Socialdemokratins blinda fläckar

Den generella välfärden har, tillsammans med en närings- och arbetsmarknadspolitik som bejakat strukturomvandling, varit socialdemokratins vinnande recept. För att vara en framtidsrörelse med relevans måste vi ta oss an också en rad nya utmaningar. Det menar Jimmy Sand i sin krönika.

Jag såg det länge som i det närmaste helt uteslutet att rösta på Socialdemokraterna, än mer att gå med i partiet. Det som gjorde det svårt för mig att över huvud taget kunna se mig som socialdemokrat var för det första att jag som frihetlig vänstermänniska länge uppfattade socialdemokrati som en flytande punkt på skalan mellan en salongsfähig socialliberalism och en mer radikal socialism. Sedan dess har jag lärt mig att se socialdemokratin som en originell politisk kraft som ska värderas på egna meriter och inte i första hand genom en jämförelse med vare sig vänstersocialism eller socialliberalism.

Jimmy Sand

Jimmy Sand

Annat som i mina ögon låg socialdemokratin till last är desto mer allvarliga saker. Vi kan se det som utmaningar som ännu återstår att ta itu med. Det handlar om motsättningen mellan demokrati och teknokrati, om migrationspolitiken, om frågor som FRA- och Ipredlagen samt EU:s datalagringsdirektiv, och slutligen miljöpolitiken. Ibland har den politik som inom dessa områden förts av socialdemokrater i regeringsställning, eller drivits i opposition, brustit för att de bärande socialdemokratiska värderingarna inte fått komma till uttryck. Men påfallande ofta är det här utmaningar mot själva grundpremisserna för den värld som socialdemokratisk politik inom det gångna århundradet rört sig inom.

Det politiska ramverk som kallas Rehn-Meidner-modellen – återhållsam finanspolitik, aktiv arbetsmarknadspolitik, solidarisk lönebildning och starka trygghetssystem – var under rekordåren en framgångsrik strukturpolitik som riktade kapitalismens tendens till kreativ förstörelse mot att främja Sveriges utveckling till världens mest moderna ekonomi. (Jag är här inspirerad av bland andra Anders Nilsson och Örjan Nyström, t ex Den sociala demokratins andra århundrade?, 2005.) Socialdemokratin har sedan 1920-talet haft reformismen som sin politiska metod. Snarare än ideologisk rättrogenhet har måttstocken för en god politik varit den som får bäst resultat, mätt mot givna mål, om den genomförs i morgon. Det är tålmodigheten att ta små steg i rätt riktning, inte för stora för att de ska gå att ompröva. Med filosofen Karl Poppers ord är denna stegvisa sociala ingenjörskonst något som liknar vetenskaplig metod inom politiken. (Karl Popper, Historicismens elände, 1957. Ernst Wigforss anknöt till detta när han i essän Om provisoriska utopier, 1958, försökte redogöra för reformismen som ett spänningsförhållande mellan det utopiska och det dagspolitiska.)

Till den sociala ingenjörskonstens baksidor hör att det ibland funnits en övertro på vetenskaplig rationalitet – inte, som Popper menade med vetenskaplig metod, en beredskap att ompröva ståndpunkter, utan snarare en övertygelse om objektivitet. Teknokratin har fått råda över demokratin. Om politiken i dag har en slagsida åt marknadsföring och PR, så var det under rekordåren efter andra världskriget snarare ingenjörerna som i praktiken kom att utforma den svenska modellen. Genom alliansfriheten fick företag som Volvo, Saab och Ericsson, till stor del uppbyggda på produktion av krigsmateriel, täta band till svenska staten och blev dominerande i näringslivet.

Med den så kallade arbetsfredskonferensen 1928 och avtalet i Saltsjöbaden tio år senare knöts andra band mellan näringsliv och arbetarrörelse. Det växte fram en samsyn kring modernisering och rationalisering. I hoplänkningen av arbete och kapital fick ingenjörskåren en viktig plats: när inflationen omöjliggjorde lönelyft skulle investeringar göras i arbetsmiljön, vilket arbetsgivarna godtog eftersom det samtidigt innebar effektivare produktion. Makten över produktionsmedlen blev en ickefråga åtminstone fram till gruvstrejken i Malmfälten 1969 – en god arbetsmiljö var det som betydde något. Det ökande välståndet under rekordåren tog udden av den debatt som fanns inom socialdemokratin om expertväldet. Den gröna rörelsen växte fram inte bara ur sextiotalets ökade medvetenhet om miljöfrågornas betydelse, utan lika mycket ur en kritik mot det storskaliga, rationaliserade samhällets baksidor.

Per Gahrton, en av grundarna till det svenska Miljöpartiet, lyfter i sin bok Vad vill de gröna? (1988) fram sociologen Jürgen Habermas. Det rationaliserade samhället analyseras med hjälp av termerna livsvärld och system. Det Habermas kallar systemet – såväl offentlig förvaltning som kommersiella företag – följer ett slags instrumentell rationalitet som inte är fullt förenlig med den kommunikativa rationalitet människor agerar efter i den sociala värld där vi verkar, den så kallade livsvärlden. Snarare är det rentav så att systemet ”koloniserar” livsvärlden, tvingar på den sin logik. Men demokratin förutsätter, eller kanske snarare innebär, att den kommunikativa rationaliteten är överordnad och tillåts reglera förvaltningens och näringslivets instrumentella rationalitet. Jag skulle hävda att detta är socialdemokratins överordnade projekt efter den politiska demokratins införande. Det är bara det att det projektet har hamnat i målkonflikt med andra, lika angelägna projekt under nittonhundratalet.

JIMMY SAND

De åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna. Inlägget är en omarbetad version av ett tidigare inlägg på strötankar och sentenser.

Intressant? Läs vad andra bloggar skriver om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Om Erik Vestin

Ansvarig för S-akademiker.se. Frågor och synpunkter som rör själva webbplatsen får du gärna skicka till erik snabel-a s-akademiker.se. De kommer att besvaras/åtgärdas så snart som möjligt.