Gunnar Adler-Karlsson (1933-2020) och hans viktigaste verk: Funktionssocialism (1967). Foto från Öppet arkiv, oppetarkiv.se.
I skuggan av inställda nyårsfiranden och omställda julaftnar somnade Gunnar Adler-Karlsson in den 8 december, 87 år gammal. Gunnar Adler-Karlsson, med den karaktäristiska skäggväxten, var en av den demokratiska socialismens främsta tänkare under efterkrigstiden.
Sina sista decennier förvandlades han till en kontroversiell debattör, retsam och medial, intellektuellt skärpt men vilt svingandes, och för många har nog hans inverkan på det socialdemokratiska idégodset fallit i glömska. Adler-Karlssons viktigaste verk, Funktionssocialism (1967), tar vid någonstans där tuberkulosen förhindrade Nils Karleby från attfortsätta. Denna tidning sörjer hans frånfälle.
Boken Funktionssocialism – ett alternativ till kommunism och kapitalism är skriven under det kalla krigets zenit. Under det romantiserade 1960-talet, ett årtionde som allt färre svenskar faktiskt minns men allt fler svenskar ändå tycker någonting om, stod världen inför ett binärt val; man skulle följa den amerikanska frihetsvågen eller lockas av den sovjetiska jämlikhetsapparaten, trots att båda systemen visat sig outhärdliga för människan och undermåliga för samhället.
Funktionssocialismen som gyllene medelväg
I denna hysteriska tid trädde Gunnar Adler-Karlsson fram med sin bok, som utan skam och med rak rygg argumenterade för att det fanns ett aptitligt, demokratiskt och fredligt alternativ till extremerna: Funktionssocialismen som gyllene medelväg. Boken är ett exempel på den intellektuella skärpa som socialdemokratin besatt men har förlorat.
Idén bakom funktionssocialism kommer inte från Adler-Karlsson själv. Långt före 1967 hade framstående austromarxister i det röda Wien, Henri de Man med sin plan de man i depressionens Belgien och Nils Karleby i den svenska socialiseringsnämnden tagit avgörande kliv bort från den klassiska marxismens dogmatiska syn på den privata äganderätten. Redan i mitten på 1940-talet hade det socialdemokratiska partiet börjat överge statssocialismen som idé men också vänt ryggen åt den gillesocialistiska ådra som predikat industriell demokrati – och detta trots att Ernst Wigforss, partiets mest överskattade älskningsideolog, predikat båda idéer under stora delar av sin karriär.
I sin bok argumenterar Adler-Karlsson övertygande och pedagogiskt för att äganderätten bör förstås som ett antal olika sammanhängande funktioner, inte en ogenomtränglig monolit.
Gillesocialism och statssocialism, lika men ändå olika, begår nämligen samma avgörande misstag; de begriper inte att varje produktivt samhälle kräver ett mått av marknadens innovativa drivkraft, och fastnar förutsägbart nog i hur den odelbara äganderätten ska fördelas jämlikt utan att reflektera över hur näringslivet ska fungera effektivt och skattepengarna skapas långsiktigt. Funktionssocialismen blev betydligt mer framgångsrik, även om Gunnar Adler-Karlssons namn aldrig har fått pryda en fackföreningsfinansierad partiakademi. I sin bok argumenterar Adler-Karlsson övertygande och pedagogiskt för att äganderätten bör förstås som ett antal olika sammanhängande funktioner, inte en ogenomtränglig monolit. Den privata äganderätten, denna kommunismens djävul och kapitalismens heligaste ko, bör styckas upp i olika delar som sedan behandlas för sig.
Funktionssocialismens centrala tes formulerar författaren som följande:
Låt oss i stället beröva våra nuvarande kapitalister en efter en av deras äganderättsfunktioner, så att de om några decennier står kvar formellt som kungar, men reellt som mer eller mindre maktlösa symboler för en förgången tid.
Det klassiska exemplet rör en hyresfastighet. I ett funktionssocialistiskt system kan fastighetsägaren tillerkännas den formella äganderätten över själva byggnaden medan nästan samtliga tillhörande funktioner är socialiserade och kontrolleras mer eller mindre demokratiskt; marknadshyror tillåts inte och ett framförhandlat bruksvärdessystem är grunden för hyressättningen, stora förändringar i fastighetsexteriören måste godkännas av byggnadsnämndens förtroendevalda politiker, stora förändringar i interiören måste förhandlas, viss standard måste alltid upprätthållas och kompensation utgå när detta ej garanteras, godtyckliga vräkningar förhindras genom stark besittningsrätt, diskriminering förbjuds vid tilldelning av hyreskontrakt, hyresgästen äger laglig rätt till inneboende och andrahandsuthyrning.
Känns det igen? Hyresmarknaden i Sverige är i stort funktionssocialistisk, och de stora hyresvärdarna står mest kvar som snygga skyltar på husens hörn och en gnällig sammanslutning i näringslivsorganisationen Fastighetsägarna. Även om fastighetsägarna ibland gör utfall – framförallt genom sin parlamentariska gren Centerpartiet – är deras makt i praktiken så beskuren att de inte ens äger laglig rätt att införa funktionen rökförbud i sitt befintliga bestånd. Kungar utan makt, som Adler-Karlsson spådde.
