Dags för ett nytt övergripande reformprogram

Om socialdemokratin ska kunna komma tillbaka som den självklara referenspunkten i svensk politik krävs det att vi ser bortom såväl falangstrider som mediedrev. Det i sin tur kräver ett nytt övergripande reformprogram för medellång sikt. Det skriver Jimmy Sand i sin krönika.

Moderaterna lyckades vända sitt katastrofval 1998 på 15 procent till en valseger 2006, och till att i dag vara Sveriges opinionsmässigt största parti, genom att lämna systemskiftesretoriken och förnya sig. Som Irene Wennemo och Katrine Kielos konstaterat åstadkom inte Moderaterna denna förnyelse i första hand genom Per Schlingmanns kommunikationsstrategi, ett PR-trick för att dupera väljarna, utan genom de politiska arbetsgrupper Anders Borg koordinerade. Arbetsgrupperna omvärderade hela den moderata politiken, det vill säga den reformstrategi man använder för att uppnå de långsiktiga målen.

Jimmy Sand

Jimmy Sand

För att komma tillbaka som samhällsbyggaren och den självklara mitten i svensk politik måste Socialdemokraterna åstadkomma någonting liknande, varken mer eller mindre. Det duger inte att hugga på regeringen utan att komma med genomtänkta alternativ. Det duger inte att gnälla på medierna för att de är regeringstrogna. Och det duger inte att bedriva krypskytte i det egna partiet. Vi måste, som Johannes Åsberg skrivit, utveckla ett reformprogram för hur vi vill att Sverige ska se ut om, säg, tio-femton år. Ett reformprogram som överbryggar avståndet mellan de tidlösa visionerna och de konkreta, dagspolitiska sakfrågelösningarna. Ungefär som tidigare generationer av socialdemokrater mer eller mindre tvingats till.

Det är inte första gången socialdemokratin befinner sig i kris, även om såväl omständigheterna som de uttryck det tagit sig har varit olika från gång till gång. Demokratiseringen av den svenska statsmakten, en process där arbetarrörelsen var pådrivande tillsammans med liberalerna och kvinnorörelsen, orsakade under 1900-talets första decennier en förskjutning av makten inom själva socialdemokratin. Agitatorer och föreningsmänniskor fick ge plats för ombudsmän och kommunpolitiker. Med införandet av allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män, 1921, inleddes den långa dominans partiet haft i svensk politisk nutidshistoria. Men det var inte utan interna slitningar. Från att ha uppkommit som del av ett bredare folkligt svar – tillsammans med nykterhets- och frikyrkorörelsen – på missförhållanden i ett samhälle under stark strukturomvandling, skulle arbetarrörelsen nu med ”den borgerliga staten” som verktyg omdana detta samhälle. Först med Per Albin Hanssons folkhemstal, 1928, förmådde Socialdemokraterna sätta den politiska agendan och styra samhället i ny riktning. Det var ett brett, ganska spretande och inte sällan experimentellt politiskt program som kunde sjösättas tack vare den så kallade kohandeln med Bondeförbundet (som sedan 1957 hetat Centerpartiet). Uppgörelsen gjorde att regeringen fick en stabil riksdagsmajoritet bakom sig. Det lade grunden för ett långsiktigt reformarbete.

Efter andra världskriget krisade socialdemokratin igen. 1944 utarbetade en grupp ledd av finansminister Ernst Wigforss och med mandat från både Socialdemokraterna och LO det så kallade Arbetarrörelsens efterkrigsprogram – med aktiv finanspolitik, priskontroll och jordbruksreform som några av inslagen. Men världsekonomin tog en annan vändning än förväntat och programmet med sina 27 punkter antogs aldrig. Under femtiotalet, liksom på tjugotalet, var socialdemokratin vilsen. Vändningen kom med ATP-striden, där Tage Erlanders idé om det starka samhället föddes. Tillsammans med den så kallade Rehn-Meidnermodellen, ett ekonomiskt ramverk som tagits fram av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner och vars syfte var att utnyttja strukturomvandlingen för arbetarrörelsens egna mål, blev det grundbulten för ett socialdemokratiskt program som kunde förena jämlikhet med ekonomisk utveckling. Programmet bar ända in på sjuttiotalet, med de stora reformer för jämställdhet och arbetsrätt som Olof Palme drev igenom innan Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten.

