I år firar Tjänstemännens s-förening 60 år. För att högtidlighålla det så tog vi kontakt med föreningens nestor och förste ordförande Bruno Nordenhäll, numera 93 år gammal, för att prata lite om hans liv och bakgrunden till att han var med och bildade föreningen en gång i tiden.
Bruno Nordenhäll föddes den 7 maj 1925 i utkanten av Jokkmokks kommun i Norrbotten. ”I urskogen” som han själv uttrycker det. Bruno var näst yngst av sex barn. Fadern Jöns och modern Elisabet Karolina kom ursprungligen från Ångermanland men hade flyttat till Jokkmokk eftersom fadern hade fått jobb som målare åt Domänverket.
Avstånden var stora runt Jokkmokk så när det var dags för folkskola så fick Bruno flytta till ett skolhem i den lilla byn Kåbdalis och bo där. Skulle man ta sig hem så gick det en buss varannan dag när vägarna var farbara.
Föräldrarna var politiskt intresserade båda två och trogna socialdemokrater. I hemmet hängde en bild på den första socialdemokratiska regeringen, som hade tillträtt 1920 under ledning av Hjalmar Branting. Avstånden var stora runt Jokkmokk så när det var dags för folkskola så fick Bruno flytta till ett skolhem i den lilla byn Kåbdalis och bo där. Skulle man ta sig hem så gick det en buss varannan dag när vägarna var farbara. När Bruno skulle börja första klass utbröt en scharlakansepidemi på skolhemmet så skolstarten fick skjutas upp ett år och sedan började han i andra klass direkt. Bruno hade läshuvud och hade det väldigt lätt för sig i skolan. Tack vare en frimurarloge i Stockholm, som bekostade utbildningar för begåvade barn från landsbygden, så fick Bruno ett stipendium för att läsa vidare.
Realskolan låg i Malmberget så han fick bo inackorderad på hotellet där. Maten på hotellet var väldigt bra, trots att det var ransoneringstider, eftersom hotellägarinnan hade goda kontakter. Bruno mindes att han skämdes över att vara så välnärd när många andra hade det skralt. Särskilt på gymnastiken var det jobbigt, när man var avklädd: ”Man såg ju inte revbenen på mig”. Att bo för sig själv och isolerad från familjen påverkade förstås den unge pojken och ensamheten var många gånger svår. Men han försökte skriva hem så ofta som möjligt. När Bruno var tolv år så dog fadern och modern fick försöka försörja familjen ensam. Hon arbetade bland annat som hushållerska åt en luftvärnsavdelning. Samma år, den 6 augusti 1937, invigdes inlandsbanan med en stor ceremoni i Kåbdalis, med bland andra kronprins Gustaf Adolf. Detta var en händelse som betydde mycket för hela Norrland och naturligtvis gjorde stort intryck på den unge Bruno. På Sveriges Radios hemsida finns ett intressant inslag om invigningen.
Skolhemmet i Kåbdalis.
Han gick med i SSU 1942 i Boden, dit han flyttat för att läsa 3-årigt gymnasium och var också ordförande för föreningen 1945-1947. Efter avslutade studier och värnplikt fick han jobb på pensionsföretaget SPP i Stockholm och flyttade in i en etta på Nybrogatan på Östermalm. Det var naturligtvis en stor omställning att flytta till storstaden och i likhet med många andra inflyttade så kände han sig ofta ensam. Som tur var så hade partiet i Stockholm en särskild s-förening för inflyttade som hette ”Landsortskamraterna” där Bruno blev aktiv och också ordförande 1948-1951. Där kom han att träffa en trevlig ung kvinna som hette Vaike, som hade flytt till Sverige från Estland. De blev ett par, gifte sig senare och kom att få fyra barn tillsammans.