Det liberala nittiotalets irrvägar
I det socialdemokratiska partiprogrammet från 1990 – en till det mesta väsentligt bättre produkt än det som kompromissats fram under 2000-talet – intar funktionssocialismen, om än ej nämnd vid namn, rollen som strategi för att genomföra svensk socialism i Sverige. Låt oss citera:
Den socialdemokratiska vägen, att förändra bestämmanderätten över produktionen och produktionsresultatets fördelning snarare än det formella ägandet av produktionsmedlen och att låta denna bestämmanderätt utövas på många olika vägar, är därför inte bara en enklare utan framför allt mer ändamålsenlig metod att skapa det folkliga inflytande över produktionsordningen som är en nödvändig förutsättning för att förverkliga det demokratiska samhället…
Frågan om samhällelig hushållning eller marknadshushållning är därför för socialdemokratin en fråga om vilken metod, som i varje särskilt fall är bäst ägnad att uppnå målen om rättvis fördelning av välfärden, effektiv användning av landets ekonomiska resurser och hushållning med miljö- och naturtillgångar. De två metoderna är inte oförenliga utan kompletterar tvärt om varandra; ingendera kan ensam uppnå de uppsatta målen för samhällets utveckling och medborgarnas välfärd.
I kantringen efter löntagarfondskraschen och 1990-talets ekonomiska härdsmälta – enklast förstådd genom att studera Kjell-Olof Feldts offentliga åsikter, läsning av Mona Sahlins småsinta memoarer och Göran Perssons löneavier – sprang Socialdemokraterna i vild panik över att framstå som omoderna förbi den framgångsrika funktionssocialismen.
Skrämda av högerns framåtmarsch efter murens fall och bekräftade genom VPK:s förvandling till en vänsterliberal blåslampa kunde man inte stoppa fördelningspolitikens försvagning, regleringarnas avskaffande och marknadens invasion av den gemensamma sektorn. I det socialdemokratiska partiprogrammet från 2013 är funktionssocialismen så gott som utsuddad, vilket bara framstår som mindre problematiskt när man inser att det är ett än större bekymmer att ordet socialism bara nämns två gånger i hela programmet. I partiprogrammet konstateras att:
De många och skiftande behoven i samhället kan inte tillgodoses vare sig med enbart politiska beslut eller med enbart marknadshushållning. De kräver den blandekonomi, som bygger på en kombination av samhällsåtgärder och marknadsmekanismer, en effektiv offentlig sektor, ansvarsfulla företag, starka fackliga organisationer och medvetna, aktiva konsumenter. Socialdemokratin vill samla alla goda krafter för att bygga ett bättre samhälle, och det görs bäst i samverkan.
Samverkan mellan kapitalister och folket för ett bättre samhälle har ersatt det genom funktionssocialismens stegvisa regleringar demokratiserade samhället. Gunnar Adler-Karlssons medelväg mellan marknadsstyre och socialism blev ett socialt sidospår till den enda vägens liberalism. Ett socialdemokratiskt parti som gör anspråk på samhällsförändring, klassutjämning och välfärd måste kunna bättre än att agera brygga mellan den politiska makten och andra fristående aktörer.
En funktionssocialism för 2020-talet
Funktionssocialismen är inte perfekt. Precis som varje socialistisk inriktning, precis som socialdemokratin i sig, måste den förfinas och revideras för att passa sin egen tid. Men ett socialdemokratiskt parti som aspirerar på samhällsförändring, inte bara maktinnehav, behöver sätta sin övertygelse i ett ideologiskt sammanhang. Med verklighetens materiella förhållanden som grund måste socialdemokratin formulera en funktionssocialism för 2020-talet – på samma självkritiska och prövande sätt som Gunnar Adler-Karlsson gjorde.
En funktionssocialism för vår tid behöver exempelvis tydliggöra vilka samhällssektorer som ska stå helt fria från marknaden (på 60-talet verkade ingen förutspå att Sverige skulle sälja sina skolor till Kuwait), slå fast hur funktionssocialism genomförs inom ramen för internationella samarbeten (på 60-talet verkade ingen förutspå att Sverige skulle donera sitt ekonomiska självbestämmande till tiotusentals tjänstemän i Bryssel) och ha ett tydligare fokus på att övertyga väljarkåren (på 60-talet verkade ingen förutspå att ett nationalchauvinistiskt högerparti skulle vinna var tredje arbetare).
Socialdemokraterna står för vägen tillbaka till medelvägen. Med funktionssocialismen som instrument vill Socialdemokraterna ställa arbetsmarknaden, näringslivet, ja, hela samhället under demokratiskt inflytande och folklig kontroll.
Ibland frågar sig – säkert ärligt menat, någonstans därinne – besvikna kommentatorer och intresserade tyckare från såväl vänster som höger vad Socialdemokraterna egentligen vill. Allt som oftast saknar dagens socialdemokratiska ledarskikt ett fenomenalt, fungerande eller ens förståeligt svar på denna enkla fråga. Framöver bör Gunnar Adler-Karlssons bidrag till den demokratiska socialismens mognande inspirera svaret: Socialdemokraterna står för vägen tillbaka till medelvägen. Med funktionssocialismen som instrument vill Socialdemokraterna ställa arbetsmarknaden, näringslivet, ja, hela samhället under demokratiskt inflytande och folklig kontroll. När våra motståndare skriker högt över detta, när vi anklagas för barbari och förtryck högerifrån, när vi kallas omoderna av våra lobbyistfinansierade partivänner, när journalister låtsas som att ideologi är för svårt att förklara och ledarsidorna skrattar ut oss i kör, ska vi komma ihåg att funktionssocialism i sin renaste form redan är beundrad och begriplig i det svenska folkdjupet – och vi syftar inte på bostadsmarknaden.
Allemansrätten, rätten att tälta och plocka lingon, rätten att bada och utforska, rätten till träd och mossa, gäller oavsett köpebevis och köpkraft, på din mark eller skogskungens mark. Titta, vi har redan ett motto för funktionssocialismens återkomst till debatten: I skogen finns den demokratiska socialismen redan. Ni ser den bara inte för alla privatägda träd. Vore det inte vackert om allemansrätten gällde hela samhället?
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
