Sedan valnattens snabba svängningar har landet levt i ovisshet. Så ägde det äntligen rum. Ut från sin bal på slottet strömmade ministertaburetternas mästare fram till de väntande journalisterna. Ulf Kristersson presenterade förnöjt sina 13 moderata statsråd. Stödpartierna redogjorde för sina fem ministrar var.
För våra anhängare var detta en av årets sämre dagar. Insikten är irriterande, störande, frustrerande – men helt nödvändig. Den socialdemokratiska regeringen har upphört att existera. Uppgiften framåt blir att undvika att det socialdemokratiska partiet går samma öde till mötes. Minoritetsregerandets ansvar har tyngt partiets främsta företrädare. Nu finns en möjlighet, en liten chans, för den högsta ledningen att blicka ut i sitt eget land och fråga sig vad som har förändrats sedan sist man tvingades lämna ifrån sig makten till en brokig högerkoalition som ingen trodde på.
Sviktande uppslutning
Johnny Magnusson, långvarig moderat partipamp, berättade i sin avskedsintervju i GP om sin vana att dricka champagne på första maj medan han från sin balkong på Kungsportsavenyn betraktar demonstrationståget. I intervjun konstaterar dock Magnusson att det blivit lite torrare och tråkigare med åren: ”Det började vi med på Göran Johanssons tid. Vi drack rosa champagne och på den tiden hann vi med tre flaskor under tiden tåget gick förbi, sedan blev de så små att vi bara hann med en piccoloflaska”.
När Göran Persson förlorade valet år 2006 hade partiet nästan dubbelt så många medlemmar som idag – ungefär 130.000, att jämföra med dagens 70.000.
Hur skrattretande borgerligt citatet än må framstå finns det en djupare sanning i botten av flaskan: Socialdemokraterna har gått från tre flaskor till en piccolo. När Göran Persson förlorade valet år 2006 hade partiet nästan dubbelt så många medlemmar som idag – ungefär 130.000, att jämföra med dagens 70.000. I runt 30 kommuner regerade SAP med egen majoritet; städer som Surahammar, Karlskoga och Bromölla producerade socialdemokratiska majoriteter som inte längre existerar ens i de mest klassröstningsbetonade avfolkningsorterna i norr. Fackföreningsrörelsen, hyresgästföreningarna, arbetarrörelsen som enhet var fortfarande stark, närvarande och hade orubbliga band till det parti som företrädde dem i det parlamentariska systemet.
I politiken finns inga naturlagar
Idag finns det knappt några socialdemokratiska majoriteter kvar, varken i kommuner eller i ens i de stadgemässigt socialdemokratiska fackförbunden. Partivännerna är allt färre och allt äldre. Nu invänder snart ni läsare med att ledarsidan är nostalgisk och utopisk – Sverige har ju faktiskt förändrats sedan de 45 procentens långa årtionden, den strukturella basen i ekonomin skiftat, arbetarklassens band till socialdemokratin tunnats ut och klippts av. Vi gick ju faktiskt framåt i valet, säger man. Det var samarbetspartierna som torskade!
Det är inte en naturlag att SAP tappar medlemmar när andra partier slår medlemsrekord. Den materiella basen har inte förändrats på sådant sätt att socialdemokratin gjorts strukturellt irrelevant.
För vissa är det naturligt att SAP stagnerar. Denna ledarsida motsätter sig den uppfattningen. Det är inte av en högre kraft givet att de våra första maj-tåg krymper när Vänsterpartiets tåg femdubblas, Västlänken-demonstrationer fyller innerstaden eller unga människor i tusental manifesterar mot de iranska mullornas förtryck. Det är inte en naturlag att SAP tappar medlemmar när andra partier slår medlemsrekord. Den materiella basen har inte förändrats på sådant sätt att socialdemokratin gjorts strukturellt irrelevant; gig-ekonomins framväxt, proletariseringen av tjänstemannaklassen, den gröna återindustrialiseringen och folkets obefintliga aptit på borgerlig politik talar snarare för ett kraftigt växande parti som, inom kort, kan göra starkare anspråk på regeringsmakten och skapa stabilare majoritetsunderlag i riksdagen än på mycket lång tid.
Bortförklaringarnas tid är slut. Att gå från tre flaskor till en piccolo gick inte fort, och vändningen kommer inte nödvändigtvis komma fort den heller. Det finns ingen magisk reform som – på Suhonenmanér – gör att SAP omedelbart rusar upp till de mytomspunna nivåerna från det förra seklet. Däremot finns det ett trängande, ett akut, behov av att inse att det program som valet bedrevs på har förlorat. Linjer behöver omprövas, konflikter förnyas, medlemmar värvas och ny politik formuleras. Vi står redo att lotsa den idépolitiska debatten en mandatperiod till.
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