1 april 1950 kom Bruno och hans familj till Göteborg. Han hade då fått en ny tjänst på SPP:s kontor här och flyttade in i en liten trea på Ryttaregatan i Gamlestaden. När den legendariska s-ombudsmannen Ture Höglund fick höra att det flyttat in en arbetarpojk med studentexamen så blev han eld och lågor. Det var ovanligt vid den här tiden, så Ture tog genast Bruno under sina vingar. Bruno engagerade sig alltmer i partiets verksamhet och fick också en del uppdrag men hade varken kynnet eller intresset att göra någon stor politisk karriär. Han kom in som ersättare i dåvarande stadsfullmäktige 1957 och satt kvar där tills 1994.
1956 års val blev en allvarlig motgång för Socialdemokraterna. Skattesänkningar var den stora valfrågan och för första gången sedan 1932 blev det en borgerlig majoritet i riksdagen. Särskilt i Göteborg märktes nedgången i och med att man tappade positionen som största parti till Folkpartiet.
1950-talet var en svår tid för Socialdemokraterna, som pressades hårt av uppstickaren Folkpartiet, och man hade problem att knyta till sig den växande gruppen av tjänstemän. 1956 års val blev en allvarlig motgång för Socialdemokraterna. Skattesänkningar var den stora valfrågan och för första gången sedan 1932 blev det en borgerlig majoritet i riksdagen. Det var bara genom skickligt förhandlingsspel och regeringssamverkan med Bondeförbundet som man kunde hänga sig kvar vid makten. Särskilt i Göteborg märktes nedgången i och med att man tappade positionen som största parti till Folkpartiet. Krisstämningen var påtaglig. Vändningen kom med avgörandet i ATP-frågan 1958 som fick många tjänstemän att bli mer positiva till Socialdemokraterna medan Folkpartiet gjorde ett katastrofval. Detta ville Socialdemokraterna naturligtvis utnyttja och det gick därför ut centrala påbud till distrikten att aktivt värva tjänstemän till partiet.
Även om Göteborg var en stark arbetarstad där LO hade stort inflytande så fanns det sedan tidigare socialdemokratiska föreningar för tjänstemän. Lärarna hade en egen förening, i likhet med andra tjänstemän, bl.a. inom kommunen, försvaret och kooperationen. Men man ville bredda rekryteringen ytterligare och beslöt därför att bilda en bred, allmän tjänstemannaförening. 1958 bildades så Göteborgs socialdemokratiska tjänstemannaförening och som förste ordförande valdes Bruno Nordenhäll. Han blev också representant i det nationella tjänstemannaråd som inrättades. Bruno själv konstaterar lakoniskt att det nog inte blev så mycket med de storslagna ambitionerna att mobilisera breda grupper av tjänstemän. Föreningen kom också att leva att ganska tillbakadraget liv under kommande decennier, fram tills nytändningen en bit in på 2000-talet. Bruno själv hade flera olika uppdrag för partiet och blev som pensionär mycket engagerad i PRO.
Till sättet har han alltid varit vänlig men också lågmäld och reserverad, tydligt präglad av sin uppväxt i Norrbotten. Han är ingen som gjort mycket väsen av sig utan gärna hållit sig i bakgrunden. Han beskriver sig som en föreningsmänniska som trivts i den sortens sociala miljö. På fritiden läser han gärna historiska romaner av författare som Jan Fridegård och Per Anders Fogelström eller umgås med släkt och vänner. Hans två äktenskap har gett honom sammanlagt sex barn och nio barnbarn att hålla reda på.
När vi frågar honom vad han har för synpunkter eller råd som han vill ge partiet idag så svarar han avvärjande att han aldrig varit någon ”stor tänkare” utan alltid varit nöjd med att vara en ”trägen arbetare i vingården”. Men han är kritisk mot att partiets ledande företrädare får så höga ersättningar och säger att han blivit mycket besviken på de socialdemokrater som hoppat över till näringslivet och blivit konsulter de senaste decennierna. Han tycker också att partiet varit för försiktigt de senaste åren och att man borde våga vara lite ”rödare”. Mycket mer än så vill han inte säga. Jo, en sak vill han lägga till: ”Det byggs för lite för vanligt folk”.
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
