Sedan hundra år tillbaks har vi ett fullt utvecklat system med representativ demokrati i Sverige. Det har tjänat oss väl, vi lever trots allt i ett av världen bäst utvecklade länder där de allra flesta har tillgång till en välfärd som de flesta i världen endast kan drömma om. Det innebär inte att det inte finns utmaningar och med jämna mellanrum höjs det röster som vill förändra sättet vi organiserar oss på. Oftast på ett sätt som knappast skulle stärka demokratin och gräsrotsarbetet utan snarare till gagn för mer elitism och plötsligt skulle vi befinna oss i ungefär samma situation som gjorde att våra förfäder en gång slogs för demokrati.
Som jag ser det så har vi två vägar att gå för att stärka demokratin: reformera sättet vi engagerar oss politiskt eller reformera det politiska systemet. Jag tror att svaret är lite socialdemokratiskt, både- och helt enkelt. Men en sak måste man komma ihåg: man utvecklas inte vare sig som person eller organisation genom att fortsätta göra som vi alltid gjort förr! Ungefär lika länge som vi har organiserat oss politiskt i arbetarrörelsen har vi också spelat fotboll. Och precis som i vårt föreningsliv så håller vi oss till ungefär samma spelregler sedan hundra år. Några mindre justeringar har gjorts genom åren, men bollen är ändå rund!
Likväl som inom politiken så har publiksiffrorna kommit och gått inom fotbollen. En sak är säker, det är inte reglerna som avgör om ett lag har stor publik och är framgångsrika, det andra laget man möter har samma regler att följa, samma domare och linjerna följer samma mönster och avstånd. Skillnaden är alltid hur kulturen ser ut inom laget eller inom partiet. Ett lag som spelar rolig och framgångsrik fotboll får stor publik, ett parti som förstår att avläsa sin samtid och ha svar på dess utmaningar får ett större antal röster och medlemmar. Svårare än så är det inte!
Jag får ofta höra att vi måste göra våra möten mer informella, ta bort dagordningen och protokollen. Men då blandar vi ihop korten ganska ordentligt!
Så hur blir man då en framgångsrik förening? Hur vinner man så att säga den lokala ligan just där man själv är medlem och verkar? Jo, genom tradition och förnyelse. Tradition eftersom det attraherar de som är föreningens kärna, de trogna medlemmarna som alltid ställer upp och förnyelse för att attrahera de medlemmar som idag inte ens finns eller vet om att de kommer att bli medlemmar hos oss. Jag får ofta höra att vi måste göra våra möten mer informella, ta bort dagordningen och protokollen. Men då blandar vi ihop korten ganska ordentligt! En politisk förenings uppgift är ju att förändra samhället, likväl som en fotbollsklubbs uppgift är att spela fotboll. Om inte den politiska föreningen tar några beslut så fyller den faktiskt inte sin funktion fullt ut.
Vi som är medlemmar är naturligtvis intresserade av att prata politik och lära oss mer om samhället, men vår främsta uppgift som förening är faktiskt att förändra samhället. Och då behöver vi ägna några minuter åt formalia varje medlemsmöte för att garantera att det går rätt till! Däremot måste huvuddelen av mötet handla om politiska samtal och diskussioner, men ska vi kunna ta beslut så måste vi följa de demokratiska spelreglerna. Det är lika självklart som skillnaden mellan att kicka boll med kompisarna på ängen jämfört med att gå in i en klubb och spela i seriesystemet. Så likväl som den fotbollsspelare som kommer till sin första träning förväntar sig att det finns ett antal bollar att spela med så räknar den medlem som kommer till sitt första möte att vi ska skapa politik på det. Och det är här det är avgörande om vår förening är framgångsrik eller inte.
Den förening som förstår värdet av att alla kommer till tals, värdet av olika mötesformer, av olika sätt att kommunicera sin politik, den kommer att vara attraktiv att söka sig till, den kommer att vara spännande att följa.
Allt för ofta möts man av en ordförande som fått för sig att det är hen som är föreningen, som aldrig släpper ordet ifrån sig, som har planerat allting, förberett och fixat så att det inte finns något utrymme för det öppna samtalet och de kreativa förslagen. En förening med sådana ledare kan pröva alla mötesformer som finns, det kommer aldrig att bli särskilt framgångsrik. Den förening som förstår värdet av att alla kommer till tals, värdet av olika mötesformer, av olika sätt att kommunicera sin politik, den kommer att vara attraktiv att söka sig till, den kommer att vara spännande att följa. Men då måste styrelsen förstå sin roll, den måste tänka lite som styrelsen för fotbollsklubben. Där är det självklart att styrelsens roll är att skapa förutsättningar för medlemmarna att spela boll, inte att göra det åt dem! Om jag är medlem i en förening där styrelsen tar politiska beslut, nomineringsanmodningar mm varför ska jag då komma på medlemsmötena? Jag vill ju vara aktiv, inte en supporter! Däri ligger våra största utmaningar och våra största styrkor – våra aktiva medlemmar!
