete” (den så kallade solidariska lönepolitiken, som gjorde att ineffektiva företag slogs ut, då de inte tilläts konkurrera med låga löner, och mer dynamiska företag gynnades). Den offentliga konsumtionens andel av BNP växte, från knappt 18 procent 1950 till 45 procent mot sjuttiotalets slut, men utbyggnaden av offentlig vård, skola och omsorg finansierades genom motsvarande ökat skatteuttag. Sträng, om någon, månade om budgetbalans.
Överbryggningspolitik och den tredje vägen
När sextio- övergick i sjuttiotal ebbade expansionsfasen i världsekonomin ut, och en ny strukturcykel tog vid – präglad av sämre produktivitetsutveckling och stagnerande världshandel, samtidigt som arbetskraftsutbudet snabbt ökade när fyrtiotalistgenerationen kom ut på arbetsmarknaden. I Sverige och andra länder möttes denna strukturkris av keynesianskt expansiv finans- och penningpolitik – den så kallade ”överbryggningspolitiken” – vilket gav stigande inflation och arbetslöshet, nedpressade löner och förlorade marknadsandelar för svensk exportindustri. För att få igång ekonomin efter sjuttiotalets kriser och sex år med olika borgerliga regeringar eftersträvade regeringen Palme, som tillträdde efter valet 1982, med sin finansminister Kjell-Olof Feldt en tredje väg mellan å ena sidan åtstramningsdoktrinerna hos Thatcher, Reagan och deras likasinnade, och å andra sidan den keynesianism som redan hade prövats.
Det är att göra det för enkelt för sig när man odlar en dolkstötslegend om ett gäng politiska tjänstemän kring Feldt som dödade keynesianismen och vred socialdemokratin i nyliberal riktning.
Betyget till denna tredje väg är blandat – arbetslösheten i Sverige höll sig kvar på låga nivåer under hela åttiotalet, men Feldts finansdepartement låg i öppen konflikt med LO-ledningen, och den offensiva penningpolitiken tillsammans med avregleringarna av finansmarknaden ledde till en egen nationell finanskris vid nittiotalets början. Men det är att göra det för enkelt för sig när man, som Suhonen och andra debattörer, odlar en dolkstötslegend om ett gäng politiska tjänstemän kring Feldt som dödade keynesianismen och vred socialdemokratin i nyliberal riktning. Hur receptet på en klassiskt socialdemokratisk ekonomisk politik för vår tid ska se ut får vi återkomma till. Men det handlar om högre löner för vanligt folk, ökad beskattning av höginkomsttagare och kapital för att bekosta en ändamålsenlig dimensionering av välfärden, och om lånefinansiering av viktiga investeringar i t.ex. infrastruktur och elförsörjning. Men myten om en keynesiansk, expansiv finanspolitik kan vi helst överge. Den har inte särskilt mycket med socialdemokratiska framgångar att göra.
”Only Nixon could go to China” lyder ett känt citat i amerikansk politik. Som antikommunistisk hök kunde USA:s president Richard Nixon 1972 göra statsbesök hos Mao Zedong utan att riskera beskyllningar om undfallenhet gentemot en geopolitisk rival och ideologisk motståndare. Magdalena Anderssons bakgrund, som statssekreterare under Göran Perssons budgetsanering på nittiotalet och en veritabel budgethök som finansminister i Stefan Löfvens regeringar, gör henne sällsynt lämpad att leda den ekonomiskpolitiska omsvängning som senaste partikongressen pekat ut.
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
