Vår rörelse har vi till låns och det gäller även för det förtroende vi bär. De senaste veckorna har ett brett stöd visats mig i Socialdemokraterna i Göteborg genom nomineringar till partidistriktets ordförande. Stödet finns i olika föreningar, från stadsdelsföreningar, fackliga organisationer och sidoorganisationer. Det är också den bredd som gör vårt parti så starkt. Jag känner stor ödmjukhet över det stödet, och vill därför berätta lite mer om mig själv och om mina tankar.
Jag växte upp i småländska Anderstorp, i en arbetarfamilj där pappa var verktygsmakare och mamma undersköterska. Vid vårt middagsbord var det inte rikspolitiken eller de stora reformerna som stod i fokus. Man skötte sig och tog hand om varandra – vi var en familj precis som alla andra. Det är där jag har mina rötter. Och jag skulle vilja ta chansen att berätta lite om det. I mina sena tonår engagerade jag mig i SSU. Det var ingen självklarhet. Men det var nog det bästa beslut jag någonsin har fattat. Jag stannade i SSU i cirka tio år, lärde mig mycket om mig själv och om andra. I SSU fick jag lära mig hur man motionerar på en distriktsårskongress, vad reformismen innebär och hur man kompletterar varandras styrkor och svagheter. Hur man bygger starka lag. Men SSU var naturligtvis inte fritt från konflikter. Efter decennier av fallande verksamhet och sjunkande medlemsantal fick jag tillsammans med andra vara med och vända trenden.
En viktig politisk insikt för mig är att kampen för människors frihet, jämlikhet och rättvisa inte stannar vid nationsgränserna. Löntagare världen över befinner sig i samma ekonomiska ekorrhjul, i olika hastigheter, men utan möjligheten att stanna upp och ta kontroll över sitt eget liv.
Att vara med och se andra växa var bland det bästa med den tiden. Ett annat starkt minne från den tiden var när jag som 19-åring fick skaka hand med utrikesminister Anna Lindh. Mina återkommande besök i de västsahariska flyktinglägren och på den ockuperade Västbanken bär jag med mig. En viktig politisk insikt för mig är att kampen för människors frihet, jämlikhet och rättvisa inte stannar vid nationsgränserna. Löntagare världen över befinner sig i samma ekonomiska ekorrhjul, i olika hastigheter, men utan möjligheten att stanna upp och ta kontroll över sitt eget liv. Det internationella engagemanget är som jag ser det både en plikt och en förutsättning för att kunna förändra på riktigt. När vi vänder oss inåt slutar vi att vara socialdemokrater.
Olof Palme skrev en gång att ”om man varaktigt vill förändra människors välfärd måste man börja med förhållandena i arbetslivet”. Och det är också på arbetsplatserna som socialdemokratins historiska tapp har blivit mest synligt. De arbetare som organiserade genom fackföreningar var de som en gång bildade vår rörelse och lämnade över den till oss. Idag lyfter vi knappast arbetslivsfrågor tillräckligt, samtidigt som arbetslivets villkor förändras, skärps, och påverkar oss allt mer. I media får arbetsplatsolyckor och dödsfall knappt notisplatser. Organisationsgraden i facket faller, motarbetats och näringslivet är på offensiven. Runt om i Europa bryter extremhögern in i våra grupper. Om vi inte gör något skarpt för att försvara och stärka arbetarrörelsen, är vi medskyldiga till dess förfall.
Kampen är för jämlikhet
Jag är en typisk klassresenär. Mitt liv har innehållit många av de gåvor som socialdemokratin ämnar att ge. Det skäms jag inte över. Många partivänner delar min erfarenhet. Jag började vägen genom min uppväxt i arbetarhemmet, via arbete som lagerarbetare och lärare, till studier i juridik vid universitetet. Min egen resa bekräftar min politiska övertygelse om att politikens uppgift bör vara att skapa ökad frihet för människor. Det facklig-politiska arbetet utgör grunden för en stark socialdemokrati och jämlikhet. Vi måste ta tillbaka den kollektiva identiteten som det innebär att vara arbetare och löntagare i dagens Sverige. Det är genom röstsedeln, genom föreningsarbetet och genom mobilisering som vi utövar vårt inflytande som medborgare oavsett samhällsklass och som ger våra barn chansen till ett bättre liv. Jag är därför särskilt stolt över det stöd jag har fått från fackliga S-föreningar som vill se mig som nästa partidistriktsordförande.
Göran Persson brukade tala om att ens klasstillhörighet till och med kunde synas på tänderna. Ingenting gör mig mer förbannad än detta. Och detta är politikens viktigaste uppgift under min livstid: Att bryta segregationen med en politik för ökad jämlikhet.
