Tillväxtens dilemman

Den socialdemokratiska välfärdsmodellen – att alla får det bättre, utan att någon får det sämre – bygger till stor del på ekonomisk tillväxt. Om mer tillväxt inte är önskvärd, kanske inte möjlig, hur kan vi då skapa ökad och mer solidarisk välfärd? Kring detta resonerar Jimmy Sand i sin krönika.

I höstas anordnade Socialdemokratiska studentförbundet ett panelsamtal på Socialistiskt forum, där Marika Lindgren Åsbrink, Lena Sommestad och Johannes Åsberg diskuterade på temat hållbarhet. En fråga som dök upp var huruvida ett ekologiskt hållbart samhälle kan bygga på ekonomisk tillväxt. Den gröna vänstern och delar av miljörörelsen menar att det är omöjligt. Ekonomen Kenneth Boulding formulerade det på sjuttiotalet som: ”För att tro på obegränsad tillväxt i en begränsad värld måste man vara antingen idiot eller nationalekonom”.

Jimmy Sand

Jimmy Sand

Under förra mandatperioden berömde sig den borgerliga regeringen om att kunna kombinera minskade utsläpp med ökad tillväxt. Beräkningar från Naturvårdsverket hade visat att de svenska utsläppen minskat med 8,7 procent sedan 1990 (1,7 procent under 2006), samtidigt som siffror från Statistiska centralbyrån, SCB, visade att den svenska tillväxten ökat med 44 procent sedan 1990. Dessvärre hade Naturvårdsverkets beräkningar inte tagit hänsyn till vare sig svenskars internationella flygresor eller de indirekta utsläppen till följd av import av exempelvis mat från andra länder. Enbart svenskarnas semesterresande med flyg orsakar ca 4 miljoner ton utsläpp per år. När Naturvårdsverket väl räknat in importen i utsläppen steg det svenska genomsnittet från ca 6 till minst 10 ton koldioxid per person och år. Taket för en globalt långsiktigt hållbar nivå ligger i intervallet 0,7-1,5 ton. Så även om de svenska utsläppen kan ha minskat sedan 1990 – vilket inte alls är säkert, eftersom svenskarnas internationella flygresor förmodligen ökat – är det inte tillräckligt.

Under den tid som Socialdemokraterna dominerat svensk politik, särskilt perioden 1929-1973, har vår välfärdsmodell präglats av det som på ekonomspråk kallas för paretoförbättringar. Efter ekonomen Vilfredo Pareto betecknar det förändringar i en ekonomi som gör att minst en person får det bättre utan att någon annan får det sämre än före förändringen. En ekonomi där sådana förändringar inte längre är möjliga betraktas som optimal och eftersträvansvärd. Samhällets resurser används då så effektivt som möjligt. Den socialdemokratiska modellen har särskilt sedan femtiotalet präglats av generell välfärd. Skolan är gratis även för miljonärens barn, sjuk- och föräldraförsäkring betalas ut även till medel- och höginkomsttagare i nivå med deras vanliga löner (upp till ett visst tak), etc. Om en reform innebär att de sämst ställda får det mycket bättre är man mer beredd att acceptera den, om reformen samtidigt gör att man själv får det lite bättre. Om alla kan få något tillbaka av det offentliga ökar viljan att betala skatt, och då ökar de tillgängliga resurserna för att förbättra för svaga grupper. Något förenklat förutsätter det här att kakan hela tiden växer. I dynamiska ekonomier, präglade av ekonomisk tillväxt, finns det alltid någon paretoförbättring att göra. Om resurserna är konstanta innebär ekonomisk omfördelning att åtminstone en människas situation måste försämras för att någon annan ska kunna få det bättre.

