Redaktionen/ maj 1, 2020/ Opinion

Denna första maj vill jag redovisa några pinfärska forskningsresultat som är bättre, mer långsiktiga nyheter för partiet än vad jag annars har sett på bra länge. Just nu firar vi visserligen triumfer i opinionsmätningarna i ljuset av Corona-krisen, med en uppgång på nästan tio procentenheter den senaste månaden, men där säger pessimisten i mig att snabbt fånget mycket väl kan bli snabbt förgånget. Däremot är möjligen dessa mätningar tecken på något underliggande i den svenska opinionen, som jag här ska redovisa vissa belägg för.

I ett kommande kapitel i SOM-institutets årliga antologi har jag analyserat utvecklingen i SOM-undersökningarnas sympatiskalor för partierna. De mäter människors inställning till samtliga partier genom att fråga hur mycket man ogillar varje parti på en skala som går från -5 till +5. Denna fråga har ställts sedan 1986, när mätningarna började.

Med dessa frågor kan man testa många hypoteser om lite mer dolda aspekter på den svenska opinionsutvecklingen. Till exempel kan man se att tendensen att gilla Socialdemokraterna och att gilla Centerpartiet har förhållit sig väldigt olika till varandra vid olika tillfällen. Ibland har de som gillar Socialdemokraterna tenderat att gilla Centerpartiet, och ibland har de tenderat att ogilla dem (och vice versa). Dessa skiftningar sammanfaller i sin tur med huruvida partierna samarbetar eller inte. Just nu tenderar alltså de som gillar Centerpartiet att också gilla Socialdemokraterna.

 

Ovan redovisas två grafer. Till vänster har vi en komplicerad figur med dels Socialdemokraternas valresultat de senaste trettio åren (grå linje), dels vårt årliga medelvärdet på nämnda sympatiskala (svart linje). Skalan för medelvärdena syns på y-axeln till vänster, och skalan för valresultaten syns på axeln till höger. Som synes motsvaras vår nedgång i valresultaten inte av någon motsvarande nedgång i sympatierna. Det finns visserligen en liten nedgång efter 1990-talet, men den står inte i proportion till minskningen i röstandel. Likaså har det funnits lite upp- och nedgångar, men den väsentliga iakttagelsen är att det inte finns någon trendmässig nedgång, på det sätt som det annars finns i varenda tänkbar kurva som ritas över Socialdemokraternas stöd. I figuren till höger visas fördelningen av stödet mer detaljerat för varje år. Här har jag förenklat fördelningen av värden till fem kategorier. Om svaranden har satt -5 kallas det att man avskyr partiet. Från -4 till -1 ogillar man partiet. 0 är att man är neutral. Från +1 till +3 heter det att man gillar partiet. Och högre än så älskar man partiet. Här visar sig återigen hur stabilt stödet är. Möjligen gick andelen som älskar partiet ned något i 1990-talets slut, men under hela 2000-talet är det svårt att skönja någon nedgångstrend.

Till sammanhanget hör också att Socialdemokraterna överlag är och förblir mycket omtyckta jämfört med andra partier. Ett påstående som jag har hört ibland är att vi är ett parti som många tycker är okej, men som få älskar. När man jämför Socialdemokraterna med andra partier visar det sig dock att vi historiskt har varit det parti som flest människor har tyckt mycket om, och än idag har vi en av de högsta andelarna höga betyg (+4 eller +5). (För att se detta i grafer får ni ge er till tåls tills kapitlet kommer.)

Hur som helst: Våra nedgångar i valen handlar alltså inte så mycket om att folk har börjat tycka illa om oss. Detta är intressant eftersom det går emot tolkningar av den socialdemokratiska nedgången som fokuserar på känslor av svek. Sådana finns i lite olika varianter. Sverigedemokraterna för ibland fram en idé om att svenska folket har vänt Socialdemokraterna ryggen eftersom vi har förrått den svenska nationen. Till vänster har man i många år och sammanhang hört att Socialdemokraterna har förrått arbetarklassen. Om svenska folket verkligen såg saken på något av dessa sätt borde det rimligen ta sig uttryck i att fler ogillar oss. Detta utesluter givetvis inte att det finns personer som känner på just det sättet. Men det är svårt att se någon bestående ökning av det denna sorts erfarenhet.

Istället blir det klart, när man studerar de andra partierna utveckling, att det snarare handlar om att de har börjat tycka bättre om andra partier. Andra resultat i kapitlet visar att de partier som har blivit mer populära framförallt är Moderaterna och Sverigedemokraterna. Särskilt intressant är Moderaternas förändring. I början av perioden svarade ungefär 20 procent av urvalet att de avskydde partiet (-5). Denna andel är idag avsevärt lägre, och en närmare analys visar att denna nedgång har stark klasskaraktär. Det är framförallt arbetarklassen som blivit mindre fientligt inställda till Moderaterna över tid. Denna utveckling har haft vissa upp- och nedgångar, men ser på det hela taget ganska kontinuerlig ut över hela tidsperioden. Den är inte specifikt kopplad till t.ex. Fredrik Reinfeldts omdaning av partiet. Sverigedemokraternas ökade popularitet har framförallt kommit hos äldre. Detta går i linje med iakttagelser som andra gjort om partiets väljarkår, som var relativt ung 2006 och 2010, men blev ganska proportionerlig i valet 2014, då man hade ett starkt inflöde av äldre väljare. Förmodligen är detta i linje med den generella iakttagelsen att äldre är lite långsammare med att anamma politiska nyheter. Det är också glädjande att andelen som avskyr Sverigedemokraterna inte minskat alls bland de yngre. Möjligen kan detta ge dem problem med återväxten i stöd framöver.

De goda nyheterna är att Socialdemokraterna fortfarande är ett väldigt omtyckt parti, på ett sätt som står i kontrast mot andelen röster vi har förlorat. De dåliga nyheterna är att det inte räcker med att vara omtyckt för att få folks röster; man måste vara det parti som folk gillar bäst. Det är naturligtvis lite naivt att tro att en väg tillbaka bara kan gå på ett kick och lösas med en enda valkampanj eller en enda strategisk manöver. Men som dessa data, och kanske också utvecklingen den sista tiden visar, så har fallet varit kortare än vad det ser ut som i opinionsmätningarna. Uppgiften är fortfarande stor, men ter sig kanske på detta vis mer hanterlig.

Erik Vestin, ordförande i S-akademiker

Share this Post