Tage Erlander. Foto: Wikimedia Commons.
Tage Erlander är en av den svenska socialdemokratins mest legendariska företrädare. Vad många inte minns idag är att han strax efter att ha lämnat sina uppdrag för partiet blev anställd av Wallenbergsfären som informant. Han fick en hög lön under titeln ”rådgivare” och arbetade sedan med att hjälpa storkapitalet på olika sätt. Med sitt kontaktnät och sin insyn i partiets innersta liv kunde han ge ovärderlig information om hur kapitalägarna på bästa sätt skulle driva sina frågor, vilka svaga punkter partiet hade, vilka personer som man borde kontakta, hur man borde kontakta dem och så vidare. Genom Erlander fick storkapitalet en direkt kontaktyta med strategiskt viktiga personer inom arbetarrörelsen.
Intressant nog blev detta aldrig särskilt uppmärksammat, trots att det var allmänt känt. Erlander blev inte utesluten ur partiet eller stämplad som persona non grata. Tvärtom fortsatte han att vara en högt ansedd partikamrat med stående inbjudningar till kongresser, konferenser etc. Han fortsatte hålla första maj-tal och var mentor åt många yngre förmågor i partiet. Han bjöds in till partiföreningar för att ge sin (och sin nya arbetsgivares) syn på dagens politiska frågor och uttalade sig frekvent i media under partibeteckning. Erlander själv gjorde heller ingen hemlighet av att han ställt sig i kapitalets tjänst och aktivt bistod i att motarbeta partiets intressen, istället meddelade han glatt att han fått ett nytt jobb och såg fram emot att lära känna sina nya kollegor inom Wallenbergsfären.
Att ingen idag minns detta har en enkel förklaring: Det har aldrig hänt. Det hade varit fullständigt otänkbart för såväl Erlander som övriga socialdemokrater vid den tiden att något liknande skulle kunna hända.
Förvånande nog mottogs denna nyhet inte med avsmak och ilska av hans vänner och bekanta i partiet, utan tvärtom lyckönskade många partikamrater honom och gratulerade hans nya arbetsgivare som lyckats köpa en så värdefull tillgång inom arbetarrörelsen. Att ingen idag minns detta har en enkel förklaring: Det har aldrig hänt. Det hade varit fullständigt otänkbart för såväl Erlander som övriga socialdemokrater vid den tiden att något liknande skulle kunna hända. Självklart hände det att partikamrater köptes över av kapitalet, det var inget nytt. Men de kallades svartfötter. Det som ingen på Erlanders tid anade var att detta fenomen skulle bli accepterat inom partiet.
Att framstående partiföreträdare eller partianställda börjar arbeta som ”rådgivare” åt lobbyfirmor som arbetar på uppdrag av kapitalägare är ett fenomen som vuxit snabbt i Sverige sedan millennieskiftet. I andra länder har det börjat tidigare och gått längre. Ofta används USA som avskräckande exempel, där många politiker är direkt ekonomiskt beroende av starka kapitalintressen. Det går att identifiera fem faser av denna utveckling, där svensk socialdemokrati för närvarande befinner sig i den tredje fasen, på tröskeln till den fjärde.
I den första fasen börja kapitalintressen köpa över strategiskt viktiga personer ur arbetarrörelsen för att få tillgång till partiintern information och kontaktytor. I denna första fas är beteendet fortfarande inte accepterat inom arbetarrörelsen, vilket gör att värdet på informationen och kontaktytorna som köps över snabbt minskar över tid. I den andra fasen blir detta beteende accepterat inom arbetarrörelsen, vilket gör att de personer som köps över kan fortsätta få tillgång till intern information och kontakter, vilket i sin tur gör att informantens värde blir mer beständigt över tid.
Gränserna mellan politik och lobbyism har blivit så uppluckrade att personerna som pendlar mellan dessa sfärer är svåra att beskriva som antingen politiker eller lobbyister. Snarare är de en sorts entreprenörer verksamma inom politikens informationsekonomi, ibland med partinål, ibland utan.
