Eugène Delacroix, Friheten på barrikaderna (1839). Foto: Public Domain.
Många av oss som blivit politiskt medvetna efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens fall, brukar betrakta Vänsterpartiet som en vänsterflygel till Socialdemokraterna. Vi brukar sucka över dess bristande insikt i politiska realiteter, men i grund och botten har vi en positiv syn på partiet och finner samarbete med dem ”naturligt”. Det är i många bemärkelser även den syn som många vänsterpartister utger sig för att ha idag. Man formulerar sig gärna i termer av att V idag är den sanna representanten för arbetarklassens intressen, sedan S sålt ut sin själ. Även om man gärna uttrycker avsky för den socialdemokratiska partiledningen, uttrycker man frändskap med socialdemokratiska gräsrötter. En sådan syn har dock uppenbarligen inte gällt i tidigare generationer, där både S och fackföreningsrörelsen betraktade V som ett mycket problematiskt parti. Ett viktigt motiv bakom koalitionen med Bondeförbundet på 1950-talet var att Erlander och kompani inte var bekväma med att stödja sig på dåvarande SKP, trots att de två röda partierna tillsammans samlade en majoritet i riksdagens andra kammare.
I en tid när V försöker framstå som att de är precis som vi, blir det blir viktigt att vi själva artikulerar och har en klar uppfattning om socialdemokratiska särarten.
Med anledning av den senaste tidens händelser här i Göteborg kan det därför finnas anledning att åter fundera över skillnaderna mellan V och S. Ett parti som relativt öppet arbetar för att underminera en är knappast en oproblematisk samarbetspartner. Det ska givetvis inte förnekas att det finns en överlappning mellan S och V på värderingsområdet, och att många av dessa skillnader är grad- snarare än artskillnader. Och ofta är det såklart en kombination av många faktorer, snarare än någon väsensskillnad, som gör att vissa människor hamnar i S och vissa i V. Men i en tid när V försöker framstå som att de är precis som vi, blir det blir viktigt att vi själva artikulerar och har en klar uppfattning om socialdemokratiska särarten. En första avdelning av skillnader skulle kunna föras in under rubriken ”Utrikespolitik och historiesyn”. Detta rör synen på 1900-talets kommunistiska regimer som missförstådda, eller att deras brott överdrivits relativt vad andra länder har gjort. Det gäller också synen på dagens regimer i Kuba och Venezuela. Detta är långt ifrån någon trivial punkt, men av mindre intresse när man ska fundera över vad som händer i Göteborg just nu.
En andra, bredare avdelning gäller V:s omfamnande av vad man kan kalla för ”den revolutionära andan”. Med detta åsyftas ett visst känslomässigt förhållningssätt till politik, och en serie idéer om vad som är lämplig taktik. Även sedan V försvurit sig till att verka inom demokratins ramar, tänker man fortfarande på sig själva som ett revolutionärt parti, på ett mer abstrakt plan. På psykologins område betyder detta att man vill att politik ska vara en heroisk verksamhet. Det viktiga är inte att vinna utan att ha kämpat till döden. Sinnebilden för politisk verksamhet är Delacroixs målning Friheten på barrikaderna. Denna önskan om heroism hänger i sin tur samman med ett omfamnande av vissa teorier om hur politik fungerar, där lösningen på varje politiskt problem är radikalisering. För V finns det alltid en väljarreserv som kan mobiliseras eller vinnas bara man erbjuder ett ”tydligt alternativ”. Det som ibland formuleras som en önskan om att politiken ska innehålla mindre av spel och positionering, handlar också om att man vill polarisera och tvinga fram drastiska beslut, även där kompromisser skulle vara möjliga. Det hänger följaktligen även samman med en allmän önskan om ”radikal samhällsomvandling” i ett svep. Även om V idag inte har något klart svar på hur ”socialismen” ska se ut, så talar man fortfarande i termer av ett systemskifte. Till exempel säger deras partiprogram att socialismen är ”ett i grunden annorlunda system än dagens”. Socialdemokraterna vill avstå från sådana abstraktioner. Deras praktiska innebörd är ofta oklar. Inte minst när det gäller vad sådana ”systemskiften” faktiskt gör för att förbättra livet för de många människorna. Detta är också en politisk nackdel, då människor som befinner sig längre ned i samhället ofta är de som har mest att förlora på att samhällets institutioner fungerar dåligt (till exempel att en kommun inte har ett beslutsfähigt styre). Vårt alternativ till detta är konkreta reformer för ett bättre liv för de många människorna. Exakt vad man sedan ska kalla det samhälle som växer fram ur detta, är en mindre viktig fråga.
