Photo by Krzysztof Hepner on Unsplash
Migrationskommittén släppte nyligen sitt slutbetänkande ”En långsiktigt hållbar migrationspolitik”. Det är ett gediget och genomarbetat betänkande som presenterar en rimlig och välavvägd kompromiss när det gäller utformningen av svensk migrationspolitik. På en övergripande nivå kan betänkandets förslag förenklat sägas innebära att den tillfälliga lagens inriktning permanentas. Även om det finns många enskildheter att anmärka på och det sannolikt kommer att behövas en hel del justeringar av regelverket även framöver så är det likväl mycket glädjande att kommittén kunnat nå så här långt.
Läget är nämligen pressat. Den 19 juli 2021 löper den tillfälliga migrationslagen ut och Sverige återgår, om inget görs, till den extremt liberala migrationspolitik som regeringen Reinfeldt tillsammans med Miljöpartiet la grunden för 2011. Trots att det numera bara är de mest radikala liberalerna inom MP och V som stödjer en återgång till de gamla regler som orsakade den största migrationskrisen i landets historia så har det inte gått att hitta en stabil parlamentarisk majoritet för en ny, realistisk migrationspolitik. Orsaken är uppenbar: Moderaterna vill helt enkelt inte komma överens.
Endast Socialdemokraterna agerar långsiktigt
Hela Moderaternas nuvarande taktik går ut på att upprätta en blåbrun axel i svensk politik och då kan man inte, lika lite som SD, kompromissa i migrationsfrågan. Vindflöjeln Ulf Kristersson, som engagerat propagerade för fri invandring när han var ordförande för MUF, böjer sig nu istället baklänges för att hålla Jimmie Åkesson på gott humör. Som vanligt får därför Socialdemokraterna ensamma gå in och ta ansvar när alla andra partier prioriterar salongsradikalt poserande och spelteoretiskt positionerande på sina respektive kanter. Det är sålunda bara Socialdemokraterna som står upp för alla förslag i Migrationskommitténs slutbetänkande, även om det finns majoritet för varje enskilt förslag som läggs fram. Förhoppningsvis lyckas Stefan Löfven ändå lotsa detta förslag i hamn.
Behovet av en ”långsiktigt hållbar migrationspolitik” är nämligen akut efter ett 2010-tal av extraordinär immigration. De senaste tio åren har antalet utrikesfödda ökat med över 50 procent och idag är mer än två miljoner invånare utrikesfödda. De stora och snabba demografiska förändringar som 2010-talets immigration inneburit har haft en enorm påverkan på en rad samhällsområden, inte minst bostadssektorn, skolan och arbetsmarknaden, och kommer att fortsätta ha omfattande samhällspåverkan under många decennier framöver.
Tack vare den tillfälliga migrationslagen har asylmottagandet minskat påtagligt sedan 2016 men samtidigt har anhöriginvandringen och arbetskraftsinvandringen ökat drastiskt, vilket gjort att immigrationen fortsatt ligger på en mycket hög nivå. 2019 beviljades nära 120.000 uppehållstillstånd, vilket är det femte högsta antalet någonsin i svensk historia.
Någon verkligt ”långsiktigt hållbar” migrationspolitik är tyvärr utesluten så länge Sveriges extremt liberala regler för arbetskraftinvandring ligger fast.
Som LO flera gånger påpekat så är en stor del av arbetskraftsinvandringen helt uppenbart illegitim och en smitväg för andra typer av migration. Trots detta så kämpar de borgerliga partierna med näbbar och klor för att stoppa en rimlig reglering av den och genom JÖK:en förhindrade man dessutom migrationskommittén att arbeta med frågan. Någon verkligt ”långsiktigt hållbar” migrationspolitik är tyvärr utesluten så länge Sveriges extremt liberala regler för arbetskraftinvandring ligger fast. Förr eller senare kommer det att bli nödvändigt att en gång för alla göra upp med de liberala rättighetsfilosofiska grundantaganden och inneboende motsägelser som vår nuvarande lagstiftning utgår ifrån. Den materiella verklighetens realiteter i form av geopolitiska kriser, klimatförändringar och informations- och transportteknologiska innovationer kommer att tvinga oss till det. Men tills dess är denna migrationspolitiska kompromiss en godtagbar tillfällig lösning på en några av de mest akuta problemen.
