Selma Lagerlöfs torg. Foto: Civilspanaren. Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported.
”Ge mig en så’n där knappnål”, sade den tandlösa herren på Selma Lagerlöfs torg efter en lång – och ganska upprörd – diskussion om allt från invandring till vårdköer. Nästan förundrad över att en tidigare så kritisk man hade bestämt sig för att, trots allt han tyckte var fel med samhället, ändå rösta på Socialdemokraterna drog jag fram den enda knappnål jag kunde hitta i det röriga kampanjmaterialet. ”En sosse är aldrig ensam”, stod det på knappnålen.
Vilket budskap kunde vara mer passande? Jag räckte nöjt över gåvan. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig för reaktion – men absolut inte det hjärtskärande svar som följde.
”Men jag är ju det”, sade den tandlöse herren med en långsam suck. ”Jag är ju ensam.” Sedan lämnade han mig kvar på torget, ensam, och gick iväg med sin påse från Willys. Jag var inte lika säker på att vi hade hans röst längre.
Nästan var femte man har ingen nära vän. Ensamheten är livsfarlig. I grunden finns många orsaker; kvinnor utbildar sig i högre grad, flyttar från sina födelseorter, söker partners bland likasinnade, har ett större nätverk och lägger mer vikt vid det sociala ansvaret i livet. Männen blir kvar – i varje avseende. Men det finns också en politisk dimension i detta.
Det var nämligen någonting som skavde i mig efter konversationen på Selma Lagerlöfs torg. Tre veckor efter att den tandlöse herren lämnade mig kom valresultatet som bekräftade att något fundamentalt har gått sönder i den svenska arbetarrörelsen: Var fjärde LO-arbetare, var sjätte pensionär, var fjärde man röstade på Sverigedemokraterna. Enligt statsvetarna är SD:s starkaste väljargrupp män i åldern 50-75 som upplever en stor klyfta mellan folket och en elit. Samma grupp är mest ensamma av alla.
Den tandlöse herren på Selma Lagerlöfs torg hade en mycket gammal mobiltelefon, en sådan som jag själv nästan är för ung för att komma ihåg och än mindre har använt. Han visade mig ett sms. Det var en kort och kärnfull videohälsning från en svensk partiledare: Jimmie Åkesson.
Sverigedemokraterna är mästare på gemenskap. På Facebook kryllar det av grupper och forum med mer eller mindre obskyra namn (många tycks handla om att stå upp för och mot saker som Sverige, halalkött, träd eller sossar). Grupperna har tiotusentals medlemmar. Modereringen görs på frivillig basis. Helt vanliga medborgare debatterar, dryftar och diskuterar sin tids stora frågor. En stor del av det politiska innehållet är, för en socialdemokrat, ohyggligt. Men det finns en läxa att lära, för oss också.
Engagemang pratas det ofta om i partierna. Men engagemang är inte samma sak som entusiasm. I den sverigedemokratiska myllan finns en entusiasm som nästan går att ta på, som vibrerar, som sänder chockvågor över det politiska Sverige och som normaliserar partiets åsikter mer och mer för varje dag. Finns det entusiasm i det socialdemokratiska Sverige?
Entusiasmen ersätter ensamheten. I Sverigedemokraternas parallella strukturer, inte helt olika de arbetareföreningar som en gång satte socialdemokratin på kartan, kan vem som helst bli debattens stjärna för en dag. Man från Skåne skriver att Oscar Sjöstedt (SD) är en duktig debattör, och får 2000 gillningar och uppmuntrade reaktioner. En värmlänning delar ett klipp som tycks föreställa Löfven omgjord till blåsfisk – hundratals människor lämnar glada skrattsmileys och vill ha mer. Göteborgare berättar att hans fru har blivit SD-medlem: Han är en hjälte i allas ögon, och de säger det rakt ut! Det kan tyckas banalt, men allt detta betyder någonting för de inblandade: Gemenskap.
”Du behövs om vi ska kunna rädda Sverige. Du behövs om vi ska få trygga gator och torg. Du behövs.” Jimmie Åkessons korta videohälsning sade någonting om framgången i det sverigedemokratiska rörelsebyggandet. Sverigedemokraterna erbjuder en väg ut ur ensamheten. Den tandlöse herren blir en del av någonting större. I den sverigedemokratiska världen väntar tusentals glada tillrop, uppmuntrande kommentarer och nya bekantskaper. Han behövs. Han är inte ensam längre.
Josef Akar
Socialdemokrat
Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?
