Redaktionen/ mars 2, 2021/ Opinion

ESSÄ
Valaffisch med texten "Löntagare håll ihop - rösta med Arbetarepartiet Socialdemokraterna".

Valaffisch från 1952 för Arbetarepartiet Socialdemokraterna.

Socialdemokratin är en rörelse som inte enbart handlar om idéer, utan den vilar också på en intressegemenskap hos löntagarna som förenar det stora folkflertalet gentemot det särintresse som är de allra rikaste. Om vi tar detta som utgångspunkt, vad kan Tjänstemännens socialdemokratiska förening bidra med? Svaret på frågan berör förhållandet till tjänstemannakollektivet, eller medelklassen om man så vill, hos Socialdemokraterna generellt.

Strategin för att bredda partiets bas utanför arbetarklassen analyseras i Torsten Svenssons avhandling i statsvetenskap, Socialdemokratins dominans (1994). I Göteborg hade Socialdemokraterna när vår förening bildades tappat positionen som största parti till Liberalerna (eller Folkpartiet som det då hette), och i riket pekade strukturomvandlingen mot att arbetaryrken skulle minska som andel av arbetskraften till förmån för tjänstemannayrken – på motsvarande sätt som industrin ett par decennier tidigare hade gått om jordbruket i sitt behov av arbetskraft. Arbetarrörelsen hade växt fram i kölvattnet av industrialiseringen, och nu fanns det en oro för att tjänstesektorns framväxt och arbetskraftens förborgerligande skulle leda till ett undergrävande av den politiska omvandlingen av samhället i riktning mot jämlikhet. Svaret från partiets strateger var att finna en intressegemenskap hos det stora flertalet som man kunde göra sig till representant för. Denna intressegemenskap, löntagarna, bar upp Socialdemokraterna under den storhetstid som kommit att kallas rekordåren – kanske ända in i 1990-talet, även om det började bli skakigt under det så kallade rosornas krig mellan LO och Kjell-Olof Feldts finansdepartement på 1980-talet.

Nyckeln till framgång för Nya Moderaterna

Anders Nilsson och Örjan Nyström visade i den analys av riksdagsvalet 2010 som de gjorde för Arenagruppen, ”Åter till den sociala ingenjörskonsten”, att framgångarna för Fredrik Reinfeldts Nya Moderaterna och hans regering under perioden 2006-2014 byggde på liknande insikter som de som format den socialdemokratiska intressegemenskapen. Som följd av den ökande ojämlikheten från 1980 och framåt – vars orsaker och kännetecken mer än väl skulle kräva en text av den här omfattningen att utreda, alldeles i egen rätt – har löntagarna polariserats: Efter nittiotalskrisen har vi sett en utsortering från arbetslivet av dem som inte fullt ut klarar dess allt hårdare krav, liksom en omfattande flyktinginvandring där långtifrån alla lyckats ta sig in på arbetsmarknaden.

När socialdemokratin lyckades definiera allmänintresset som en intressegemenskap mellan löntagare tydliggjorde det kapitalägarna som ett särintresse.

Dessa två skeenden har skapat ett nytt skikt av fattiga som blivit mer eller mindre beroende av offentliga försörjningssystem. I den socioekonomiska skalans andra ände ser vi framväxten av en allt mer välbeställd övre medelklass, inte minst i storstäderna, som har dragit ifrån i förhållande till ett bredare skikt bestående av tjänstemän och yrkesutbildade arbetare. När det ökande privata välståndet i denna grupp får dess medlemmar att börja efterfråga tjänster som inte ryms inom de generella välfärdssystemen undergräver det deras förtroende för dessa och får dem i allt större utsträckning söka privata lösningar för utbildning, vård och socialförsäkringar. Detta driver fram omprioriteringar som särskilt drabbar den fattigare delen av befolkningen.

När socialdemokratin lyckades definiera allmänintresset som en intressegemenskap mellan löntagare, som man själv blev representanten för, tydliggjorde det kapitalägarna – de rikaste i samhället – som ett särintresse. När Reinfeldt talade om ”samhällsbärarna”, definierat som en intressegemenskap mellan allt från bättre bemedlade LO-grupper till de mest resursstarka i storstädernas välbärgade villaområden, gjorde det istället de fattigaste till särintresset.