Från S-håll är vi mer benägna att tro att svårigheterna är större, och att de ofta inte går att komma över bara genom att peka ut den ena eller andra gruppen som ett särintresse. Politik är helt enkelt inte bara en kamp mellan den översta procenten mot resten. Det finns mycket mer som måste göras för att få med sig folk på en progressiv väg för samhället.
På ett mer samhällsteoretiskt plan finns det också skillnader i vilken typ av samhällsteori man använder sig av. Detta kan belysas genom att titta på hur man typiskt sett förklarar motgångarna i att förverkliga ett mer jämlikt samhälle. I dessa sammanhang tenderar V-anhängare att åberopa sig mer på idéer om falskt medvetande, och om hur det finns aktörer som i det fördolda motarbetar en sådan utveckling. Detta finns naturligtvis sanning i detta, men det kan också slå över i konspirativa idéer där ett bokförlag (Timbro) tillskrivs orimligt stor makt över den svenska opinionen och politikerklassen. Förekomsten av antisemitism på yttersta vänsterkanten är inte någon slump. Från S-håll är vi mer benägna att tro att svårigheterna är större, och att de ofta inte går att komma över bara genom att peka ut den ena eller andra gruppen som ett särintresse. Detta gäller till exempel problem kring social tillit, att många människor bara känner gemenskap med en ganska begränsad grupp, att de är misstänksamma mot att samarbeta med andra och att deras vilja att vara begränsad (om än inte obefintlig). Detta är inte ett enkelt resultat av en högerns propagandamaskiner har förgiftat deras tankesätt. Politik är helt enkelt inte bara en kamp mellan den översta procenten mot resten. Det finns mycket mer som måste göras för att få med sig folk på en progressiv väg för samhället. Solidaritet och arbetarklassens kampenhet är politiska segrar i sig, inte något som man enkelt kan ta som given utgångspunkt för samhällsomdaningen.
De centrala skillnaderna mellan S och V handlar överhuvudtaget mycket lite om vilka policy-preferenser man har, eller vad man ”vill” i någon högre mening, utan snarare om varifrån den egna motivationen kommer, och därmed sammanhängande idéer om hur människor i allmänhet fungerar politiskt. Många av dessa skillnader är som sagt ganska teoretiska till sin natur. Därför är det också lite knepigare att peka ut skillnader när det gäller sakfrågeåsikter. Det går förvisso att se ett mönster att V ofta vill bjuda över S med större och fler offentliga satsningar. Mer kvalitativa skillnader är dock svårare att finna. Ett möjligt undantag finns dock i frågan om sex timmars arbetsdag. Detta beskrivs av V som en central frihetsreform för att bygga vidare på arbetarrörelsens tidigare framsteg. Förslaget saknar inte popularitet i S, men nog är det vanligare hos oss att se konsekvenserna av detta förslag som mer tvetydiga i dagens samhälle. Den socialdemokratiska hållningen formulerades skarpt av Anders Nilsson i en av hans många Facebook-uppdateringar:
Idag avsätter vi ungefär en tredjedel av våra inkomster till vård, skola, omsorg och pensioner. Därtill ställer befolkningsutvecklingen med en tilltagande andel äldre krav på att en växande andel av de arbetandes produktionsresultat tas i anspråk för pensioner, äldreomsorg och sjukvård. Om vi då genomför en stor arbetstidsförkortning för dem som kan arbeta representerar det inte i första hand en inkomstöverföring från de rika till många, utan från dem som är beroende av socialt skydd och pensioner till de friska och arbetsföra i yrkesaktiv ålder. […] Delar av vänsterns totala blindhet för att krav på stor arbetstidsförkortning idag är lika egoistiskt som högerns politik om skattesänkningar för de arbetande på bekostnad av sjukförsäkring, a-kassa och pensioner är märkligt.
Vi socialdemokrater i Göteborg har nog anledning att återkomma till dessa skillnader och hur vi ska beskriva dem i offentligheten. Många av dessa skillnader kan vara såväl pedagogiskt som taktiskt svåra att förmedla, men uppgiften tycks icke desto mindre trängande.
Erik Vestin
Socialdemokrat
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
