Foto: Anwaar Ali/Unsplash.
Allt tyder på att den kommande valrörelsen återigen kommer att kretsa kring Sverigedemokraternas roll i svensk politik, vilket nu börjat bli en sorglustig tradition. Det är beklagligt men inte särskilt förvånande. På en politisk strategisk nivå är situationen tydlig och lätt att förstå. Det finns en stor och stark högermajoritet i Sveriges riksdag. Det enda som för närvarande hindrar en stabil högerregering är att denna högermajoritet är splittrad i synen på SD. De konservativa högerpartierna har efter lång vånda slutligen valt att öppna för samarbete med SD och även Liberalerna verkar nu följa efter. Den dagen de liberala högerpartierna helt ger upp sitt motstånd mot att samarbeta med SD så finns alla förutsättningarna för en långvarig högerregering med stabil majoritet.
Den konservativa högern har alltså all anledning att utmåla SD som ett normalt, demokratiskt högerparti medan deras motståndare av samma skäl har ett intresse av att framställa SD i värsta tänkbara ljus. Det är följaktligen inte så underligt att det politiska samtalet domineras av besynnerliga metadebatter om vem som kallat vem för vad och varför. Det är också uppenbart för alla utomstående att de policyprofessionella pratkvarnar som hörs och syns i tv-debatter, morgonsoffor och på twitter inte är upprörda på riktigt, utan bara spelar ett strategispel om makten. Ingen säger vad de verkligen menar, tänker och känner. Spektaklet är både tjatigt och deprimerande.
Ingen hemlighet vad SD står för
Så vad är SD för parti egentligen? De beskriver sig själva numera som ett socialkonservativt parti och säger sig ha gjort upp med sitt högerextrema och nazistiska förflutna. Det torde dock vara uppenbart för alla att SD fortfarande i grunden är en fascistisk rörelse. Inte för att det uttryckligen står i deras partiprogram eller för att de klär sig i den historiska fascismens yttre attribut utan för att det är tydligt för var och en vilken SD-tangentens riktning är. Den relevanta frågan för att avgöra ett partis ideologiska hemvist är inte de dagspolitiska kompromisserna och talepunkterna utan vad deras praktiska politik skulle vara om de ensamma fick kontrollera samhällsutvecklingen.
Det är uppenbart att vår nuvarande demokrati stegvis skulle ersättas av något annat, något som skulle utvecklas mot en fascistisk stat.
Vad är partiets ethos? Vad är det för drivande kraft och grundläggande anda som utgör kärnan i partiet och hur skulle det komma till uttryck i verkligheten om inget annat hindrade eller höll tillbaka det? I SD:s fall är det uppenbart att kärnan är fascistisk. En häxbrygd av nationalchauvinism, ressentiment, revanschism, rasism, homofobi och sexism.
Det är de psykologiska stämningar i folkdjupet som SD kanaliserar genom sina digitala frikårer och sublimerar in i partipolitiken. Vi vet alla vad som skulle hända om SD fick egen majoritet. Vi vet alla att de omedelbart skulle börja demontera de politiska och rättsstatliga strukturer som håller upp vår demokrati, precis som sina systerpartier i andra delar av världen gör när de får möjlighet. Vi vet alla att vi andra, “vänsterblivna”, “babbar” och “batikhäxor” skulle rensas ut mer eller mindre snabbt och våldsamt. Det vet vi allihop och det vet naturligtvis även SD:s egna medlemmar och väljare. Skulle det sluta i koncentrationsläger, folkmord och krig? Inte nödvändigtvis, även om det inte heller går att utesluta. Men det är uppenbart att vår nuvarande demokrati stegvis skulle ersättas av något annat, något som skulle utvecklas mot en fascistisk stat.
Varför röstar då folk på SD?
Alla vet det. Problemet är just det. Alla vet det redan men det hjälper inte. Folk röstar ju ändå på SD, trots att de rimligtvis är medvetna om att det i grunden är ett fascistiskt parti. Uppgiften för oss socialdemokrater kan därför inte i första hand vara att förklara för folk att SD är fascister. För det vet de redan innerst inne. Uppgiften är att förklara varför de ska rösta på Socialdemokraterna istället. Vad skulle vi socialdemokrater göra om inget hindrade eller höll oss tillbaka? Vad vill vi? Vad är vårt ethos? Vad är vår provisoriska utopi, för att låna Ernst Wigforss begrepp, utöver att agera antifascistisk skyddsvall och utnyttjas som dragoxe åt radikaliserade liberala småpartier? Det är den avgörande frågan vi måste kunna svara på om vi ska kunna återvinna folkets förtroende.
Så länge vi inbillar oss att det räcker att upplysa folk om att SD är fascister så kommer vi inte att kunna vända utvecklingen.