Liberal politik drabbar immigranter hårdast
Miljöpartiets kommittéledamot Annika Hirvonen Falk argumenterar i sin reservation för att ”kärlek är det finaste som finns”. Det är det naturligtvis lätt att hålla med om, men det får nog ändå sägas vara en ganska bräcklig grund att bygga en rationell migrationspolitik och ett välfungerande demokratiskt välfärdssamhälle på. Det senaste decenniets okontrollerade immigration har inte heller i första hand drabbat kärleksfulla miljöpartister. De som fått betala det högsta priset är ofta just immigranterna själva. Det är de som får bo hopträngda i tillfälliga boenden, betala ockerpriser för att få en smutsig madrass att sova på och utnyttjas på farliga svartjobb. Det är deras barn som hamnar i skolklasser där ingen har svenska som modersmål, som inte kan göra läxorna för att det inte finns någon plats hemma och som ser kamrater hamna i gäng eller bli radikaliserade. Det är de som inte kan sova på grund av polishelikoptrar eller får sitt vardagsliv kringskuret av kriminella gäng, klaner och moralpoliser.
Vi socialdemokrater i Göteborg har drivit på för att få ett stopp för EBO, även om det innebär att vi blir utmålade som rasister av våra lokala vänsterpartister.
Vi socialdemokrater har ett särskilt ansvar gentemot dessa människor. Vi är faktiskt skyldiga att ta deras problem på allvar och inte överge dem, även om det innebär att vi får kavla upp ärmarna och ta tag i en hel del obekväma frågor. Det är bland annat därför vi socialdemokrater i Göteborg har drivit på för att få ett stopp för EBO, även om det innebär att vi blir utmålade som rasister av våra lokala vänsterpartister. En rimlig migrationspolitik kommer självklart inte i sig att lösa alla de problem som immigranter i utsatta områden lider av men det är en helt nödvändig förutsättning om man inte ska fortsätta att förvärra problemen. Så länge migrationen, inklusive arbetskraftsinvandringen, inte är ordentligt reglerad så kommer det att vara svårt att få någon ordentlig effekt i de sociala satsningar som behöver göras. Behovet av en realistisk svensk migrationspolitik har ytterligare förstärkts av det förslag till ny europeisk migrations- och asylpolitik som Ylva Johansson nyligen presenterade.
Förslaget kommer, om det blir verklighet, troligen innebära att många fler migranter kan avvisas i ett tidigt skede, vilket naturligtvis är helt rimligt med tanke på att en stor majoritet av asylsökande idag inte har några förutsättningar att faktiskt få asyl. Samtidigt så ger det också större möjlighet för de EU-länder som inte vill ta emot migranter att slippa göra det, vilket onekligen ökar risken för att den stora snedfördelningen av mottagandet inom EU kommer att kvarstå även i framtiden. Dessutom finns ju också risken att ett flertal EU-länder fortsätter som hittills och helt enkelt bara struntar i EU:s lagar och regler och gör vad de känner för. Oavsett om Ylva Johanssons förslag genomförs eller ej och oavsett om den halvt havererade EU-skutan fortsätter sjunka eller mot förmodan rätar upp sig, så är det uppenbart att Sverige kommer att behöva ha en tydlig och rimlig migrationspolitik som klarar av att stå på egna ben.
Som den svenska partipolitiken gestaltar sig för tillfället är det dock svårt att se någon seriös kraft utöver socialdemokratin som klarar av att forma en sådan. Vänsterliberalerna i V och MP är för upptagna med fria fantasier och frasradikalism, högerliberalerna i C och L har fastnat i något slags Timbroseminarium från 1980-talet och M och KD är helt bergtagna av tonerna från SD:s hundvissla. Ensam kvar står socialdemokratin. Det hänger på oss, som vanligt. Den rapport från Tiden som vi uppmärksammade i förra Lotsen är en bra början. Låt oss sätta igång!
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