Under de så kallade rekordåren mellan andra världskriget och oljekrisen 1973 var den ekonomiska tillväxten en ickefråga. Erlander och Palme bekymrade sig främst för hur man kunde styra om den stigande köpkraft som det växande välståndet skapade, för att det inte skulle leda till ekonomisk överhettning, genom att i någon mening tvångsspara åt medborgarna och betala tillbaka i form av en expanderande samhällsservice. Med stöd bland annat hos ekonomen John Kenneth Galbraith och psykologen Abraham Maslow förstod man att individerna över en viss nivå av materiellt välstånd inte blir lyckligare av fler och häftigare prylar, utan genom ökade livsmöjligheter och större individuell frihet. När grundbehoven av mat, värme och skydd väl är tillgodosedda behöver vi främst kärlek, erkännande och självförverkligande. Vi förväntar oss också mer av detta i framtiden. Människor som får det bättre och upplever att demokratin ökar har också en grogrund för att ställa krav på fortsatt samhällsförändring. God utbildning, rikligt kulturutbud, bra sjukvård och omsorg, social och ekonomisk trygghet – det är sådant som betyder mer än en ny plasma-TV vartannat år. Om vi betalar för det gemensamt kan det bli tillgängligt för var och en, oavsett utgångsläge i form av socialt arv.

Oljekrisen 1973 innebar början till en nedgång i världsekonomin som inte skådats sedan depressionens trettiotal – och slutet för socialdemokratins exempellösa framgångar. Produktiviteten gick ned, den internationella handeln minskade och arbetslösheten steg kraftigt, samtidigt som inflationen sköt i höjden. Ett par år tidigare sprack det så kallade Bretton Woods-systemet – en internationell överenskommelse sedan fyrtiotalet för att reglera finanskapitalet, och främja frihandel på den internationella arenan såväl som en expansiv välfärdspolitik på den nationella. De världsekonomiska omständigheterna gjorde det helt enkelt svårare att bedriva socialdemokratisk politik. Kapitalet blev rörligare och mer oberoende av sin nationella grund. Allt större delar av produktionen flyttade till delar av världen som tidigare endast varit råvarulager. Frågan om tillväxten, hur vi får fart på ekonomin, hamnade efter sjuttiotalets kriser i fokus på ett helt annat sätt än under efterkrigstidens rekordår.

Enligt SCB har lönernas andel av förädlingsvärdet, det vill säga företagens bidrag till BNP, sjunkit från 1980 års rekordnivå på ca 55 procent till ca 45 procent 2005. Samtidigt har vinstandelen ökat från ca 13 procent 1980 till ca 21 procent 2005. Men det betyder inte att företagen för den sakens skull investerat mer i sin produktion: 1970 stod investeringar för 25,6 procent av Sveriges BNP och 2005 endast 13,7 procent. Dessa trender sammantagna har resulterat i ökande ekonomiska klyftor och återkommande ekonomiska kriser. Det är tydligt att socialdemokratisk ekonomisk politik behövs, samtidigt som den blivit svårare att bedriva. Det betyder inte att den inte är möjlig.

Jag är egentligen inte så intresserad av frågan om huruvida ekonomisk tillväxt är önskvärd. Att tillväxten ”måste problematiseras”, som vi ofta får höra från radikalgröna debattörer, kan vara en nog så intressant intellektuell utmaning. Men det leder knappast så långt i praktiken. Det stora problemet är snarare att tillväxt – åtminstone inte över en viss nivå – kanske inte kommer att vara möjlig i längden. Naturens resurser, till exempel oljan, är ändliga och våra utsläpp leder till klimatförändringar och minskad biologisk mångfald som gör planeten mindre behaglig för människan att leva på. Det finns stora framsteg att göra vad gäller energieffektivisering, ökad användning av förnybara resurser och ökad återvinning av material. Men vi behöver också ägna en hel del tankemöda och experimentlusta åt utmaningen om hur vi bygger ett samhälle som klarar av att tillgodose människors behov vid en relativt låg nivå av ekonomisk tillväxt. Jag tror att den avgörande frågan även i framtiden kommer att gälla om huruvida vi förmår bygga samhällsinstitutioner som främjar solidaritet och social tillit.

När det gäller vår miljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller för nationer. Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.

- Olof Palme, tal till FN:s miljökonferens, 1972

JIMMY SAND

De åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.

Intressant? Läs vad andra bloggar skriver om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Om Erik Vestin

Ansvarig för S-akademiker.se. Frågor och synpunkter som rör själva webbplatsen får du gärna skicka till erik snabel-a s-akademiker.se. De kommer att besvaras/åtgärdas så snart som möjligt.