För den fruktansvärda sanningen är ju att stora delar av våra traditionella väljargrupper, en betydande del av det löntagarkollektiv som vi en gång bildades för att organisera, aktivt och medvetet väljer en fascistisk rörelse framför socialdemokratin. Detta beror naturligtvis till viss del på att SD varit skickliga på att bygga sin folkrörelse men till största delen är det vårt eget misslyckande och så länge vi inbillar oss att det räcker att upplysa folk om att SD är fascister så kommer vi inte att kunna vända utvecklingen.
Det är hög tid att inse att det outtalade postulatet att människors politiska preferenser avgörs av fritt politiskt-teoretiskt filosoferande till stor del är en idealistisk vanföreställning. Den stämmer troligtvis varken för vanligt folk eller det allt smalare skiktet av politisk adel. Den stora delen av de som röstar på SD gör inte det därför att de är ”lurade” eller för att de blivit ideologiskt övertygade fascister utan därför att de inte litar på att S kan tackla de konkreta samhällsproblem som de tycker är viktiga. Mer specifikt gäller det ”hårda frågor” som invandring och kriminalitet. Innan vi socialdemokrater återupprättar vårt förtroende i de frågorna så kommer vi att ha svårt att locka tillbaka våra kärnväljare. Förtroende är också något som tar lång tid att bygga upp. Vi kommer att behöva hålla en tydlig linje över flera mandatperioder för att ha en chans att återvinna det förtroende vi förlorat. Det är viktigt att inse att varje kompromiss med radikala höger- och vänsterliberaler i dessa frågor kommer att utradera det lilla förtroendekapital vi lyckats samla ihop. Vi kommer att få börja om från noll varje gång.
Vad innebär detta för socialdemokratin?
Det ironiska är att vårt parti under lång tid hade en mycket restriktiv syn på invandring, utifrån en omsorg om den inhemska arbetarklassens villkor på arbetsmarknaden och en förståelse för att samhällelig integration är en komplex och känslig sociokulturell process. Den stora immigrationen under senare år är istället ett direkt resultat av den radikalt liberala migrationspolitik som bedrevs av Fredrik Reinfeldts borgerliga regeringar, vilket också framgår med all önskvärd tydlighet av statistiken där 00-talet markerar ett avgörande trendbrott. Två tredjedelar av Sveriges befolkningsökning de senaste tjugo åren har bestått av utrikesfödda. Antalet utrikesfödda invånare i landet har fördubblats under denna tid och gruppen utgör nu en femtedel av befolkningen. Denna dramatiska demografiska utveckling har skett samtidigt som bostadsbristen har förvärrats, arbetsmarknaden har blivit hårdare och det mediala fokuset på kriminalitet där utrikesfödda är överrepresenterade (terrorism, hedersvåld, skjutningar, våldtäkter med mera) har ökat kraftigt.
En betydande del av befolkningen, såväl infödd som invandrad, upplever att de förlorar såväl materiellt som sociokulturellt på utvecklingen.
Det är därför knappast överraskande att en betydande del av befolkningen, såväl infödd som invandrad, upplever de senaste årens stora immigration som ett materiellt och sociokulturellt problem. Inte för att de skulle vara ideologiskt övertygade fascister, utan helt enkelt för att de upplever att de förlorar såväl materiellt som sociokulturellt på utvecklingen. Det ödesdigra misstaget som Socialdemokraterna begick under Mona Sahlins ledning under de borgerliga regeringsåren var att stegvis acceptera och omfamna borgarnas radikala och ohållbara migrationspolitik, istället för att kritisera den. Det gjorde uppbrottet i samband med flyktingkrisen onödigt traumatiskt och har också lett till en bestående förtroendekris för partiet i frågan. En förtroendekris som fördjupats av januariavtalets förödmjukande eftergifter åt extrema höger- och vänsterliberaler.
Detta blir än tydligare om man tittar på valresultaten efter millennieskiftet. SD har gått från 1,4 procent 2002 till 17,5 procent 2018, samtidigt som Socialdemokraterna tappat över tio procentenheter. Enligt den senaste partisympatiundersökningen hade ett val idag gett ungefär samma resultat som 2018 för S och SD.
Trots att den socialdemokratiskt ledda regeringen under senare år genomfört flera kloka reformer, inte minst många nödvändiga straffskärpningar riktade mot den organiserade brottsligheten, har man svårt att få utdelning för detta i opinionen. Det är uppenbart att det inte går att bygga en socialdemokrati med starkare stöd bland våra kärnväljare så länge som vi är uppbundna av radikala liberala partier som tvingar oss att administrera politik som är en ren förolämpning mot våra kärnväljare. Om vi menar allvar med att stoppa SD och krossa fascismen så är det där vi måste börja.
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