Efter fyrtio år av så gott som oavbrutet socialdemokratiskt styre fick Sverige år 1976 sin första borgerliga regering i efterkrigstid. En minst sagt skakig tid följde, beträffande såväl regeringsmakten som landets ekonomi. 1981 skrev en grupp med Ingvar Carlsson som ordförande ett handlingsprogram kallat Framtid för Sverige. Efter att det antagits av både Socialdemokraterna och LO kom det att bli underlag för den regering som tillträdde efter riksdagsvalet 1982. Utgångspunkten är en analys av den strukturkris i världsekonomin som inleddes vid sjuttiotalets början. 1971 övergav USA det så kallade Bretton Woods-systemet – en internationell överenskommelse sedan fyrtiotalet för att reglera finanskapitalet, och främja frihandel på den internationella arenan såväl som en expansiv välfärdspolitik på den nationella. 1973 kom den första oljekrisen, då Opecländerna som följd av Oktoberkriget samma år vägrade sälja olja till de länder som stöttat Israel mot Egypten och Syrien. Produktiviteten gick ned, den internationella handeln minskade och arbetslösheten steg kraftigt, samtidigt som inflationen sköt i höjden.

De svenska Socialdemokraternas krisprogram omsattes i praktiken av Kjell-Olof Feldt genom den tredje vägens politik. Bland annat innebar den en serie avregleringar, samt det för socialdemokratin nya greppet att låta näringslivets vinster vara navet i ekonomin. Sverige tog sig igenom den ekonomiska krisen utan att arbetslösheten ökat så mycket som i andra länder. Men avregleringarna ledde till en ny kris i början av nittiotalet. Det var först efter Göran Perssons budgetsanering som svensk ekonomi blev så så stark som i dag, till priset av stora nedskärningar i välfärdssektorn. Dessutom har en hög strukturell arbetslöshet bitit sig fast, främst för att nittiotalets förskjutningar i världsekonomin gjort att svenska företag – om än inte alla – har svårt att stå sig i den globala konkurrensen.

Det är uppenbart att socialdemokratin står inför ett skriande behov av en ny stor omprövning, så som man gjort vid flera tillfällen under nittonhundratalet. När det nu är dags att ta fram ett nytt partiprogram, för att ersätta det som antogs 2001 och som gäller i dag, tror jag det finns anledning att se det som del i ett större programarbete. Det program som ska antas på kongressen i Göteborg 2013 är inte vilket socialdemokratiskt partiprogram som helst. Huruvida socialdemokratin på nytt kan göra sig gällande på allvar, eller reduceras till ett 15-procentsparti utan större betydelse för samhällsutvecklingen, det är avhängigt av att vi förmår ta fram ett nytt övergripande reformprogram – likt folkhemsprojektet, det starka samhället och den tredje vägen. Vår generations uppgift är inte mer blygsam än så.

Under sin första tid som Socialdemokraternas partiledare och Sveriges statsminister lanserade Göran Persson en vision om vad han kallade det gröna folkhemmet. Det börjar bli dags att omsätta denna vision i en konkret reformstrategi. En sådan måste gripa över en rad politikområden och ta sikte mer än någon eller ett par mandatperioder in i framtiden. För att underlätta policyarbetet kan det hjälpa att ha de ekologiska, de ekonomiska och de sociala aspekterna med sig. Sverige måste åter ta täten i den globala klimatomställningen. Det ska inte ses som en uppoffring och en kostnad, utan som något vilket skapar ett innovationstryck som driver på ekonomin och möjliggör investeringar för att åter sätta den fulla sysselsättningen på dagordningen som ett realistiskt mål. Livslångt lärande, från förskola till högre utbildning och genom hela arbetslivet, och reala tillgångar i form av infrastruktur, grön energiproduktion och bostäder för alla bildar ryggraden i en kunskapsekonomi där strukturomvandlingen kan utnyttjas i riktning mot ökad jämlikhet. Vi måste sätta fokus på det sociala medborgarskapet. Ett samhälle med ökande ekonomiska klyftor är inte ett sammanhållet samhälle. Det är inte ett samhälle där alla människor kommer till sin rätt, utan ett där det sociala arvet i alltför hög utsträckning avgör medborgarnas livschanser. I det goda medborgarhemmet finns inte utanförskap, och det gemensamma bästa sätts framför särintressens kortsiktiga profit. Detta måste vara socialdemokratins raison d’être.

JIMMY SAND

De åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.

Intressant? Läs vad andra bloggar skriver om: , , , , , , , , , , , , , , ,

Om Erik Vestin

Ansvarig för S-akademiker.se. Frågor och synpunkter som rör själva webbplatsen får du gärna skicka till erik snabel-a s-akademiker.se. De kommer att besvaras/åtgärdas så snart som möjligt.