En missriktad idealisering av medelklassen

Den intressegemenskap som verkligen hade burit upp samhället ersatte högern med en som omfattade de övre två tredjedelarna av befolkningen. Och medan den socialdemokratiska arbetsmarknads- och näringspolitiken hade riktat in sig på att rusta arbetskraften för strukturomvandling så att dess samhällsförändrande kraft kunde driva fram ökad jämlikhet, så blev den nymoderata (och alltjämt centerpartistiska) strukturpolitiken en som riktade in sig på att stimulera fram en låglönesektor som med den fattigare tredjedelen av befolkningen som arbetskraft kunde förse de välbärgade med billig service inom restaurang- och hushållsnära tjänster. Det gör inte samhället mer rustat för vare sig globalisering, klimatförändringar eller pandemier, men egenintresset hos de välbeställda får styra.

Eroderingen av intressegemenskapen mellan arbetarklassen och medelklassen utgör en näringskälla för de krafter som nu hotar demokratin.

Alternativet till Reinfeldt var det slags socialdemokrati som Mona Sahlin och gänget kring henne stod för. Där fanns varken vilja eller förmåga att bryta upp den nymoderata intressegemenskapen, det var viktigt att inte stöta sig med den välbeställda övre medelklassen i storstädernas villaområden. Den högervridna skattepolitiken accepterades, med rutavdrag och jobbskatteavdrag, utan fastighetsskatt och numer även värnskatt. Samtidigt idealiserades medelklassen i en annan bemärkelse: Jämfört med arbetare har högutbildade generellt progressiva värderingar kring kön, etnicitet, sexualitet med mera. Under Sahlins ledning förenade Socialdemokraterna en ekonomisk högerpolitik med liberal rättighetspolitik. Problemet är bara att när allt större grupper i samhället upplever ekonomisk otrygghet och att välfärdssystemen inte längre går att lita på, så riskerar det att skapa en backlash där folk börjar se till sitt eget och misstänkliggöra andra. Det är något som populister i olika schatteringar är skickliga på att utnyttja.

En samhällsutveckling mot ökad jämlikhet, sådan vi såg under decennierna närmast efter andra världskriget, driver fram progressiva värderingar. Det är den långsiktigt verksamma kuren mot kvinnohat, rasism och homofobi – inte identitetspolitik och klassförakt. Eroderingen av intressegemenskapen mellan arbetarklassen och medelklassen utgör en näringskälla för de krafter som nu hotar demokratin, Sverigedemokraterna med benäget bistånd från makthungriga moderater och kristdemokrater. Men kommunitära strömningar – längtan efter en förlorad samhällsgemenskap – kan också nyttjas som drivkraft för omvandlingen av samhället mot ökad jämlikhet och en bättre framtid. Det var, som statsvetaren Sheri Berman visat i sin bok The Primacy of Politics (2006), nyckeln till socialdemokratins framgångar från 1930-talet och framåt.

En politik som värnar allmänintresset

Detta för oss tillbaka till de frågeställningar som den här texten inleddes med. Vad är syftet med en socialdemokratisk förening för tjänstemän, om inte att driva en politik som stärker intressegemenskapen hos löntagarna och värnar allmänintresset mot de rikastes särintresse?

Den rådande pandemin har fått fler att se värdet hos den samhällsnyttiga personal som bär upp välfärden, men vi är bara halvvägs till nästa val.

Människor i medelklassen vill ha bra utbildning för sina barn, och det förutsätter att marknadsskolan avskaffas så att resurserna kan gå dit de ska och inte ner i kapitalägarnas fickor. Lärare, poliser och socialsekreterare kringskärs i sitt yrkesutövande av samma dysfunktionella styrmodell, New Public Management, som gett oss ett underskott av undersköterskor och ett överskott av dokumentation och värdegrundsarbete. Det gränslösa arbetslivet, med sms-anställningar och smartphonestress, drabbar både tjänstemän och arbetare om än på lite olika sätt.

Det så kallade livspusslet, ett uttryck myntat av TCO 2002 som har fått motivera bland annat rutavdrag och jämställdhetsbonus, underlättas inte av att skattemedel går till hushållsnära tjänster som framför allt utnyttjas av de mest välbeställda i storstäderna. Större nytta skulle resurserna göra – också för medelklassen – om de istället gick till barn- och äldreomsorgen, för mer personal, högre löner och bättre arbetsvillkor.

Den rådande pandemin har fått fler att se värdet hos den samhällsnyttiga personal som bär upp välfärden, men vi är bara halvvägs till nästa val. Det kan mycket väl vara skattesänkningar som vinner väljarnas gillande även 2022. Om vi vill få ett annat resultat, ett som låter oss bygga samhället starkt istället för att gynna särintressen – ja, då har vi en del arbete att göra.

Det här är en artikel ur medlemsbladet Lotsen nr 2 2021.

Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?

Share this Post