Tidöregeringen har låtit ta fram en svensk kulturkanon. Nu utreder Skolverket hur den ska skrivas in i skolans styrdokument. I ett samhälle präglat av segregation, informationsöverflöd och kulturell fragmentisering finns en oro för att gemensamma referensramar försvagas. Skolan framstår då som platsen där sammanhållningen ska stärkas. Målet är svårt att invända mot. Men är kulturkanon rätt väg?
Förespråkarna sätter fingret på ett verkligt problem. Sverige delas alltmer upp i olika sociala och kulturella världar. Gemensamma erfarenheter blir färre – inte minst i skolan, där bakgrund och bostadsområde får allt större betydelse. Men just därför är det märkligt att göra bildning till en fråga om statligt fastställda listor.
Den socialdemokratiska bildningstraditionen har aldrig handlat om att staten ska ange vilka verk människor bör tillägna sig. Den har handlat om att göra kunskap och kultur tillgänglig, så att människor själva kan erövra bildningen. Skillnaden är avgörande. Den tidiga arbetarrörelsen, med sådana som Oscar Olsson (”Olsson med skägget”), såg folkbildningen som ett demokratiskt frigörelseprojekt. Bildning skulle nå de många – men aldrig reduceras till en officiell smak. Kulturpolitiken och skolan var jämlikhetsprojekt: staten skulle skapa förutsättningar, inte detaljstyra innehållet.
Skolans kris löses inte med checklistor
I skolan blir problemen särskilt tydliga. En kulturkanon tenderar att bli något som ska bockas av. Risken är att undervisningen reduceras till inventering i stället för en levande process där lärare och elever utforskar litteratur, historia och idéer tillsammans. Det innebär också ett intrång i lärarprofessionens utrymme. Lärare behöver inte fler checklistor, utan bättre villkor och större frihet.
Det ”fria” skolvalet och marknadsskolan har delat upp elever efter livsvillkor. Olika världar växer fram – med olika erfarenheter och därmed också olika referenser.
Samtidigt bygger kanontanken på en statisk syn på kultur – som om det fanns en tidlös samling verk som definierar nationen. Men kultur är levande, föränderlig och ständigt omtolkad. Tyngst väger att kulturkanon angriper fel problem. Skolans kris handlar inte om avsaknaden av checklistor, utan om segregation och ojämlikhet. Det ”fria” skolvalet och marknadsskolan har delat upp elever efter livsvillkor. Olika världar växer fram – med olika erfarenheter och därmed också olika referenser. I ett sådant system kan ingen kanon skapa verklig gemenskap. Den växer inte fram genom beslut uppifrån, utan genom gemensamma erfarenheter och institutioner där människor möts.
Gemenskap kan inte administreras fram
Vill vi stärka bildningen finns bättre vägar: stärk skolbiblioteken, ge lärarna bättre förutsättningar, bryt skolsegregationen och satsa på folkbildning i hela landet. Det som avgör om en elev möter Lagerlöf eller Tranströmer är inte en kanon, utan undervisningens kvalitet och tillgången till böcker. Idén om kulturkanon bygger ytterst på föreställningen att gemenskap kan administreras fram. Arbetarrörelsens erfarenhet är en annan.
Gemenskap växer ur jämlika villkor och levande möten. Sverige behöver inte en kulturkanon. Sverige behöver en skola och en kulturpolitik som ger varje unge och varje arbetare, både undersköterskan och elektrikern, möjlighet att erövra sin egen bildning – och därigenom också bidra till en gemensam framtid.
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
