Redaktionen/ oktober 1, 2020/ Opinion

LEDARE
Jordglob

Photo by Denise Jans on Unsplash

I slutet av förra året skrev Lotsen om en spirande migrationspolitisk debatt i partiet. Sedan kom det en pandemi emellan och debatten dog ut. Många tyckte nog det var rätt skönt att slippa denna laddade fråga. Men migrationen är en ödesfråga som ingen undkommer. Givet den globala utvecklingen, med fortsatt geopolitisk instabilitet och ständigt accelererande klimatförändringar, så kommer migrationen bara att fortsätta öka under resten av detta sekel. Kunskapen om andra länder och vilka fri- och rättigheter de erbjuder sina medborgare har ökat tack vare informationsteknikens utveckling, samtidigt som det har blivit allt enklare och billigare att förflytta sig över jordklotet.

Trycket från dagens 80 miljoner flyktingar, framtidens alla klimatflyktingar och alla de miljontals fattiga som hellre skulle vilja bo i ett demokratiskt välfärdsland, kommer att kräva en realistisk migrationspolitik som fungerar i praktiken. Strategin att sticka huvudet i sanden och låtsas som ingenting, vilket många liberala opinionsbildare av diverse blårödgröna kulörer under lång tid aggressivt argumenterat för, är inget seriöst alternativ. Det borde stå klart vid det här laget. Det har blivit alltmer uppenbart att de abstrakta överstatliga principer som formulerades under efterkrigstiden, med avsikt att reglera den tidens problematik, inte fungerar i dagens teknologiskt avancerade globala system. Lika väl som dessa liberala principer passar för vackra och högstämda festtal om den ”okränkbara asylrätten”, lika godtyckliga och skadliga är deras konkreta effekter i verkligheten.

Vi måste börja prioritera de som är mest hjälpbehövande, oavsett var de befinner sig på jorden, före dem som lyckas krångla sig fram till vår gräns.

Det gäller inte bara för mottagarländerna utan även för migranterna själva och deras hemländer. Det hela liknar mest ett oerhört dyrt och orättvist lotteri, där den stora massan av jordens fattiga och skyddssökande för alltid kommer att vara förlorare. Varje rimlig diskussion om hur Sveriges migrationspolitik ska utformas framöver måste därför börja med konstaterandet att det finns en kvantitativ gräns för hur stor migration ett demokratiskt välfärdsland av vår typ klarar av och att vi därför måste börja prioritera de som är mest hjälpbehövande, oavsett var de befinner sig på jorden, före dem som lyckas krångla sig fram till vår gräns.

2010-talet har varit exceptionellt. Av de ungefär 2,5 miljoner uppehållstillstånd som Sverige beviljat sedan 1980 så har nära hälften beviljats under 2010-talet. Även om asylmottagandet minskat sedan 2016 så har arbetskraftsinvandringen ökat kraftigt. 2019 beviljades nära 120.000 uppehållstillstånd. Sedan 2013 är det fler som invandrar än som föds i landet. Numera är nästan 2 miljoner svenskar födda utomlands och de utgör ungefär en femtedel av befolkningen. Här i Göteborg är mer än en fjärdedel av invånarna födda utomlands och av dem har över 40 procent kommit de senaste tio åren.

Det är tyvärr inte alls förvånande att den pågående pandemin slagit särskilt hårt mot de utsatta områden där många av de nyanlända har fått tränga ihop sig.

Utöver de kostnader och destabiliserande effekter denna snabba och kraftiga befolkningsökning inneburit, inom välfärden, bostadssektorn och arbetsmarknaden, så har detta också medfört att de som invandrat har fått mycket sämre möjligheter att integreras i det svenska samhället, jämfört med tidigare invandrande generationer. Konsekvenserna av den feltänkta EBO-lagen är bara ett av många exempel. Det är tyvärr inte alls förvånande att den pågående pandemin slagit särskilt hårt mot de utsatta områden där många av de nyanlända har fått tränga ihop sig, vilket en studie i Läkartidningen nyligen visade. Förhoppningsvis kommer den utredning som presenteras efter sommaren att komma med bra förslag för att skapa en mer hållbar migrationspolitik. Det är också glädjande att det verkar finnas ett stabilt parlamentariskt stöd för en betydligt mer rimlig lagstiftning i framtiden. Men inget av detta friskriver socialdemokratin från ansvaret att utforma ett socialdemokratiskt program för en ideologiskt konsekvent, rationell och hållbar migrationspolitik.

Som vanligt föregår tankesmedjan Tiden med gott exempel. I en ny rapport, ”Ordning och reda i vandringstid”, så tar partiets chefsideolog Anne-Marie Lindgren sig an frågan med friskt humör tillsammans med Daniel Färm, Martin Rynoson och Lars Stjernkvist. Det är en utmärkt rapport som inte bara ger en mycket bra översikt över frågan utan även presenterar ett antal konkreta s-förslag för framtidens migrationspolitik. Även om inte alla slutsatser övertygar fullt ut så är det en utomordentlig utgångspunkt för fortsatta samtal i partiet. Rapporten finns att ladda ned här.

Det här är en artikel ur medlemsbladet Lotsen nr 2 2020.

Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?

 

Share this Post