Stommen till ett reformprogram

Den linje som Stefan Löfven etablerat som partiledare, med betoning på jobben, är en bra början till övergripande reformprogram för Socialdemokraterna. Det förutsätter att den idéutvecklande debatten förs brett bland oss medlemmar. Det skriver Jimmy Sand i höstens första krönika.

Med Stefan Löfven som partiledare har ett välbehövligt lugn infunnit sig. Men det gäller att vi fortsätter att debattera och utveckla politiken. För politisk idéutveckling gäller det att upprätthålla en god avvägning mellan det mer långsiktiga, de dagsaktuella samhällsproblemen och de konkreta, genomförbara lösningarna. Vad det också gäller är att inte reagera för mycket på andras utspel, utan att sätta sin egen agenda. Det tycker jag Löfven och resten av den socialdemokratiska partiledningen hittills lyckats bra med.

Jimmy Sand

Jimmy Sand

Kärnan i partiledarens agenda, som han dragit på första maj och i Almedalen, är tre punkter som väl ingen lär ha missat: 1) sunda statsfinanser, 2) en aktiv närings- och innovationspolitik, samt 3) en politik för att människor ska kunna ta de jobb som finns. Det är bra, som kärna betraktat. Den första punkten förknippas i dag starkt med den liberala normpolitikens diverse mål för finans- och penningpolitik, men inflationsmål, utgiftstak och överskottsmål är relativt nya påfund. Socialdemokraterna har alltid värnat statsfinanserna. För Gustav Möller, den universalistiska välfärdsstatens främsta arkitekt, var det otänkbart att våga sig på några som helst experiment som kunde riskera medborgarnas välfärd. Och rekordårens ekonomiska politik kännetecknades inte minst av en stram finanspolitik. Genom att komplettera inflationsmålet med ett sysselsättningsmål, och målet om finansiellt sparande med ett mål om reellt sparande – det vill säga investeringar i främst infrastruktur och bostäder – kan vi luckra upp normpolitikens kamerala tvångströja och ta små steg mot en annan ekonomisk-politisk regim.

En viktig insikt om både nittiotalskrisen och den nuvarande ekonomiska krisen är att det inte i första hand staterna som är skuldsatta, utan medborgarna. Som både IMF och OECD visat föregicks de båda finanskrascherna 1929 och 2008 av en period av ökad ojämlikhet. Tillväxten har byggt på ett växande finanskapital, på bekostnad av löneutvecklingen för breda inkomstgrupper vilka fått kompensera för det genom privat skuldsättning. En sund ekonomisk politik försöker göra någonting åt den utvecklingen.

Den andra punkten är rekordårens politik i ny tappning. Det innovationspolitiska råd som Löfven vill skapa förde mina tankar omedelbart till Tage Erlanders Harpsundskonferenser. Det var någonting mer än bara fika. Halverad krogmoms är tveksam näringspolitik, med tanke på vad det kostar. Bättre då att använda AP-fondernas enorma tillgångar – eller varför inte inrätta en statlig investeringsbank? – för att tillhandahålla riskkapital för företag av särskilt samhällsintresse. Det är inte inom välfärdssektorn sådant behövs, för den marknaden är helt riskfri annat än för medborgarna. Infrastruktur och bostäder, för att inte tala om den gröna omställningen, är områden där vi måste sätta till resurser. Sextiotalets miljonprogram hade sina baksidor, inte minst den modernistiska arkitekturens dröm om den färdigbyggda staden, men tanken om en social bostadspolitik är i grunden god. Bostadsmarknaden är en betydande källa till oro i ekonomi, vilket subprimelånen i USA är ett tydligt exempel på, och bristen på bostäder är på sina håll ett allvarligt hinder för ekonomisk utveckling.

Utbildningspolitiken, från femtiotalets införande av den gemensamma grundskolan till nittiotalets kunskapslyft och utbyggnad av de regionala högskolorna, har traditionellt varit ett av socialdemokratins viktigaste verktyg för att öka den sociala rörligheten. Nu har dagens borgerliga regering genomfört en rad reformer som ökat den sociala snedrekryteringen till högre utbildning och gjort att elevers socioekonomiska bakgrund numera har lika stor betydelse för skolresultaten i Sverige som i USA. Om människor ska kunna ta de jobb som växer fram i en kunskapsekonomi är det viktigt att på sikt vända den här utvecklingen. Men politiska reformer är irreversibla, så det duger inte att gå till val på en rad återställare. Det krävs nytänk. Sådant finns inte minst inom fackföreningsrörelsen, som den modell för ungdomspraktik som Handels och IF Metall tagit fram, TCO:s förslag till utbildningsgaranti, eller LO:s förslag bland annat om en mer differentierad skolpeng.

Men det gäller att börja redan i förskolan. Anders Nilsson, stadssekreterare för Socialdemokraterna i Göteborg, argumenterar för allmän förskola med rätt till full vistelsetid för alla barn (inklusive barn till socialbidragstagare och arbetslösa) med viktad resursfördelning efter socioekonomiska kriterier. Han grundar sig på välfärdsforskaren Gösta Esping-Andersen, som i en forskningssammanställning visar att skolans möjlighet att i efterhand kompensera för bristande kognitiv stimulans under tidiga levnadsår är mycket begränsad. Särskilt bland barn till lågutbildade fäder finns det ett samband mellan kunskapsresultaten i 15-årsåldern och huruvida de tagit del av den offentliga barnomsorgen.

JIMMY SAND

De åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna. Inlägget är en omarbetad version av ett tidigare inlägg på bloggen strötankar och sentenser.

Intressant? Läs vad andra bloggar skriver om: , , , , , , , , , , ,

Om Erik Vestin

Ansvarig för S-akademiker.se. Frågor och synpunkter som rör själva webbplatsen får du gärna skicka till erik snabel-a s-akademiker.se. De kommer att besvaras/åtgärdas så snart som möjligt.