Foto: Socialdemokraterna.
Magdalena Andersson blev till slut både partiledare och statsminister. Det blev ingen öppen partiledarprocess som många, däribland Lotsen, efterfrågat. Men trots det är förtroendet för den nya partiledaren, och Sveriges första kvinnliga statsminister, grundmurat i både partiet och bland väljarna. Man får nog gå ända tillbaka till Ingvar Carlsson för att hitta en partiledare som tillträtt med så total uppbackning. Som personkampanj betraktat är det är en magnifik prestation.
Magdalena Anderssons akademiska meriter och långa politiska erfarenhet är det ingen som har betvivlat och det har under lång tid varit uppenbart att Stefan Löfven sett henne som sin efterträdare. Men fram tills relativt nyligen fanns det många som såg henne som en del av den gamla kanslihushögern och Göran Perssons tredje vägen-position, oförmögen att göra upp med 1990-talets många liberala dogmer. En tuff regeringsperiod, fylld av stora eftergifter åt radikaliserade liberala småpartier och anti-facklig politik, underlättade inte.
Magdalena Andersson är inte bara en kunnig och erfaren politiker utan också är en väldigt skicklig maktspelare, vilket naturligtvis är en helt nödvändig egenskap för en framgångsrik partiledare.
Ingen hade nog trott att partiledarbytet skulle ske så lugnt, snabbt och kontrollerat som det gjorde. I efterhand kan man dock se att det gjordes flera strategiskt kloka vägval inför maktskiftet. Genom att leda partiets arbetsgrupp för “fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa” och lägga fram visionära reformförslag med tydlig vänsterprägel fick många en annan bild av Magdalena Andersson. Det var ett väldigt bra sätt att bemöta kritiken från vänster.
När Löfven sedan oväntat annonserade sin avgång så gick flera viktiga opinionsbildare inom partiet snabbt ut och slog fast att det nu måste bli en kvinna som tog över partiledarposten. Det bidrog till att skapa ett starkt momentum. På kort tid stod det klart att det bara fanns en självklar kandidat. Kontrasten mot tidigare kaotiska partiledarstrider har varit enorm. Allt detta visar att Magdalena Andersson inte bara är en kunnig och erfaren politiker utan också är en väldigt skicklig maktspelare, vilket naturligtvis är en helt nödvändig egenskap för en framgångsrik partiledare.
Det är dags för klassisk socialdemokratisk politik igen med fokus på lag och ordning, fungerande integration och generell välfärdspolitik.
I hobbesiansk anda skulle man kunna säga att den som så snabbt, säkert och lugnt lyckas ta över makten också just därigenom har bevisat sin duglighet. Politik är ju inte bara smarta analyser och kloka reformer. Politik är också ett makthantverk. I sina bästa stunder har socialdemokratin varit mästare på båda dessa politiska hantverk. I våra sämsta stunder har vi inte lyckats med vare sig det ena eller andra. Magdalena Andersson har alltså på ett närmast övertydligt sätt bevisat sin förmåga när det gäller politikens praktiska hantverk. Den svenska socialdemokratin har fått en stark, kunnig och smart ledare. Det är otvetydigt bra.
Den andra delen, visionerna, analyserna och de kloka reformerna, är faktiskt inte ytterst partiledarens uppgift. Den uppgiften tillhör oss alla, som socialdemokrater. Passande nog fick Magdalena Andersson med sig en tydlig inriktning från partiets kongress här i Göteborg. Budskapet från kongressen var glasklart: Det är dags för klassisk socialdemokratisk politik igen med fokus på lag och ordning, fungerande integration och generell välfärdspolitik. Det är definitivt slut med liberala avregleringar, privatiseringar och marknadsexperiment. Socialdemokratins framtid ser återigen ljus ut. Vi har underbara dagar framför oss, kamrater!
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
