Redaktionen/ maj 11, 2021/ Opinion

DEBATT
Stefan Löfven i talarstol under en socialdemokratisk partikongress.

Foto: Socialdemokraterna.

I början av november har vårt parti kongress för att besluta om politiken för de kommande åren. Om utvecklingen av coronapandemin så tillåter, med tanke på smittläget om ett halvår, träffas 350 ombud på Svenska mässan här i Göteborg. Annars blir det på distans.

Jag söker förtroendet från mina partikamrater i partidistriktet att vara ett av dessa ombud, en av de tretton som tillsammans med två ersättare företräder Göteborgs socialdemokrater. Detta förtroende söker jag för att kunna arbeta för en reformistisk linje som tar sig an systemfelen och utgår från löntagarnas intressegemenskap. Det är en sådan politik som byggt vårt land starkt och, som Lotsen tagit upp i tidigare nummer, lade grunden till det under många år exceptionellt starka stödet för vårt parti. Högerns politik har främjat det privata särintresset framför det allmänna bästa. Det får medelklassen att identifiera sig med de mest välbeställda, och inte se allt den har gemensamt med arbetarklassen. Den utvecklingen sliter isär samhället och göder högerpopulismen.

Samtidigt som det är viktigt med ordning och reda kan det inte vara ett egenvärde i att lägga pengar på hög i väntan på kriser. Det starka samhället är större än så.

Den pandemi som vi ännu inte ser slutet på, även om vi förhoppningsvis kan börja ana det, har på många sätt inneburit en samhällsomvälvning. Debatten om strategierna för att hantera smittspridning och vaccinering lämnar vi nu därhän, och nöjer oss med konstaterandet att pandemin har blottlagt brister i styrningen av offentlig sektor men också satt fingret på betydelsen av tillit. Det dröjer nog innan vi kan dra alla lärdomar från denna process, men några saker kan med stor säkerhet sägas redan nu. I många länder, inklusive Sverige, har pandemihanteringen inneburit en rejäl expansion av de offentliga utgifterna. Det har handlat om företagsstöd, knappast hållbara i något slags normalläge, men också tillskott till kommuner och regioner som hade behövts redan innan pandemin bröt ut. Sett till de sedvanliga måtten på de offentliga finanserna, exempelvis statens skuldsättning, så gick Sverige in i krisen starkare än de flesta andra länder inklusive USA.

Men samtidigt som det är viktigt med ordning och reda kan det inte vara ett egenvärde i att lägga pengar på hög i väntan på kriser. Det starka samhället är större än så. För att komma tillrätta med de brister, exempelvis i organiseringen och dimensioneringen av välfärden, som pandemin satt i blixtbelysning, så krävs det av oss som socialdemokrater och reformister att vi kavlar upp ärmarna och tar oss an en rad systemfel. Detta är också nödvändigt för att återupprätta förtroendet för vårt parti i breda löntagargrupper, ett förtroende som fick sig en knäck på 1990-talet och som aldrig riktigt har återhämtat sig. Det visar sig inte minst i Sverigedemokraternas framgångar bland våra forna kärnväljare.

Vi måste på allvar göra upp med marknadsstyrningen av offentlig sektor och sätta välfärden först.

Tjänstemännens S-förening hade till Göteborgs partidistriktskongress skickat en motion om den ekonomiska politiken som gick igenom i sin anda men inte i alla delar. Staten behöver, som på Erlanders och Strängs tid, en investeringsbudget som inte ställer upprustning och utbyggnad av infrastruktur och bostadsutbud mot att välfärden har tillräckliga resurser, anständiga arbetsförhållanden och löner som motsvarar de applåder som välfärdens hjältar fick när pandemin gjorde det tydligt vilka samhällsnyttiga insatser de gör. Det handlar om omställningen till ett hållbart samhälle, och det handlar om jämställdhet. Föreställningen om en närande och en tärande sektor är lika stark inom högern idag som när den etablerades under nyliberalismens 1980-tal, trots att forskning och beprövad erfarenhet har visat att det är en ideologi utan saklig grund. Vi behöver en skattepolitik som premierar löntagare framför kapitalägare, och som avsätter tillräckliga resurser till barn- och äldreomsorg hellre än att låta välbeställda göra skatteavdrag för städhjälp. Skolan ska återupprättas som samhällsinstitution. En gång höll den världsklass, fram till 1990-talets nyliberala reformer som skolpeng och produktivitetsavdrag. Vi måste på allvar göra upp med marknadsstyrningen av offentlig sektor och sätta välfärden först.

Det här är en artikel ur medlemsbladet Lotsen nr 5 2021.

Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?

Share this Post