Göteborgs socialdemokratiska partidistrikt har sitt säte vid Järntorget.
Det har nog inte undgått någon att det råder en öppen konflikt på högsta nivå i Socialdemokraterna i Göteborg. Distriktsstyrelsen har meddelat att de saknar förtroende för Ann-Sofie Hermansson och uppmanat henne att avgå som gruppledare i kommunstyrelsen. Hermansson å sin sida vägrar lämna och har tagit offentlig strid om sitt förtroendeuppdrag. Partidistriktet har därför tvingats kalla till en extrakongress för att avgöra frågan.
Det är naturligtvis både tragiskt och sorgligt att en konflikt inom partiet eskalerar på detta sätt. Underhållningsvärdet för media och våra politiska motståndare är säkerligen högt men för partiet är det enbart destruktivt med den här sortens öppna strider.
Även kommunfullmäktigegruppen har meddelat att man saknar förtroende för Hermansson, uppmanat henne att avgå och beslutat att ersätta henne som ordförande för kommunfullmäktigegruppen. Detta beslut har Hermansson överklagat till den nationella partistyrelsen. Det är naturligtvis både tragiskt och sorgligt att en konflikt inom partiet eskalerar på detta sätt. Underhållningsvärdet för media och våra politiska motståndare är säkerligen högt men för partiet är det enbart destruktivt med den här sortens öppna strider.
Det är dock inte första gången det stormar i Göteborgs arbetarrörelse. Ända sedan partiets bildande så har olika intressen och viljor slagits med varandra, inte sällan i offentligheten. Den mytomspunna konflikten som ledde fram till Albin Ströms uteslutning 1934 fördes exempelvis väldigt öppet och under lång tid, inte minst i partitidningen Ny Tid. Albin Ström, som var en karismatisk agitator och mycket populär bland partimedlemmarna, tog med sig en stor del av medlemskåren ut ur partiet när han fick gå.
Att partiet drabbas av öppna konflikter är alltså inget nytt och det kommer med all säkerhet att hända igen. Det är ofrånkomligt i en rörelse som utövar en hel del makt och där många engagerade människor ska samsas. Men med det sagt så finns det ändå gränser. Varje socialdemokrat är skyldig att sätta partiet främst. Hur rätt man än tycker att man har i sak, hur orättvist man än tycker sig ha blivit behandlad, så måste man ändå fråga sig: Vad är det bästa för partiet? När kongressombuden samlas den 3 mars för att rösta om Hermanssons framtid så är det den frågan det borde handla om.
Ingen enskild individ, oavsett hur trevlig, begåvad eller karismatisk, är viktigare än rörelsen själv. Vi har fått ansvaret att bära denna rörelse vidare till nästa generation. Det är det enda som räknas.
Ingen enskild individ, oavsett hur trevlig, begåvad eller karismatisk, är viktigare än rörelsen själv. Partiets historia är fylld av helt vanliga, obemärkta människor som gjort stora uppoffringar för partiet, utan att få makt, positioner eller höga arvoden för det. Det är deras oräkneliga timmar av ideellt engagemang som tillsammans gett kraft åt rörelsen och som gjort det möjligt att skapa ett mer jämlikt och rättvist samhälle. Dessa namnlösa har sedan länge tonat bort i tidens malström. De står inte med i historieböckerna. De får inga gatunamn uppkallade efter sig. Individerna är glömda men deras kollektiva verk lever vidare. Vi har fått ansvaret att bära denna rörelse vidare till nästa generation. Det är det enda som räknas.
Många är bedrövade över det som händer i partiet just nu. På Lotsen väljer vi att blicka framåt mot morgondagen, när stridslarmet har lagt sig. Oavsett vad som händer framöver så är det nämligen uppenbart att partiet behöver en rejäl nystart och ett nytt ledarskap. Trappan behöver städas uppifrån. Därför är det hedervärt att partidistriktets ordförande Anna Johansson nu aviserat sin avgång, istället för att desperat klamra sig fast vid sin position. Det är ett exempel fler borde följa. Personlig prestige kan inte tillåtas få stå i vägen för den helt nödvändiga förnyelsen av partiet.
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