I Göteborg har vi hundratals medlemmar som går medlemsutbildningen, för dem är det en självklarhet att engagera sig på basnivå flera gånger i månaden, att bli lyssnad på och att själv vara aktiv. Man kommer inte för att andäktigt lyssna på samtalsledaren utan man kommer för att bidra med sitt egna och lära av andras. Att vara styrelseledamot är ett förtroendeuppdrag. Man förväntas uträtta något, ta ansvar för det förtroende man fått ifrån valberedning och medlemmar. Varje styrelseledamot borde tänka: ”Hur kan jag bidra för att vår förening tar ett par kliv framåt just detta år?” Allt för ofta handlar det om att upprätthålla status quo eller förhindra ett pågående förfall. Tänk om vi hade tänk på det viset när det gällde samhället för hundra år sedan? Det innebär inte att styrelseledamöterna ska genomföra allting, de ska snarare ge förutsättningar och möjligheter för verksamhet. Studieorganisatören behöver inte själv hålla i studiecirklar, hens uppgift är ju att organisera dem.
Ett annat förtroendeuppdrag är att vara ombud på distriktskongresserna. Det skiljer sig oerhört mycket mellan föreningarna hur man hanterar dessa. De flesta utser ett par ombud och ger dem sedan fullmakt att uttala sig för föreningen. Andra går den lite besvärligare vägen, de sitter ner i föreningen och läser tillsammans igenom motioner och förslag och kommer överens om vad vi som förening tycker. Sedan ger vi våra ombud i uppdrag att driva den linjen för att sedan redovisa hur det gått. Det här blir naturligtvis mycket starkare och ställer högre krav både på medlemmarna och ombuden. Men om man som medlem vet att det kommer att fattas politiska beslut på mötena är chansen betydligt större att jag går dit för att höja min röst och säga min mening!
Gör skillnad! Var inte blyga, bjud in en minister och gör ett öppet medlemsmöte av det. Och ha skoj, ställ till med julfester, sommaravslutningar eller andra jippon. Samarbeta hellre med den lokala idrottsföreningen än med grannsosseföreningen.
Ett enkelt koncept för en bra miniminivå för en socialdemokratisk förening: Medlemsmöte minst en gång i månaden (ca: 8-10 per år). Läs studiecirkel där ni sätter er in i frågor som rör ert lokalsamhälle (lokala frågor engagerar alltid mest) styrelsemöte som förbereder den övriga verksamheten. Regelbunden utåtriktad verksamhet, rimligtvis inför varje medlemsmöte där man bjuder in de boende i området, arbetskamraterna, vänner osv på medlemsmötet. Skriv motioner och medborgarförslag. Bjud in tjänstemän och politiker som är ansvariga inom de områden ni är engagerade. Gör skillnad! Var inte blyga, bjud in en minister och gör ett öppet medlemsmöte av det. Och ha skoj, ställ till med julfester, sommaravslutningar eller andra jippon. Samarbeta hellre med den lokala idrottsföreningen än med grannsosseföreningen. Väx! Bli fler! Dra nytta av partidistriktets ombudsmän, av utvecklingsledarna. Se till att hela styrelsen genomför workshopen ”Föreningsutveckling” och hela föreningen ”Framtidspartiet”. Var välplanerade och strukturerade men se också till att lämna utrymme för en klackspark eller två. De behövs de också!
Antingen stärker vi de politiska folkrörelserna, får liv i dem och gör dem relevanta eller så är det dags för en ordentlig utredning att titta på hur vi ska sköta demokratin framöver i det här landet. Efter hundra år med demokrati börjar vi nu få en politisk adel, människor vars föräldrar eller till och med morföräldrar jobbade på departement, satt i riksdagen eller som kommunalråd och som i vissa fall är heltidspolitiker i tredje generationen. Det var just det här som våra förfäder gjorde uppror emot en gång i tiden, det är ett tungt arv för oss att förvalta och vi bör göra det med största respekt. Annars kommer någon annan att göra uppror mot oss.
Rasmus Andersson
Socialdemokrat
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
