Faksimil från LO-tidningen nr 6, 1978, året då Socialdemokraternas partikongress ställde sig bakom LO:s förslag om löntagarfonder.
LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson avgick i somras. Han föddes 1964 i ett glasarbetarhem i Kosta i Småland. Läste social linje på gymnasiet men anställdes redan som tonåring på Bröderna Hammarstedts verkstad i Växjö. Tiden som metallarbetare blev dock kort. Thorwaldsson var fackligt och politiskt aktiv och gjorde snabbt karriär inom politiken istället. Den alltid glade och pratsamme ”Kålle” hade lätt att bli omtyckt. Under slutet av 1980-talet hade han flera kommunala uppdrag i Växjö och blev invald i SSU:s förbundsstyrelse innan han oväntat blev vald till SSU:s ordförande 1990.
Under 1990-talet fortsatte Thorwaldssons karriär inom partiet. Runt millennieskiftet bytte han spår och blev ombudsman för Metall och dessutom ordförande för ABF. 00-talet ägnade han främst åt olika uppdrag inom folkbildningen och kooperationen innan han 2012 valdes till ny ordförande för LO. Efter ett helt liv på olika poster avlönad och understödd av arbetarrörelsen har Thorwaldsson förstås ett enormt kontaktnät och en gigantisk nyckelknippa som kan öppna de flesta dörrar inom de flesta delar av arbetarrörelsen. Det finns många kapitalstarka intressen som är beredda att betala mycket för att få tillgång till dessa upparbetade kontaktytor.
Han kommer alltså framöver att använda sin stora nyckelknippa, som han fått av arbetarrörelsens medlemmar, för att öppna dörrar åt SSAB:s aktieägare.
Det var därför knappast förvånande när en glädjestrålande Thorwaldsson nyligen kunde avslöja att han fått en guldkantad anställning som ”senior advisor” på det börsnoterade bolaget SSAB, ett företag som som släpper ut 12 procent av landets koldioxid, transporterar stora mängder kol från andra kontinenter och nyligen hamnade i en skandal för att de ville köpa upp ett utsläppstungt utländskt stålbolag. De kunde verkligen behöva en handgången man med folkrörelsekapital i politikens krångliga korridorer. Han kommer alltså framöver att använda sin stora nyckelknippa, som han fått av arbetarrörelsens medlemmar, för att öppna dörrar åt SSAB:s aktieägare. Han behåller samtidigt ena foten (30 procent för att vara exakt) i en oklar anställning på LO, för att ytterligare sudda ut gränslinjerna.
Detta utlöste förstås den vanliga kaskaden av euforiska hyllningar och gratulationer från stora skaror av partivänner. Vissa fokuserade på hur kul och välförtjänt detta var för ”Kålle” själv, andra på hur roligt och bra detta var för SSAB. Det är lätt att instämma i analysen på ett materiellt plan. Ekonomiskt sett är det förmodligen en väldigt bra affär för Thorwaldsson personligen och rimligen är SSAB också nöjda med sin värvning. Så ur det perspektivet är det lätt att förstå att detta utlöser spontana glädjeyttringar hos Thorwaldssons bekanta och eventuella aktieägare i SSAB. Det är möjligtvis lite svårare att förstå varför arbetarrörelsen ska glädjas åt detta. Men kanske tänker man att facket nu gör en avgörande inbrytning i svenskt näringsliv. Är detta vår tids löntagarfonder? Med konsulterna tar vi över successivt?
Fan tro’t.
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
