Rätten till staden

Det behövs konstruktiva svar på vad om bör göras åt de processer av segregation, ojämlikhet och miljöförstöring vi ser. Det är också viktigt att inse att en reformistisk stadspolitik för vår tid kräver nya lösningar och nya stadsmönster. Det skriver Johannes Åsberg i sin krönika.

Ikväll ska jag prata på Folkets scen på Folkteatern, arrangerat av ABF. Temat är ”rätten till staden” och utgångspunkten är antologin Ojämlikhetens nya geografi med texter av David Harvey som Atlas gett ut. Jag gjorde en liknande grej nere i Malmö förra året tillsammans med bland andra Lars Mikael Raattamaa och Mats Franzén. Det blev ett intressant samtal där och det blir det säkert den här gången också.

Johannes Åsberg

Johannes Åsberg

David Harveys marxistiska analys av städernas roll i den globala kapitalismen har fått ett enormt genomslag, med all rätt. Hans utvidgning av den marxistiska analysen i det geografiska rummet är tankeväckande och har öppnat nya fält för marxistisk kritik.

Storyn kommer kanske inte som någon överraskning: Den globala kapitalismens inneboende motsättningar leder oundvikligen till allt större orättvisor, miljöförstöring och våldsamma konflikter. Kapitalismens ”kreativa förstörelse” exploaterar och bryter ned såväl natur som civilisation. Kapitalackumulationens krav tvingar fram imperialism och kolonialism. Den gränslösa kommodifieringen rullar fram som en bulldozer över sociala och kulturella strukturer och plattar ut allt till en jämntjock själlös massa.

Kapitalismens förtryck är dock inte hermetiskt tillslutet, det finns sprickor här och där. Harvey är till exempel inte ensidigt negativ till talet om ”kreativa”, ”originella” och ”genuina” stadsmiljöer (som många av hans epigoner lustfyllt brukar avrätta) eftersom han i detta ser en spricka i hegemonin, en chans att försvara andra värden än de kortsiktigt ekonomiska på kapitalets egen planhalva.

Vad som dock saknas är konstruktiva svar på vad om bör göras åt de processer av segregation, ojämlikhet och miljöförstöring som Harvey så skickligt dissekerar med sin Marxmaskin. Hur ser alternativen ut och hur bygger vi dem? Det finns några vaga referenser till ”sociala rörelser” i texterna men Harvey glömmer lite väl ofta den elfte Feuerbachtesen, att det inte handlar om att tolka världen utan om att förändra den. Samtidigt har han själv i andra sammanhang framhållit vikten av konkreta alternativ. Bland annat i Spaces of Hope (2000) där han skisserade en utförlig utopi om världen efter Kapitalismen.

Det är dock talande att när Harvey ska skissera sitt konkreta alternativ så måste han först ta vägen över en global finanskrasch, som avlöses av militärdiktatur, som avlöses av fundamentalistisk teokrati, som avlöses av en fredlig revolution ledd av kvinnor, för att slutligen landa i sin utopi som intressant nog hämtar inspiration från mormonerna (sic!).

De alternativ som Harvey ser verkar alla ha det gemensamt att de ligger bortom Den Stora Revolutionen. Om det finns en blind fläck i Harveys tänkande så är det här den är. Den marxistiska dualismen lämnar mycket lite utrymme mellan kapitalistisk dystopi och kommunistisk utopi. Den pragmatiska, reformistiska, socialdemokratiska politik som byggde upp de moderna välfärdsstaterna under 1900-talet har visat vad som är möjligt att åstadkomma även inom ramen för en kapitalistisk ekonomi. Jag har försökt ge några konkreta förslag i min rapport ”En radikal och progressiv stadspolitik” (Arena Idé, pdf).

Den sociala bostadspolitik (inkl. miljonprogrammet) som Anders Lund Hansen hyllar i inledningen till Ojämlikhetens nya geografi genomfördes faktiskt i en kapitalistisk ekonomi, tillsammans med privata byggherrar. En totaliserande antikapitalistisk kritik, som inte kan differentiera mellan en teoretisk (libertariansk) kapitalism och de olika former av blandekonomi som är kapitalismens verkliga ansikten, blir begränsad till revolutionsromantik.

Frågan är hur användbara sådana analyser är i arbetet med att göra något bra med de samhällen som vi de facto lever i. Vad vi behöver är kreativ, inte reaktiv kritik. För den som vill åstadkomma ett solidariskt och jämlikt samhälle så finns det ju oerhört mycket att göra i världen utöver att förbereda sig för Den Stora Revolutionen.

Det är också viktigt att inse att en reformistisk stadspolitik för vår tid kräver nya lösningar och nya stadsmönster. Vi har ingen anledning att upprepa eller förvärra de problem som 1900-talets storskaliga funktionalistiska planideologi medförde. Vi behöver fler täta, integrerade, blandade stadskvarter, inte fler glesa, segregerade och separerade enklaver. Den konservatism och funkisnostalgi som fått vänsteruttolkare i personer som Per Wirtén och Lars Mikael Raattamaa är djupt olycklig.

Modernismkramandet är särskilt paradoxalt när det återkommer bland gentrifieringskritiker. Ur ett gentrifieringsperspektiv var ju miljonprogrammet en enorm ”displacement”, företrädesvis av arbetar- och underklass. Flyttlasspolitik, miljonprogram och storskaliga ”saneringar” i stadskärnorna drev tiotusentals människor från sina hem på landsbygden och i innerstäderna och allokerade dem i isolerade sovstäder på betryggande avstånd från maktens centrum. I bakgrunden fanns förstås den korporativa alliansen med storkapitalet. Hur man kan undgå att se denna dimension av funktionalismens program är svårförståeligt. Men kanske får vi svar ikväll…

JOHANNES ÅSBERG

De åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna. Inlägget är en omarbetad version av ett tidigare inlägg på bios politikos.

Intressant? Läs vad andra bloggar skriver om: , , , , , , , , , ,

Om Johannes Hulter

Styrelseledamot i Tjänstemännens socialdemokratiska förening och redaktionsmedlem för S-akademiker.se. Nås på johannes snabel-a s-akademiker.se