Ingvar Carlsson, Socialdemokraternas partiledare 1986-1996. Foto: AiP.
I år är det trettio år sedan Kjell-Olof Feldt släppte sin memoarbok Alla dessa dagar…. Boken kom bara några månader innan valet 1991 och väckte enorm uppmärksamhet. Inte bara för det kontroversiella innehållet eller för att den kom så kort tid efter att Feldts avgång, utan även för den uppenbara illojalitet som Feldt visade den rörelse som gett honom makt, inflytande och en uppburen position. Ingvar Carlsson har i efterhand beskrivit hur fruktansvärt arg han blev på Feldt för detta svek, som var en bidragande orsak till valförlusten.
Det har traditionellt varit en hederssak att personer som haft ledande positioner håller tand för tunga efter att de avgått och inte lägger sig i dagspolitiken. Ingvar Carlsson själv har alltid varit ett föredöme vad gäller detta. Efter att han lämnade över partiledarskapet till Göran Persson så har han varit mycket sparsmakad med sina framträdanden i offentliga sammanhang. Carlsson har valt att sätta partiets väl och ve över sina eventuella personliga behov av offentlig uppmärksamhet och bekräftelse. Det är en befriande brist på narcissism som fler borde inspireras av. Under de trettio år som gått sedan Alla dessa dagar… släpptes så har den mediala och politiska verkligheten förändrats en hel del. Det har blivit allt vanligare att politiska föredettingar, mer eller mindre desperat, försöker hålla sig kvar i offentligheten och upprätthålla sitt kändisskap.
Allt fler bedagade politiker på högre och lägre nivåer verkar vara intresserade av att utnyttja sin kändisstatus och ta plats i offentlighetens ljus.
De mest uppenbara exemplen är kanske ovan nämnde Göran Persson och hans olycksaliga efterträdare Mona Sahlin. Persson har gjort det till en tröttsam ovana att dyka upp med diverse förnumstiga synpunkter i ”exklusiva” intervjuer någon gång per år och Mona Sahlin kraschar med obönhörlig regelbundenhet in i offentligheten på de mest uppseendeväckande sätt, nu senast med en ny memoarbok (hennes andra i ordningen). De är dock inte ensamma, utan allt fler bedagade politiker på högre och lägre nivåer verkar vara intresserade av att utnyttja sin kändisstatus och ta plats i offentlighetens ljus.
Hur ska man förstå denna allt stridare ström av avlagda politiska företrädare i offentligheten? Är det bara ännu ett uttryck för samtidens ohöljda egocentrism? Nej, det finns som vanligt en väldigt krass materiell sida av detta. En anledning till att föredettingar vill fortsätta höras och synas kan vara att de vill tjäna pengar som föreläsare och talare. För några år sedan uppmärksammades att Göran Persson (JKL) tog 140.000 kronor för en 45 minuter lång föreläsning. Som före detta toppolitiker kan man ta bra betalt för att ge lite stjärnglans åt ett arrangemang. Men då måste man som sagt se till att fortsätta vara aktuell. I den uppmärksamhetsekonomi som vi lever i är kändisskap en värdefull valuta som går att växla in i reda pengar.
Att vara S-märkt lobbyist betyder i klartext att man hyr ut sitt kontaktnät inom arbetarrörelsen till hemliga kapitalintressen i syfte att sko sig själv.
Kändisskap kan också vara en värdehöjande åtgärd för den som försörjer sig som lobbyist. Att vara S-märkt lobbyist betyder i klartext att man hyr ut sitt kontaktnät inom arbetarrörelsen till hemliga kapitalintressen i syfte att sko sig själv. Ska kontaktnätet fortsätta vara värt något så måste det dock underhållas och då gäller det att fortsätta framstå som man befinner sig i händelsernas centrum, vilket man kan göra med en ”exklusiv” intervju eller ett debattinlägg. Ibland kanske till och med genom en ödmjuk mea culpa, där man självkritiskt gör upp med gamla synder, som Björn Rosengren (Priority Group) gör då och då angående de katastrofala avregleringarna under hans tid som näringsminister.
Så vad kan vi göra åt detta sorgliga skådespel? För det första, ge inte onödig uppmärksamhet åt dessa personer. Lyft fram arbetarrörelsens verkliga företrädare istället. För det andra, se till att vi får ordentliga karensregler på plats för lobbying, något som Tjänstemännens S-förening motionerat om. Nuvarande system bäddar för korruption, det är inte acceptabelt. För det tredje, nästa gång du ser att en partikamrat fått ett ”spännande jobb” som lobbyist, fundera ett varv till om det verkligen är något att hylla och lyckönska. En bra tumregel är som alltid att fråga sig själv: Vad hade Ingvar gjort?
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