Från mitt hem idag ser jag ojämlikheten på nära håll. Det är inte svårt att räkna ut vem som tillhör viken samhällsklass när man sitter på 58:ans buss påväg hem. Det syns på kläderna och det syns i blicken. Göran Persson brukade tala om att ens klasstillhörighet till och med kunde synas på tänderna. Ingenting gör mig mer förbannad än detta. Och detta är politikens viktigaste uppgift under min livstid: Att bryta segregationen med en politik för ökad jämlikhet. Arbetslösheten ska bekämpas, skolan ska inte vara en marknadsplats, kriminaliteten ska knäckas, arbetsmarknaden ska leverera jämställda löner och kampen mot hedersförtrycket ska vi ta. Det är vår uppgift.
Idag sitter jag i riksdagen för Göteborg. Där har jag fått chansen att arbeta med allt från trafik-, klimat och EU-frågor. Men jag har också under hela tiden haft kvar min fot i det organisatoriska. Idag är jag kretsordförande för en av våra stadsdelskretsar. Jag är ofta ute och träffar medborgare, partivänner och tycker om att vara ute på våra dörrknackningar. Att kandidera till ordförande för Göteborgs socialdemokratiska partidistrikt var inget lätt beslut – men samtidigt ett självklart val. När frågan kom kände jag en skyldighet att betala tillbaka för alla de möjligheter jag har fått av arbetarrörelsen. Heltidspolitiker får aldrig fjärma sig från de ideella uppdragen i partiet. Fler folkvalda borde bidra att söka interna uppdrag i partiet. Föreningen är själva grunden för det partipolitiska arbetet och den socialdemokratiska rörelsen. I varje förening som jag har varit aktiv i, både som vanlig medlem och som riksdagsledamot har jag försökt att ställa upp när frågan har ställts. Det ser jag som en styrka för egen del: Att få fortsätta vara aktiv medlem i det parti jag älskar och tror på.
Vill modernisera – att förvalta är inget alternativ
Vi har ingen tradition att partidistriktets ordförande ska vara arvoderad. Det betyder att man behöver ha en vardaglig försörjning vid sidan av sitt uppdrag. Mitt uppdrag som riksdagsledamot borde därför vara en fördel. Dels är jag hemma i Göteborg från torsdag kväll till tisdag morgon varje vecka och kan då fullt ut ägna mig åt politiskt arbete på hemmaplan. Endast två nätter i veckan spenderas i Stockholm. Dels tror jag att det kan vara till nytta att en ordförande får en aktiv möjlighet att träffa socialdemokratiska företrädare från andra delar av landet.
Jag vill driva på för modernisering. Att förvalta är inte ett alternativ. Vi har inte råd att vänta med att ta fram en ny politik och börja bygga ett mandat för socialdemokratin i Göteborg igen.
Vägen framåt handlar om att göra upp med gamla strukturer, decentralisera organisationen och ge mer makt åt den enskilda medlemmen. Det handlar om att samla, skola, påverka och mer än något annat bli många fler än vi är idag. Från mitt organisatoriska ledarskap har jag fått erfara hur viktigt antal är i en folkrörelse. Att växa medlemsmässigt kommer ge vår organisation energi och förutsättningar att bedriva mer kvalitativ verksamhet. Jag vill driva på för modernisering. Att förvalta är inte ett alternativ. Vi har inte råd att vänta med att ta fram en ny politik och börja bygga ett mandat för socialdemokratin i Göteborg igen. Det ska vi göra tillsammans – glöden och bredden i vår rörelse kombinerat med livskunskapen i vår medlemskår är vår största tillgång.
Valet 2022 vinner vi bara om göteborgarna har förtroende för vår förmåga att bryta segregationen och skapa trygghet. För ett Göteborg som håller ihop. Det gör mig ont varje dag att se hur det nya borgerliga styret river ner vår gemensamma välfärd, på undersköterskans och fattigpensionärens bekostnad. Vårt parti behöver ställa om till opposition. Högerstyret ska inte, och får inte, bli långvarigt. Rättvisa och solidaritet är inte bara första maj-paroller. De betyder någonting, och kräver sin handling.
Det var en hundraårig och gemensam frihetskamp som möjliggjorde att en arbetargrabb från Anderstorp kunde nå dit jag står idag. Men den vägen är inte bara min. Jag har hela tiden gått bredvid, framför och bakom andra. Min individuella frihet beror på vår kollektiva frihetsrörelse. Alldeles oavsett om jag får det stora förtroendet att bli partidistriktets ordförande är det just denna väg jag vill fortsätta följa, sida vid sida med partiets medlemmar, en bit till.
Tillsammans ska vi ta parti för friheten och för framtiden!
Johan Büser
Socialdemokrat
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