I den tredje fasen har beteendet blivit så accepterat att personer inte bara kan köpas över, utan kan gå fram och tillbaka mellan partiuppdrag och att arbeta åt lobbyfirmor. Informanten arbetar några år inom partiet, får ny information och nya kontakter, går sedan tillbaka till lobbyismen ett par år för att sedan återvända till partiet igen och så vidare. Genom detta växelbruk hålls information och kontakter aktuella kontinuerligt. Det ger också möjlighet att säkra upp belöning för att ”rätt” politiska beslut tagits under perioderna i politiken. I denna tredje fas har gränserna mellan politik och lobbyism blivit så uppluckrade att personerna som pendlar mellan dessa sfärer är svåra att beskriva som antingen politiker eller lobbyister. Snarare är de en sorts entreprenörer verksamma inom politikens informationsekonomi, ibland med partinål, ibland utan. Politiska entreprenörer på den borgerliga sidan har sedan länge utvecklat detta till en egen konstform. Ena stunden delar man frikostigt ut skattemedel till enskilda kapitalintressen, nästa stund får man högt betalda tjänster hos samma kapitalintresse. Efter ett tag går man tillbaka till politiken och gör om samma trick igen. Varje gång man går från ena sidan till den andra så står bekantskapskretsen bredvid och gratulerar till en lyckad ”värvning”.
I den fjärde fasen har detta blivit så accepterat att man kan ha viktiga partiuppdrag samtidigt som man arbetar för en lobbyfirma och deras klienter. Man behöver inte längre pendla mellan att vara ”politiker” och ”lobbyist” utan kan vara båda sakerna samtidigt. Man kombinerar helt enkelt partiuppdraget med att, via en lobbyfirma, få betalt av kapitalintressen för att driva deras agenda. Detta beteende är inte ännu helt accepterat inom arbetarrörelsen men i praktiken finns inga sanktioner mot det, vilket Primeskandalens utfall visade med all önskvärd tydlighet. I den femte fasen så stryker man helt enkelt ”the middle man” och får betalt direkt i fickan av kapitalintressena för att fatta specifika politiska beslut, det vill säga man har nått stadiet av ren korruption. Eftersom detta (än så länge) är olagligt så medför det vissa risker att göra detta. Bestickning är dock inte alltid så enkelt att bevisa och numera behöver inte heller en fällande dom vara något större stigma i politikens informationsekonomi. Det kan alltså vara värt risken för den politiske entreprenör som är tillräckligt samvetslös.
Det finns vissa mycket konkreta negativa effekter för Socialdemokraterna som parti, och i förlängningen hela arbetarrörelsen. Det mest uppenbara är förstås risken att partiets politik i stort och smått börjar styras av externa kapitalintressen, istället för av partiets medlemmar.
Lobbyismens intrång i politiken uppmärksammas ibland i media. Det man framför allt brukar fokusera på i de sammanhangen är de negativa effekter lobbyfieringen av politiken har för medborgarna och demokratin i stort. Men det finns också vissa mycket konkreta negativa effekter detta har för Socialdemokraterna som parti, och i förlängningen hela arbetarrörelsen. Det mest uppenbara är förstås risken att partiets politik i stort och smått börjar styras av externa kapitalintressen, istället för av partiets medlemmar. Med tanke på att partiets ideologi i mycket baseras på just konflikten mellan arbete och kapital så vore det förstås förödande för partiet. En annan negativ konsekvens är den demoraliserande effekt det har på ”vanliga”, ideellt engagerade partimedlemmar och sympatisörer att se en strid ström av ledande partiföreträdare byta sida, utan några synbara sanktioner.
En djupare, inte lika synlig men troligen ännu skadligare effekt, är den inverkan på tilliten inom partiet som detta fenomen innebär. Vad vågar man säga, till vem och när? Den partikamrat du diskuterar med just nu kanske kommer jobba för andra sidan nästa vecka, eller kanske redan gör det. Är det hans eller hennes egen idé att driva en viss politisk linje eller är det någon bakom kulisserna som betalar för det? En grundläggande osäkerhet och misstänksamhet får möjlighet att nästla sig in och slå rot mitt partiets inre liv.
Så vad kan man göra åt denna utveckling? En sak är säker, ju längre vi väntar med att ta itu med problemet, desto svårare kommer det att bli. Ju fler partikamrater som har fingrarna i syltburken desto obekvämare och olustigare kommer det att vara att ens lyfta frågan. Att regeringen drivit fram en karenstid för statsråd och statssekreterare är ett litet steg i rätt riktning, men det måste göras mycket mer, inte minst inom partiet självt. Uppenbarligen räcker det inte att fromt förlita sig på den bräckliga privatmoralen. Några åtgärder som omedelbart borde vidtas är följande:
- Inför flerårig karenstid på nationell, regional och kommunal nivå för förtroendevalda och politiska tjänstemän.
- Komplettera partiets kandidatförsäkran med att man förbinder sig till flerårig karenstid efter avslutat uppdrag.
- Förbjud parallella uppdrag av lobbykaraktär för förtroendevalda och partianställda.
Frågan är inte bara principiellt viktig, utan handlar ytterst om partiets praktiska överlevnad. Det är hög tid att agera.
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
