Redaktionen/ maj 29, 2019/ Opinion

Foto: Lena Dahlström / Socialdemokraterna i Göteborg

DEBATT

Nu har det gått någon månad sedan jag fick förtroendet att väljas till ordförande för Göteborgs socialdemokratiska partidistrikt. Jag kan, i ärlighetens namn, fortfarande knappt begripa det. Någonstans trodde jag, och vill fortfarande tro, att riksdagsämbetet var det största, det allra finaste, man kunde väljas till i vårt land. Men det kändes faktiskt alldeles speciellt när rösträknarna läste upp resultatet, i vårt Folkets hus, mitt på Olof Palmes plats.

Medlemmarna, gräsrötterna, föreningarna ska få mer att säga till om. Det är de som sliter längst ut i vårt parti, närmast vardagen och medborgarna, som känner samhällets stämningar som bäst. Redan under våren kommer denna decentralisering av makten att märkas av. Föreningarna kommer att kunna påverka politikens utformning på ett helt nytt sätt.

Många som nyss har funnit sitt politiska engagemang frågar mig hur man som partimedlem faktiskt kan påverka politikens utformning. Det är den bästa frågan man kan få som ordförande, som styrelseledamot eller som partikamrat. Den politiska glöd som brinner hos den nya medlemmen måste alltid tas tillvara. Under min ordförandekandidatur var jag mycket tydlig: Medlemmarna, gräsrötterna, föreningarna ska få mer att säga till om. Det löftet, precis som alla andra löften, står jag självklart fast vid. Det är de som sliter längst ut i vårt parti, närmast vardagen och medborgarna, som känner samhällets stämningar som bäst. Redan under våren kommer denna decentralisering av makten att märkas av. Målet är att den där politiska glöden ska kunna kanaliseras rätt in i de dagsaktuella frågorna. Föreningarna kommer att kunna påverka politikens utformning på ett helt nytt sätt. Just i denna text vill jag inte fastna enbart i det organisatoriska, även om det i någon mån är ordförandens naturliga roll. Låt mig därför göra en politisk avstickare.

Detta är svåra tider för den internationella, nationella och lokala socialdemokratin. I Europa ser vi de framrusande högerkrafternas kraftiga reaktion mot öppenheten. I Sverige samlar sig den konservativa delen av liberalkonservatismen till en sorts blåbrun gegga i Sverigedemokraternas knä. I Göteborg är det för första gången på flera årtionden högern som har parlamentarisk majoritet – och det bara på grund av bevara allting-populismen. Hopplösheten och pessimismen är naturliga reaktioner på ett sådant politiskt läge. Även jag själv har haft stunder av hopplöshet. Vårt parti har haft en tendens under det senaste årtiondet: Vi fastnar alltid i problembeskrivningarna. Vi har blivit experter på att ta fram dokument och data om just var väljarna försvinner, precis hur illa det ser ut med medlemsutvecklingen och det exakta antalet föreningar som inte längre orkar med. Krisinsikten är utbredd. Nu måste vi gå till lösningarna.

Lösningarna finns i politiken. Socialdemokratin ska vara relevant i människors vardag. Men då är det också vårt ansvar att driva en politik som folk känner igen sig i – och prata om den på ett sätt så att folk förstår. Politiken får inte, som den ofta gör, stanna vid det abstrakta. Trygghetsfrågan är ett sådant exempel. Det är ingen hemlighet att högerpartierna, globalt som i Sverige, har kapitaliserat något oerhört på att utnyttja medborgares otrygghet som ett vapen mot socialdemokratin. Vårt svar på detta har – tyvärr – inte alltid imponerat.

För att kunna ge trovärdiga svar om brottsligheten, om utbildning, om välfärdsarbetarnas villkor eller jordens klimat, måste vi ta tillvara på arbetarrörelsens samlade styrka. Det är ute i vår folkrörelse som idéerna finns och frodas.

Istället för att uppfinna politik för att krossa den våldsamma kriminaliteten har vi fastnat i gamla politiska hjulspår, uppfunna och välbehövliga när brottsligheten var av en annan sort. Vi ser samma problem i frågan om vårdköerna, invandringen, skolresultaten och segregationen. Det går inte att bemöta människors rädsla med rapporter. Högern lyckas måla upp bilden av sig själva som folkligt begripliga i en tid när samhället sviker – och kvar står vi socialdemokrater som systemets försvarare. Det duger inte: Hopplösheten får inte vinna.

Det är just här det organisatoriska och det politiska möts – i kampen mot hopplösheten, för en förnyad socialdemokrati. För att kunna ge trovärdiga svar om brottsligheten, om utbildning, om välfärdsarbetarnas villkor eller jordens klimat, måste vi ta tillvara på arbetarrörelsens samlade styrka. Det är ute i vår folkrörelse som idéerna finns och frodas. Genom att tillsammans förvandla de stora visionerna till konkret politik är jag övertygad om att vi kan bli relevanta i människors vardag och gå mot valvinst 2022. Men då måste vi också våga ta det stora steget mot öppenhet inom vårt eget parti. Jag är villig, och jag ser fram emot att vi är många som kommer att ta det tillsammans.

Mattias Jonsson
Socialdemokrat

Det här är en artikel ur medlemsbladet Lotsen nr 5 2019.

Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?

Share this Post