Solidaritet inför framtidens utmaningar

Den ökade övervakningen av medborgarna, de förutsättningar och begränsningar ekologin ställer oss inför, människors rätt till fri rörlighet. Det är några viktiga utmaningar som socialdemokratin måste ta sig an för att vara en relevant framtidsrörelse. Det menar Jimmy Sand i sin krönika.

Det framväxande övervakningssamhället, pådrivet av Göran Perssons justitieminister Thomas Bodström, har lärt oss termer som FRA, Ipred och datalagringsdirektivet. Det farliga i denna utveckling handlar kanske inte så mycket om att Storebrors panoptiska öga ser just dig – som regeringen Reinfeldts försvarsminister Sten Tolgfors poängterat är inte FRA-lagen till för att underlätta övervakning av enskilda individer. Snarare är den tekniska utvecklingen, pådriven av kommersiella intressen och åtföljd av juridiska förändringar, en kraft som förändrar medborgarna som politiska subjekt. Socialdemokratin, vilken i grund och botten bygger på en syn på människan som något annat än liberalismens solitära och självägande individ, har egentligen goda förutsättningar att ta till sig denna insikt. Att den här sortens maktmedel tillförs statsapparaten är socialdemokratin knappast immun mot – historien pekar snarare på det motsatta – men den paranoia som övervakningsteknologierna odlar går stick i stäv med den människosyn som burit folkrörelserna och den sociala demokratin.

Jimmy Sand

Jimmy Sand

Den svenska modellen har, som historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh visat, varit en allians mellan stat och individ för att individen inte ska behöva vara ekonomiskt beroende av arbetsgivare, make eller föräldrar. (Henrik Berggren & Lars Trägårdh, Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, 2006.) Det är ett frihetsbegrepp nära kopplat till jämlikhet, men det är inte helt enkelt att förena med en människosyn där individens rörelsefrihet eller livschanser oberoende av nationalitet ska främjas. Socialdemokratin har sedan någon gång under 1910- eller 1920-talet orienterat sig inom ramen för den territoriella staten (nationalstaten). Nog för att folkhemsprojektet handlade om demos snarare än etnos, men även när socialdemokratin varit som mest internationalistisk – som med Olof Palme som pådrivare – har den territoriella staten varit en förutsättning. Allra mest cyniskt blev det under de sista åren av Göran Perssons regering. Statsministern själv ville se övergångsregler för Polen och de andra nya EU-staterna från forna östblocket, för att stävja en ”social turism” där människor skulle ta sig till Sverige för att snylta på välfärdsstaten. Migrationsminister Barbro Holmberg ville hejda en ”invandringsboom” och såg framför sig en ”humanitär katastrof” om man infört flyktingamnesti för att rädda asylsystemet efter nedläggningen av Utlänningsnämnden. Medan populära Margot Wallström, socialdemokrat och vice ordförande för EU-kommissionen, vädjade om solidaritet mellan EU-länderna (inte solidaritet med människorna) för att möta hotet från flyktingströmmarna.

Om man ska se det krasst är det mycket som talar för att migration är bra ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. FN:s utvecklingsorgan UNDP visade i sin årliga rapport för 2009 att migranter från ett utvecklingsland till ett industriland bidrar till nya arbetstillfällen i destinationslandet, snarare än att tränga ut lokalbefolkningen från arbetsmarknaden. Generellt sett har migranterna mycket liten inverkan på de offentliga finanserna, och dessutom talar de demografiska utmaningarna med en åldrande befolkning för behovet av ökad migration – även om det inte kan vara hela lösningen. Redan år 2025 förväntas balansen mellan arbetskraft och arbetstillfällen slå över till en brist på det förstnämnda. För migranterna själva blir inkomsten i snitt 15 gånger större och barnadödligheten 16 procent lägre. De summor pengar som skickas till det forna hemlandet, så kallade remitteringar, överstiger oftast det officiella biståndet och bidrar positivt till utvecklingen. Utan ökad migration finns det verkligen fog för att åter tala om en ”kris i befolkningsfrågan”. (UNDP, Overcoming barriers:  Human mobility and development, Human development report 2009.)

Socialdemokratins vinnande koncept har varit den generella välfärden – vilken gynnar även välbärgade, men där marginalnyttan är större för dem som verkligen är i behov av reformen. Genom en generell och inte selektiv välfärdspolitik har Sverige lyckats åstadkomma en större utjämning av livschanser än någon annan välfärdsmodell (som den angloamerikanska eller den tyska). (Gösta Esping-Andersen, The Three Worlds of Welfare Capitalism, 1990. Se även Daniel Lind, Mellan dröm och verklighet: Frihet och livschanser i framtidens Sverige, 2009.) Men det generella kan bygga på omedvetna normer och på en generalisering av livsvillkor som inte delas av alla. Från vänster kom på 1960-talet en kritik om att den centraliserade välfärdsstaten utgår från och främjar vissa sociala arrangemang på andras bekostnad. Denna kritik kan utmynna i så kallad identitetspolitik, krav på särskilda lösningar för missgynnade grupper, men det är en återvändsgränd. Bättre att använda normkritiken för att bygga ett samhälle med generella system som fungerar för alla – snarare än lösningar som omedvetet, eller medvetet, skräddarsys för en idealtyp som endast finns i statistiken.

Solidaritet är, liksom tillit, ett begrepp som med fördel förstås systemekologiskt. ”Solidariteten uttrycker vårt ömsesidiga beroende”, skriver Jon Cruddas och Andrea Nahles i sitt manifest Att bygga det goda samhället. (Jon Cruddas & Andrea Nahles, ”Att bygga det goda samhället: Den demokratiska vänsterns projekt”, översatt av Fredrik Jansson i Fronesis nr 32-33, s 190-202, pdf.) Påståendet utgår från en insikt om att solidaritet inte handlar om att visa sympati – genom symboliska gester eller praktisk handling – med någon som det är synd om. Inte ens utifrån något slags potentiell reciprocitet, att det nästa gång kanske är jag som det är synd om och att den jag hjälpte kan hjälpa mig tillbaka. Nej, solidaritet växer ur förståelsen av samhällen som sociala ekosystem. De är helt enkelt mer hållbara när motsättningarna hålls på ett minimum. I princip skulle denna förståelse av solidaritet vara möjlig att tillämpa inte bara på den sociala respektive den ekonomiska sfären, utan också på den ekologiska – för att anspela på den modell för hållbar utveckling som Brundtlandkommissionen formulerade 1987. Solidaritet är inom ramen för en generaliserad ekologism inte att tycka synd om allt från virus till tigrar, utan det är uttryck för att allt liv i varierande mån är ömsesidigt beroende. Frågan är om socialdemokratin kan ta till sig denna insikt. Det skulle krävas för att komma vidare med det gröna folkhemmet och lösa de ekologiska, demokratiska och demografiska utmaningarna. Det är avgörande för socialdemokratins relevans.

JIMMY SAND

De åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna. Inlägget är en omarbetad version av ett tidigare inlägg på strötankar och sentenser.

Intressant? Läs vad andra bloggar skriver om: , , , , , , , , , , ,

Om Erik Vestin

Ansvarig för S-akademiker.se. Frågor och synpunkter som rör själva webbplatsen får du gärna skicka till erik snabel-a s-akademiker.se. De kommer att besvaras/åtgärdas så snart som möjligt.