Redaktionen/ mars 18, 2022/ Opinion

KRÖNIKA

Nyligen försvarade jag min avhandling i nationalekonomi och kan nu titulera mig själv doktor. Avhandlingen har ett fokus på beteendeekonomi och hälsoekonomi och jag har jobbat med den under fem och ett halvt år. Under dessa år har jag inte bara forskat och undervisat. Jag har också gått och blivit socialdemokrat.

Ambulans som i snabb fart anländer till sjukhus

Foto av camilo jimenez på Unsplash

En höst för ett par år sedan läste jag nämligen den amerikanska professorn Timothy Snyders bok Om tyranni. Den gjorde stort intryck på mig och handlar om hur viktigt det är att vi alla tar ett ansvar för vår demokrati. Efter att ha läst den tänkte jag att jag måste också vara med och ta ett ansvar, på den nivå som jag kan. Jag borde bli fritidspolitiker. Men för vilket parti? Det fanns bara en sak att göra: läsa ännu mer. Efter att ha plöjt partiprogram, gått långa promenader och funderat så valde jag till slut Socialdemokraterna. Det är det bästa partiet för mig.

Men det var inte bara partiprogrammet som avgjorde mitt val. En viktig orsak till att jag gick med i socialdemokratarena var resultaten jag såg i det fjärde kapitlet i min avhandling. I det kapitlet följer jag ca 12 000 stockholmare från att de föds år 1953 i Sverige, fram tills att de fyller 65 år. Deltagarna växer upp under en tid av rekordår; 17 procent av dem tar aldrig någon gymnasieexamen utan går direkt ut i arbetslivet. Andra går en annan väg, och 38 procent utbildar sig hela vägen upp på universitets eller högskolenivå.

Samband mellan utbildning och hälsa

I kapitlet jämför jag de hög- och lågutbildade deltagarna och ser stora skillnader i deras hälsa. I åldrarna 40 till 65 får de högutbildade i genomsnitt ca 8 sjukhusdiagnoser och var tjugonde deltagare går bort. Under samma period är de lågutbildade mycket sjukare. De har i genomsnitt ca 13 sjukhusdiagnoser och nästan var sjunde (!) person dör.

Någonstans trodde jag i min enfald att klassklyftorna inte kunde vara så stora i Sverige.

Det här är, tyvärr, inga speciellt nya resultat. Sambandet mellan utbildning och hälsa är väl etablerat i forskarvärlden (lästips finns under den här texten) men någonstans trodde jag i min enfald att klassklyftorna inte kunde vara så stora i Sverige. Vi har ju fri skolgång! Offentligt finansierad vård! Hur är det möjligt att det ser ut så här?

Det finns säkert många svar på den frågan. I mitt avhandlingskapitel tittar jag på om bakgrundsfaktorer kan förklara sambandet mellan utbildning och hälsa. Jag kontrollerar till exempel för klassmarkörer så som deltagarnas bostadsområde, föräldrars inkomst och utbildning. Jag tittar också på deltagarnas kognitiva förmåga som barn, deras skolbetyg, bakgrundshälsa, deras föräldrars mortalitet och mycket mycket mera. Dessa kontrollvariabler gör att hälso- och utbildningssambandet blir svagare, men det försvinner absolut inte. Högutbildade stockholmare är fortfarande mycket mer sannolika att överleva sin 65 års dag, jämfört med lågutbildade.

Personer med högre socioekonomisk bakgrund får bättre sjukvård.

En av de få sjukdomar som drabbar högutbildade mer än lågutbildade är bröstcancer. Varför det är så vet jag inte, men vissa studier hävdar att det beror på att högutbildade ofta väntar med att skaffa barn. Dessa forskare tror nämligen att tidigt barnafödande kan skydda mot bröstcancer.

Forskarna Mårten Palme och Emilia Simeonova studerar personer som dör i bröstcancer i Sverige. De hittar inget stöd för att tidigt barnafödande skulle skydda mot sjukdomen, men de ser något annat som är viktigt. Personer med högre socioekonomisk bakgrund (vars föräldrar till exempel har högre utbildningsnivå och inkomst) överlever längre efter att de fått sin cancerdiagnos. Vad beror det här på? Palme och Simeonova drar slutsatsen att personer med högre socioekonomisk bakgrund i Sverige antingen får en bättre sjukvård och behandling och/eller får sina cancerdiagnoser vid ett tidigare stadium av sjukdomen. Vad betyder det här? Det betyder att kvinnor med högre socioekonomisk bakgrund får mer tid att acceptera sin sjukdom. Innan de går bort får de också mer tid för att få vara med sina nära och kära.

Vi får aldrig acceptera klassamhället

I det dataset jag jobbar med är varje datapunkt en människa. Varje sjukdomsdiagnos påverkar någons liv. Varje person som dör innan 65 års ålder är någon som försvinner från sin familj och som inte får njuta av livet efter pensionen. Det går inte att arbeta med den typen av data utan att känna något. Det jag kände när jag arbetade med det var att jag ville förändra. Då valde jag att bli socialdemokrat och därför är jag också glad över att ha fått föreningens förtroende att kandidera till det regionfullmäktige som har mandatet och makten att bekämpa de vårdrelaterade klassklyftorna

Jag vill inte att vi ska fortsätta att tyst acceptera de stora klasskillnader i sjukdom och dödlighet som finns i Sverige. Vi måste istället försöka ta reda på vad dessa skillnader beror på och vad vi med politikens hjälp kan göra för att ändra på det.

Lisa Norrgren
Socialdemokrat

Lästips

Grossman, M. (2015), “The relationship between health and schooling: What’s new?” Nordic Journal of Health Economics, 3(1), 1-7.

Palme, M., & Simeonova, E. (2015) “Does Women’s Education Affect Breast Cancer Risk and Survival? Evidence from a Population Based Social Experiment in Education.” Journal of Health Economics, 42, 115–24.

I svensk översättning är avhandlingens titel Carpe Diem eller fånga din hälsa? Nationalekonomisk forskning om tidspreferenser, hälsa och utbildning. Kapitlet jag refererar till i den här texten heter ”The highly educated live longer. The role of time preference, cognitive ability, and educational plans.”

Det här är en artikel ur medlemsbladet Lotsen nr 2 2022.

Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?

Share this Post